Day: 10 February 2015

Förkyld men inte död. Det finns en viktig skillnad där. En jätteviktig skillnad. Smittan kommer K. hemdragande med. Hon samlar ihop den på skola, fritis och dagis och sen kommer den hem hitliftandes på hennes skor och kastar sig direkt på mig och plågar mina stackars vita  som inte är så vana vid att interagera med andra människors baciller och virus (eftersom de är inställda endast på att hitta och förgöra programmeringsbuggar) på ett endaste litet vis. Jag blir förkyld, magsjuk eller vad som nu händer beroende på vad det nu är som släpas hem. Varje gång.

Men en Alvedon, eller två som idag, håller mig på benen. En stund i alla fall. Jag blir inte långvarig på kontoret ikväll det är ett som är säkert. Sova är ändå bästa medicinen. Tid med det här har jag såklart inte. Livet är kort, alldeles för kort.

PO Tidholm vill inte stå som måltavla för mitt raljerande om Norrlands svartmålare tidigare idag, och det förtjänar han såklart inte. Jag har inte läst hans mästerverk Norrland och skulle säkert ha en mer nyanserad bild av den gode mannen om jag läst den. Jag får läsa helt enkelt.  Det är ett helvete att vara känd person. All möjlig skit rinner liksom åt ens håll. Att vara ocool gubbe är lättare på alla sätt och vis.

Tomas Anderson Wij snurrar idag också. Han har väl en del skuld i det där svartmålandet också – eller inte. Bra deppig är han i alla fall. Men det passar mig bra. I alla fall just nu. Det är nog förkylningen. Det borde vara hårdare musik här just nu. Är i en sån fas. En “nu jävlar” fas. Kom och ta mig bara.

Tänk vilken tur att man nu inte satt “krönikör” före namnet på alla sociala medier. Som de där riktiga krönikörerna gör. Nu när man är som vilken fantomen som helst igen vandrandes bland de vanliga människorna, ickekrönikörerna. Men i min ålder har man blivit ratad tillräckligt många gånger för att inte rygga tillbaks och sänkas av att bli bortvald – igen. Ni vet. Ratad och “jag skall visa dom jävlarna”. Om man nu orkade det. Det gör man ju knappt längre. Allt det där har blivit som fejjan. Det är populäritetstävlingar numera. Orkar man ens bry sig.  Sa han surt som räven. Eller också var det ett sanningens ord i rättan tid. Fast knappast. Så mycket sanning skrivs det inte här på bloggen.

Ha det gott nu alla kraxande kråkor.

Skriven 2014-07-01

Sven Brin och Leif Page går in på bankens kontor i centrala Bollnäs med sin nya ide, en sökmotor på Internet. Altavista har ett användande på +95%, men deras ide’ är ju bättre, i alla fall om du fråga dem, den som skall heta Brillor. Sven och Leif gör det här besöket trotts att de vet hur det gick för Björn Gates. Han jobbar numera på sin fars advokatfirma i Hudiksvall och hanterar landskapets konkurser, en lukrativ affärsverksamhet, men egentligen ville han göra program till datorer, men i Hälsingland fanns det ingen som trodde på det där, så han la ner. Samma sak var det med Sune Jobs och hans kompis Boz. En dator med färgskärm som var och en kunde ha på sitt skrivbord slog liksom inte hos investerare i Hälsingland och de flyttade både till slut ner till Skåne och de driver idag en ganska framgångsrik äppelodling där nere. Sven och Leif stiger in på bankkontoret. Nu avgörs det..

Ett hittepå såklart, men en fråga ligger inbäddad. Skulle Google, Microsoft, Apple eller något annat av den nya tidens företag kunnat starta i Hälsingland? Om inte – varför inte då? Jag kommer att tänka på frågeställningen igen när en man från Hudiksvall avslutar telefonsamtalet med orden “kan du leva på ett eget företag i Lo(o)s så är det bara att önska lycka till”. Jodå jag har hört det där förut. Ljusdal är lite bättre än Lo(o)s, Hudiksvall lite bättre än Ljusdal och och sen Gävle, Stockholm, Bryssel, London och något slags stjärnstopp i New York. Jag vet inte var det där kommer ifrån. Vad jag vet är att Shenzhen i Kina inte ligger mitt i världen men att de klarar sig ganska bra där ändå. Silicon Valley är väl lite avsides det med, inte är det så förbaskat mycket mer centralt placerat om man jämför med Lo(o)s i förhållande till världens alla invånare, och ändå klarar man sig riktigt hyfsat till och med där. Så det borde inte vara läget det handlar om. Det måste vara något annat.

Ett tag så funderar jag på om vi kanske helt enkelt är lite (mycket?) dummare här. Alltså dummast i Lo(o)s och sen smartare i ökande grad i Ljusdal, Hudiksvall, Gävle, Stockholm… Mina erfarenheter både från stjärnstopps New York och Silicon Valley och Shenzhen i Kina säger mig ändå att vi är ganska lika också på den punkten.

Utbildningsnivån i landskapet då? Viktigt såklart, men mängder av företag skapas faktiskt av människor som inte har tagit högre examina (Apple, Microsoft, Oracle…). Kunskap och händer finns alltid till salu. Närmare nu dessutom, i en värld som inte är så där jättestor längre.

Kanske är det bara så att i grunden handlar allt om att när någon ställer frågan ”är det möjligt?”, att man då får ett jakande positivt svar tillbaks från sin omgivning.

Allt har ett slut och så också numera mitt “krönikörande” i Hälsingetidningar. Japp kommer nog att sakna det. Men man får se det som om att det var en rolig erfarenhet, för det var det. Riktigt kul. Fast jag måste ju fråga mig själv varför då “riktigt kul”? För att man har 40000 istället för 50 läsare av det man skriver?. Spelar det egentligen någon roll? Ja bara om man vill synas såklart. Har man bosatt sig i Lo(o)s så är det väl ganska uppenbart att inte just det inte är det primära målet.  Ja, ja hursomhelst kommer jag att sakna det. Någon skrev att man bara är en riktig skribent när man kan ta betalt för sina ord. Det har jag i alla fall gjort. Ja förut också såklart. Men inte för att jag känner mig riktig på någon endaste punk för den skull.

Nästa krönika låg här klar och väntade men kommer här på bloggen istället. Läst av femtio då istället för 40000. 😉