Day: 16 February 2015

Idag har jag träffat en livs levande människa. Ja alltså en utanför familjen. Ja till och med en utanför de som bor i de hus som ligger nära vårt stora gula. Det var inte ens en på affären. En helt annan människa alltså. Från ett annat landskap dessutom. Utböling. Från Dalarna. Som kom på besök. Betalade. Och gick. Eller åkte. Tur med tanke på avståndet. Ville inte ens ha kaffe. Fick med sig en kamin istället. Som skall tillbaks åt andra hållet efter modifikation. Mot fjällen.Värma dem. Eller folk där.  Men först alltså till Dalarna. Pengarna jag fick skall eldas upp. Men först omvandlas. Till pellets. Samma sak. Ut genom skorstenen går de hur som helst till slut.

Så jag är lite tagen av den här dagen. Det är inte varje dag det där händer. Bara ibland. Mycket sällan. Mailkorgen är såklart full, fast inte full på det sätt som vissa av er tror, nej vad jag menar är att det är många email i den. E-brev för er som har svårt för det där. Men Europa idag. Det är verkligen inget fel på Europa. Jag gillar Europa. Känner mig som en Europe’. Japp. Andra känner sig visst inte som det. Jag vet. Men jag gör det. Hälsing och Europe’ är jag. Japp. Definitivt båda. Men inte Lo(o)sbo. Tyvärr. Här hör jag inte hemma. Näpp. Fast inte i Stockholm eller Edsbyn heller. Man blir rotlös om man drar upp rötter. En del kan sätta ned dem igen och börja gro på den där nya platsen. Det där fungerade aldrig för mig. Kanske för att jag aldrig hade några speciellt djupa rötter i Edsbyn heller. Så fort jag ville något själv ville jag bort, till Stockholm, så fort det gick. Det är väl något inom en det där. Att alltid vilja vidare. Jag har alltid velat vidare, vill fortfarande alltid vidare. Lämna bakom mig. En boja kring min fot och en boja om min hals och jag blir som ett fångat djur som bara vill dö. En som hellre tuggar av ett ben än sitter fast. Somliga av oss är sådana där. Vi är inte mycket att ha, men kan egentligen inte hjälpa det. Nej, faktiskt inte.

Anders Borg och Dominika Peczynski, jaha. Det blir löjligt. De upphöjda hittar varandra. Förstår varandra. Det blir lättare att gå på premiärerna med varandra om båda är upphöjda. De skiljer sig efter några år för någon anna upphöjd. Men kärlek är kärlek är kärlek och är faktiskt kärlek och man får ha respekt för den. Man får hoppas att de är lyckliga och förbli så i all evighet. Såklart. Man kan inte tycka det är löjligt. Nej inte det. Man har inget med det att göra. Inte ett dugg. Man är för helvete inte ens intresserad av det där förhållandet. Det är Aftonbladet som prackar på en information om det där. Som toppar med det. När folk svälter ihjäl i världen. Helvetes tidningsjävel till att vara en skittidning. Men man läser såklart ändå. Det finns inte så många alternativ. Varför då? Varför i helvete inte då!? Någon annan borde väl vilja åt de där reklammiljonerna. Miljarderna? Hur fan kan det vara en merit att ha jobbat där? Jag bara frågar?

Poeten har jag inte pratat med på ett tag. För länge sedan. Han håller på med sitt konstprojekt kan man tycka. Har blivit “konstig”. Men hänger väl på sig dragspelet ibland och fattar pennan andra gånger får man hoppas. När han lurar där i kojan. Vid voxnan. Där jag tänker flyta förbi en dag. Om jag får som jag vill. Med det får man antagligen inte. Man anser som förorening av vatten. Ja, också det kan bli ett minne för släkt och generationer som komma skall. “Han slutade som vattenförorening”. Fast lyckades väl inte riktigt med det heller. Länstyrelsen avstyrde det där i sista sekund. Han blev uthälld utanför någon kyrkogårdsmur till slut tror jag. I ovigd jord. Bara för att jävlas med honom hela vägen så att säga. Ett noll till etablissemanget, förlust igen för en fri själ, eller en som i alla fall ville vara fri. Försökte. Lyckades? Ja ibland kanske. Millisekunder här och naonsekunder där. I de döda vinklarna.

Valen som strandade här utanför under eftermiddagen bryr jag mig inte speciellt mycket om just nu. Att ha en stort val på bergssidan bredvid sitt hus ter sig dock tämligen exotiskt. Man häpnar lite. Fast bara lite och i tysthet. En del kanske skulle ha ringt tidningen. Berättat. Försökt fått den artbestämd. Men för mig räcker det med att tro att det är en blåval. För stor är den, och den sprutar vatten. Ja lite blå också. Osäker på om det beror på syrebrist. Försöker ta sig vidare med sin stora svans gör den men det är ju inte så lätt det när man ligger där på ett berg bland buskar, sten och sly. Kanske skall man ringa brandkåren och be dem hjälpa den. Gör brandkåren sådant? Eller sträcker sig deras kompetens bara till rådjur, älgar och svanar? Vet de inte hur man får en blåval tillbaks till Atlanten? Ja ja vet inte. Hällde ut en hink solrosfrön åt den idag, Men kom sen på att kaviar finns i huset,  kanske den gillade det mer. Men här finns förstås bara vegetarisk kaviar. Men det fungerade. Valen åt med förtjusning. Skall skriva till Lysekils kaviar fabrik och tacka vid tillfälle. “Kaviar som blåvalar föredrar”. Men en halv tub kaviar är ju inte mycket att bjussa en strandad val på såklart. Det behövs mer. Ett tag funderade jag om jag skulle ringa till PO Tidholm och be om råd. Han vet mycket. Men han lät så ilsk sist så jag vågade inte. Tycker nog jag raljerar. Är det någon annan som vet något om valar tar jag gärna emot råd. Dricker dom whisky t.ex? Är det något dom inte tål? Kan man ha dem i badkaret?

Nej nu skall jag försiktigt gå ner för den branta källartrappen. En trapp man inte klarar som åttioåring. Definitivt inte. Tur man inte är med då. K har kanske hittat någon yngre sm klarar trappen då. Eller flyttat. Eller båda. Men pellets skall fyllas i hungrig Hulks mage. En offringsritual som utförs morgon och kväll. Jag dess överstepräst. Det finns vinnare på det där också. Fickor fylls med pengar. Första året vi eldade med pellets köpte vi ett ton för 700 spänn.  Nu är man upp i 2700. En siffra som lyser girighet. För på andra sidan, hos spånsäljarna, inte de döda,  har inte mycket hänt. Men man har såklart inte så stort val. Man skall vara glad att det fungerar så bra som det gör. Att man har lokal leverantör. MEN nu skall jag alltså GÖRA det där inte sitta här och bara skriva om det. Då blir man ju som en i intelligentsian.  Hur helvete skulle det se ut?  God natt.

ps Pris till den som hittar dagens sökmotor hook (aj aj aj aj en särskrivning) ds

Jag somnar under nyhetstimmen. Det kan inte hjälpas. Jag fryser, hämtar täcket och sjunker in i sömnen bort från nyhetsflödet som såklart inte gör ett endaste dugg för att hålla en ocool gubbe vaken på något minsta sätt det heller.

Hade det inte varit för allt ogjort hade jag sovit vidare. Kära frun stickar i sin del av soffan, katterna sover bredvid mig och det är mysigt och hemtrevligt och alltså sövande. Men period två skall arbetas igenom. Timmarna mellan åtta och tolv som kanske bara blir åtta till tio idag, men det där vet man aldrig. Kommer man in i andra andningen är det vara att köra på. Det finns att göra. Också för timmar efter tolv.

Hälsingetidningar betalar faktura för krönika idag som jag inte ens vet om den varit publicerad. Man hör inget av de där. I alla fall inte om man inte har för allvarliga stavfel eller sakfel i texten. Men det kan jag överleva. Skickar iväg pengarna till andra hungriga mottagare. Det finns alltid hål att stoppa pengar i.

Just det där att få betalt för en text är tydligen inte allt för lätt idag. Någon författare skrev, jag minns inte vem, att man inte är en riktig skribent innan man inhystat den första kronan för skrivna alster. Jag vet inte om jag håller med såklart. Men betalt får jag ju. En del skriver stolt “krönikör” under sina namn så fort de får en chans. Så långt har jag i alla fall inte sjunkit. Men frågar någon så kan jag erkänna såklart. Jag skäms inte direkt. Tycker det är roligt till och med. Den där begränsningen på antal tecken gör det svårare än att skriva blogg. Man får skärpa sig lite mer. Jag behöver det för det mesta, skärpas slitas nötas ut få utmaningar. Den dag jag inte antar dem är jag död.

Jag tjänar inga pengar att tala om just nu. Det är rätt knapert. Men jag jobbar som fan. Frågan är ju då såklart om det kan anses vara arbete då. Det är ju dessutom rätt lustbetonat mitt “arbete” eller låtsasarbetet om man nu så vill. Jag känner ju en glädje där i magtrakten när jag flinande stiger in här på kontoret om dagarna. Det kan väl inte vara ett riktigt arbete. Det måste vara ett låtsasarbete , en hoppy, et tidsfördriv bara. Ja vad vet jag. Inget har något värde för vissa om inte andra säger att det har det. De som slickar röv är de som baktalar när man jobbar men är de första som lismande kommer krypande när man lyckas. Jag är säker på att en sådan som Notch har de där djuren krypande omkring sig, Man mår bättre utan dem. De tillför noll men tar allt. Om de kan, om de får en chans. Fly medans du kan om du blir framgångsrik. Dra iväg och göm dig bakom tjocka väggar och pansarglas annars blir du uppäten. Inget att sukta efter alltså. Den bästa tiden är när man jobbar fem grejerna. I nuet. Det lär man sig först på riktigt när framgången är över en. Då när det är försent. Därför flinar jag när jag fattig stiger in på mitt kontor och låtsasjobbar. Man har fattat förstår du!

Ljusdal är den ort i Sverige där folket är mest missnöjda. Sug på den. Man har inte bara träffat mitt i prick och flyttat till Gävleborgs län som är sämst på allt eller bäst på att vara sämst om man så vill. Man bor i den kommun där invånarna är mest missnöjda också. Ja i Sverige. Fatta. Man borde få vara lite bitter. Eller hur Jonas?

Men hur kommer man härifrån. Ja ofta om nu inte alltid gåt. Det är en livsfråga. Men egentligen gillar jag ju den här kulle såklart. Så länge jag kan hålla mig bortkopplad från det som är nära och uppkopplad mot det som är långt bort. Världen är min arena. Värden och det lilla. Fåglarna, havet och bergen.