Day: 18 February 2015

En sådan där dag när det bara flyter på. Man får vara tacksamma för de där dagarna. Jag är det i alla fall. Russin är de i en annan ganska jämn och degig kaka. Jag skulle behöva mer minne i datorn. Den nästan packar ihop tidvis. Jag skulle inte ha vart så snål. Men jag är nästan alltid snål. Sitter på gamla grejer. Men samtidigt är det lite som de med den nyaste och mest toppmoderna skidutrustningen. De är sällan de bästa skidåkarna. Hur som helst går det ett tag till. Fördelen med att utveckla på gamla grejer är att det alltid går snabbare för dem som sen använder ens grejer. De blir nöjda.

Förresten så är gamla grejer alldeles utmärkta. Jag har haft några virtuella serverar som jag hyrt. För att kunna testa olika konfigurationer.  Några riktigt gamla maskiner som Ljusdals kommun kastat i återvinningen gör det där jobbet nu istället. Betydligt snabbare dessutom än sina virtuella vänner. Miljövänligt dessutom. De lever några år till istället för att malas sönder. Idag kom det en gammal skärm hit. Jodå den lär komma till användning den med. Allt gör det på något sätt till slut.

Men jag tänker ge mig för dagen nu. Koden är överskickad under Atlanten och har väl landat tryggt på en disk nu får man hoppas. Ute är det varmgrader och det skall tydligen bli ännu varmare i morgon. Det går följaktligen lite mindre pellets. Det blir mer kvar i plånboken. Jag blir gladare, frun blir gladare. Allt blir gott och glatt hör i det stora gula huset på en kulle i Lo(o)s.

Men halt blir det såklart här i backen. Sandaren svänger in lite hos f.d. mackägarn och släpper ut lite extra hos dragspelaren men håller igen så gott det går här utanför. Vi har väl inte bott här länge nog för att få den där special-snälla-behandlingen. Eller också handlar det där om jämvikt också. Jag antar att det har sandats åtskilliga kubikmeter kommunal sand på den här gården genom åren. Nu får det helt enkelt vara nog tydligen. Ja ner kommer man ju alltid. Halkandes då. K klarar nästan inte att ta sig ner för backen visa dagar. Bara står där och försöker hålla sig upprätt. Det fungerar inte alltid. Vi får väl avskaffa backarna. Bort med dom. Gör alla nerförsbackar till uppförsbackar istället. Skall lämna medborgarförslag på det. Japp det skall jag.

Äldste sonen blir tjugosex år idag. Själv var jag tjugoåtta när jag lämnade fysiken Uppsala. Han blir nog kvar. Kanske för alltid. Matematiken håller i honom. Kanske för alltid, kanske inte för alltid. Alltid är en lång tid för de flesta. Man vet man inte vad som händer. Datorerna i källaren på fysiska institutionen, de där Unixburkarna, Nord-100, norska grejer, de vi fick använda på fritiden, helgerna, förarändrade mitt liv, kastade in mig på en ny bana. Den jag trodde var fysikens. Visste var fysiken. Sen en VIC-20. Det var enkelt att interpolera vad som skulle hända framöver när man hade lyckats köpa den. Den tog en stor tugga studiemedel i anspråk. Men före den byggde jag såklart den där RT datorn. Den som tidningen Radio & Television körde som serie. Två megabyte ram eller något sådant. Men smart och modulär. Det man inte skulle kunnat gissa då är alla gigabyten som sitter i maskinerna idag.

År 1984 drog jag till Stockholm, eller Täby om man skall vara noga. I just det där är vi inte så noga vi som bor utanför den där metropolen. IBM-PC kommer som en naturlig utveckling. Jag köpte den första året efter. En clone från Taiwan såklart. En 10 Mbyte hårddisk senare. Dyr.

Jag ångrar inte en sekund att mina grejer från den där tiden har gått till andra som behövt dem mer eller åkt på soptippen som RT-Datorn gjorde. Jag är helt enkelt inte en sådan där museisal människa. Jag vill framåt. Det finns så förbannat mycket nytt kvar att göra. Det gamla har nästan alltid gjort sitt. Kan kanske få nya användningsområden iof. Bli prydnadsföremål. Men det är gammal skrot när det gått ur tiden. Man måste göra sig av med och gå vidare. Det finns inget annat sätt. I alla fall inte för mig. Andra vill såklart ha ståtliga gravstenar. Eller monument. Som åminnelse av sina liv. Sån är inte jag. Under hela mitt liv har jag gjort saker som legat framför den stora klumpen. Det vore väl konstigt om man när man är död skulle reducera det till en gravsten som kommer längre och längre efter den stora klumpen. Näpp. Inget avstannande i sikte där inte.

Hur som helst drivs man framåt av krafter som man inte själv har kontroll över. En del kanske har det. Inte jag i alla fall. Man får gneka på helt enkelt. Först nu mot Vasaloppssöndag. Det vänder och hjälper i och med att den är passerad. Men tametusan om inte fåglarna sjunger lite vårsånger för mig där ute idag. Det lyfter mig inte riktigt. Nej. Men lindrar.

Kina firar nyår nu (imorgon). Alla kontakter jag har där är på väg hem Produktion står stilla. Deras “julhelg” är inledd. Så grattis till Kina och grattis till Jonas är det som gäller idag. Undrar om PO Tidholm firar det Kinesiska nya året? Gillar han över huvud taget Getter?