För mycket norra Hälsingland över den a’la Per’s doktrin. En solklart norrhälsingetext helt enkelt. Att jag dessutom råkar ha det andra benet kvar i södra Hälsingland hörs på instrumentationen.
Om du behöver spy och tycker det är otrevligt att stoppa fingrarna i halsen så kan du istället lyssna här.
<iframe width=”420″ height=”237″ src=”http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/vetenskap/article67600.ab?service=embedded&autoplay=false” frameborder=”0″ allowfullscreen></iframe>
Per Persson, Alftasonen och sörhälsingen har ju kastat ur sig några bra ord under åren. En grej som cirkulerar i musikkretsar är
“I norra Hälsingland kan man spela men har inget att säga, i södra Hälsingland kan man inte spela men har mycket att säga”.
Det stämmer jäkligt bra det där tycker jag. Det är bara lyssna på Hudiksvalls, Nordanstig och Ljusdalstexter. Det är sällan dem man blir imponerad av om jag säger så. Men goda musiker det finns det ju då däremot onekligen. Mycket goda musiker.
Så på fredagsmagasinet i P4 då “Larry” (som man kan berätta egna långa historier om) kör på fredagseftermiddagarna finns en man med från Hudiksvall som framför några låtar. Man tar upp den här grejen Per sagt. Han är liksom ett bevis enligt honom själv och enligt programledaren på att den där sayingen är felaktig. Men som varje lyssnare då noterar så är det ju snarare så att bäste Per har helt rätt. Det blir liksom ett bevis hans musik och texter den där fredagseftermiddagen. Det patetiska ser sällan det patetiska i sig själv helt enkelt.
Ett – noll till Per, öppet mål, bollen rakt in i nätet.
Att skriva blogg är lite som att sitta på en kyrkogård och prata med de döda. Gensvaret är ungefär detsamma. Ja om man nu inte är Blondinbella eller pratar om sexmissbruk eller är rolig eller visar kattungsklipp. Skriv kort, klaga inte, mycket bilder, säger de gurus som finns inom gebitet, som guidar för att få många läsare. Eftersom många läsare i allmän mening tydligen är avsikten och målet med bloggandet. Då har man lyckats. “L-Y-C-K-A-T-S”. Vi som inte har dessa mängder läsare har alltså misslyckats. “M-I-S-S-L-Y-C-K-A-T-S”, Hej vad det låter.
Men precis som när man sitter där ensam på kyrkogården och pratar med de döda och ingen av dem där i gravarna ger någon respons så kan det bara svårt att få till den där texten efter ett par dagar. Ja om man nu får ur sig de där orden med avsikten att de skall nå en åhörare/läsare. Man ger upp skriver inget mer. Varför fortsätta liksom. Ja alltså om man nu vill ha läsare.
Men det räcker egentligen att bara titta på den där statistikfunktionen som bloggapparna har. De där dagarna när man tycker att “ja jävlar idag fick jag till det” och sen inser man att “nähäpp det tyckte ingen annan var värt att läsa” eller de där dagarna när man bara skriver ett gäng ord utan känsla. Kabooomm jävlar vad läsare det blev. Det sammanfaller så sälla de där tillfällena. Visst det är inte svårt att fatta att folk läser när man skriver om en kamrat som gått bort (mitt mest lästa) . Men som ett självupplyftande ting är en sådan text helt enkelt en lite för enkel utmaning. Det blir lite som att skjuta i öppet mål eller skriva en text om att “gå ner åtta kilo på två veckor”. Det blir liksom svårare när texten bara handla rom en vanlig gubbes liv och vad en sådan gubbe ser och tänker. Det finns liksom inga roliga poänger eller storslagna tankar, bara ett helt vanligt liv. Inte mycket att läsa om alltså. Bloggarna får se en som ens fru ser en efter alla år tillsammans. Ingen trevlig syn liksom.
Så om den där skrivande personen får man liksom bestämma sig där någonstans för vem man skriver de där raderna. Är det för en själv, är det för att bli “the blogger” eller vill man sälja annonser eller varför? “V-A-R-F-Ö-R”
För mig är det där såklart enkelt. Jag skriver bara ner lite av de där tankarna som ändå snurrar runt där i huvudet hela dagarna. Gör mig inte till. Skulle kanske hellre skrivit på de de där historierna som också finns där i huvudet. Men livet räcker inte för allt. Jag har lärt mig det. Det fungerar inte att försöka göra allt på samma gång. Det går inte, finns inte en chans. Man måste prioritera. Så det blir bara några få ord i en blogg varje dag som en eftergift åt en oerhörd längtan efter att skriva många, många eftertänksamma ord. En A4 sida om dagen blir det ungefär. Alltså 365 A4 sidor per år som adderas till högen av nästan olästa ord över åren. Så 365 sidor blir 730, 1095, 1460,…. sidor oläst textmassa som inte tjänar något till. Som finns där i luften som ord till döda på en kyrkogård. Kanske kommer man till insikt om varför man skriver alla dessa ord när man skrivit 5000 sidor . Eller vid 7000 skrivna sidor. Kanske kommer man aldrig till insikt om det. Kanske behövs det inte ens. Man måste kanske inte få guldstjärna för allt man gör. Nä, kanske är det just så det är. Kanske behövs det inte ens en mening och en enkel förklaring med/på allt. Nä kanske är det så…
Morgon i Jenin av Susan Abulhawa
Det finns böcker som är jobbiga att läsa, som letar sig in i ens själ och rumsterar om där inne och när det där omorganiserandet är klart till slut har de förändrat ens liv och ens syn på världen för alltid. Det här är en sådan bok. Jag en man av freden kan genom bokens ord förstå en annan man som lastar en bil full med sprängämnen och kör den mot en Amerikansk ambassad. Jag förstår och får insikter jag inte tidigare haft. Jag förstår också att någon, någon, någon, någonstans, trotts alla sår på kropp och i själ och alla oförrätter och alla oförglömliga hemskheter han/hon utstått måste sätta sig över allt detta och säga “Det är över nu, här drar vi ett streck, förlåt kamrat, förlåt mig kamrat, låt oss härifrån leva tillsammans eftersom vi trots allt är en och samma.” Det finns bara den vägen och det krävs ett oerhört mod och en oerhörd styrka att förlåta och gå vidare efter den enda. Men det är den enda vägen. Det finns bara den vägen. Alla andra vägar skapar bara mer av det som ingen levande vill ha. Den här boken kommer att följa mig som en trogen kamrat genom resten av mitt liv.
LÄS den här boken!