Day: 25 February 2015

Nästa gång det är dags för en ny (fast begagnad) bil  tänker jag tamefan välja bil efter besiktningsmånad. Det där att ligga ute under bil i vintertid är ju själva fan och borde gå bort helt. Helvete vad många timmar jag har legat, suttit och krupit runt olika gamla bilar vintertid. Alldeles för många. Ändå gör jag ett minimum av insatser – för jag hatar att mecka bil. Verkligen hatar det. Men är snål också. För snål. Så då får man lida. Hatet (som kanske ändå inte är så allvarligt) är det där som bara måste få komma ut när man håller på med något man verkligen inte tycker om.

Dagen har varit en riktigt söndertrasad dag. Det behövs bara två telefonsamtal och två externa uppgifter som måste fixas för att koncentrationen en hel dag skall fara åt helvete för en hel dag. Ändå är jag rätt bra på det där att klara av saker. Tar det tråkigaste först. Får det ur vägen. Så att jag kan dyka ner i det som det skall dykas ner i sen. Men då, när man är redo, då ringer det såklart och när man är på väg ner igen nästa gång så ringer det självklart en gång till. Varför kan inte folk använda email. Grottmänniskor!

Tycker du jag skriver för korta meningar. Japp, det gör jag. Fick nämligen rådet att inte göra det av en särskrivningsfarcist en gång. Ja, eller, det var någon som verkligen ville väl. Så det där var fult. “Fick rådet att skriva längre meningar”. Så ja. Det låter bättre. MEN, jag är en fri människa. Jag har svårt för det där M Å S T E. Säger någon att jag skriver för korta meningar så blir det därför fler av dem. Ingen mer tanke med det liksom. Ungefär som en konstnärs blå period bara. Just nu är Hedman i den korta meningarnas tid. Sen kan de bli längre. Kanske rent utav Ulf-Lundell-långa. Men jag har liksom redan varit där. Korta meningar har också den fördelen att man slipper fundera så mycket över kommatecken. Det finns regler där också. En Svenskalärare (skriva Svensklärare får man visst inte (eller om det är tvärt om)) från min nystart försökte förklara en gång men gav upp till slut. “Skriv inga kommatecken alls” var hans slutråd inför min examen. Men det gör jag såklart. Kommaterar. När det inte är korta meningar. Fel är de flesta säkert. Eller progressive kommatering. Beror ju vem som gör dem. Sitter man i akademin så är det säkert så. SA. Fint liksom. Man förväntas veta vad man gör där. Ocoola gubbar vet det alltså inte men är progressiva så det ryker i alla fall.

Semikolon är annars ett ännu svårare tecken att få in i språket. Enkelt i programmeringen. Men en mening med ett semikolon i… Hmmm… Vad har det för funktion i text. Kan man tillämpa programmerarsyntax där också. Använda som radslut!? Kanske.

Det var en gång; en liten gris; som smet från husse; ut till skogen sprang den lille; sen det sig hände; det som alltid händer; vargen honom åt och åt; vi alla härav läxan läro; stanna hos din husse snällt du bör;

Eller något sådant, Jag vet inte. Intelligentsian vet. Hälsingland har en egen. Hälsinge akademi. Oj, det där kommer man inte i närheten av. Han jag lovat att inte nämna blir nog invald snart. Som sig bör. Intelligentsian känner sin egena.  Fast just det sällskapet verkar vara en ganska kulig klubb. Lite folkligare sådär. Som en sådan där hemlig klubb man hade när man var barn. Där de första herrtidningarna, cigaretterna och snuset introducerades, Antar att akademierna kör med hårdare grejer. Svåra saker. Sådant som folk som jag inte begriper mig på. Där finns ingen som inte vet hur ett semikolon används i text, eller för den delen känner kommateringsreglernas mystik. De som inte står Pythagoras hemliga sällskap efter i sin outgrundlighet för oss dödliga. OJ jag är så imponerad av alla som kan stava och som inte särskriver så att jag kan dåna. Ja verkligen. Tänk bara vila talanger man besitter!

Men nu skriver väl snart Jonas Sima och skäller. Man är fan utsatt som bloggare. Det skälls en massa. Man skall tydligen vara snäll mot journalisterna. Det är synd om journalisterna. Tidningarna går sämre. De får iof presstöd, det får inte bloggare. Men hur skulle det se ut om de som svamlar som mig skulle få del av presstödet? Värden skulle gå under. Helt säkert. Men då skulle journalisterna få något att skriva om. Sandwichmännen skulle få uppslag till ny plakat. Folket älskar undergång.  Allt skulle bli bra igen. Amen

Klockan är kvart i åtta. K har gett sig iväg med ryggsäck och det är bara hennes spår som syns gå ut där i nysnön från det stora gula huset här på morgonen. Illerspår från korta ben. Eller grävlingsspår eftersom hon bär lärarens obligatoriska ryggsäck. Snöskulpturdag idag på skolan. Det finns snö. Sällan sammanfaller de där två. Ungefär som skidtävlingar i mars. Förr var det inget konstigt med det. Men nu. Vasaloppssöndag i helgen. Också där snö antar jag. Tur. Mest tur. “Billan” vann igår. Eller en senare reinkarnation av henne. De är så lika för mig. Sådana som mig. Som ser dåligt. Som hör dåligt. De sportointresserade.

Allt utanför fönstret har en nyans av grått denna morgon. Inte ens granarna lyckas få fram så mycket grönt att de kan vara gröna annat än på insidan.  De är snarare idag klädda lite åt det mörkgråa återhållna jobbarkläderpåidagfärgerna. En dag som gjord för kameraexkursioner med  svart vit film på rulle. Utskrivna på matt papper blir bilder från sådana här dagar tavlor man gärna hänger på väggarna. Fraktade till New York av män i svarta kläder och hängda i rum där varken grått eller svart eller en annan färg än vitt finns att finna, hystar de in tusenlappar de där bilderna. Om det nu är det viktiga.  Jag har ingen kamera av värde längre och jag ser ju allt det där bara jag tittar ut genom bara ett av de stora fönster som vetter mot söder här i huset. Fast en gång var det mitt liv det där med bilder.

Ibland hör jag skriken från de som torteras. Det får min hud att knottra sig och jag som alla andra stänger igen. Vill inte höra. De är ju så långt borta. Finns i länder man inte känner. I rum som ingen når. Ändå tar sig de där plågade ropen ända in i min själ som gnisslande frigolit eller naglar mot en gammal griffeltavla och för en stund skakas jag om i hela mitt varande. Vill ladda mina kanoner, ta med gevären och ge mig iväg för att befria, slåss för det goda, vill inte leva i en värld där sådant där händer. Svär på han/hon/det/gud som låter det här ske. Helvetes jävla as! Men inser såklart att det är vi själva som måste stå till svars för det vi gör. Vi alla. Som människor.  Vi som inte gör något är lika skyldiga som de som torterar. Men jag köper mig fri med ett medlemskap i Amnesty. Trehundra spänn sen är jag utan skuld. Om bara skriken där i huvudet kunde försvinna för alltid också bara…

I Danmark skall man ha ihjäl fler unggrisar. De som inte håller måttet. Som växer för sakta. Ta dom i bakbenen och slå dom mot betonggolvet några gånger så dör de. Det är tydligen så det går till. I Sverige också. Några hårda slag… sen så. Gör man sådär så går profiten upp. Foderpriser kontra avkastning. Excelarken talar sitt tydliga språk. Ja jag äter ju inte kött men blir förbannad på att det kan vara sådär. Kanonerna laddas igen. Vegetariska atombombsarmador lyfter från undangömda flygfält. Gröna bindlar runt hjälmar.

Man får liksom sluta tänka. “Du tänker för mycket” säger K. “Du läser för mycket” sa man till min farfar. För honom gick det som det gick. I mitt fall får vi väl se.  BLUNDA hårt. Prata strunt. Svamla på i bloggen. Heja på “Billan” som om livet hänger på det där loppet. Ja det får slut på både tankar och skrik. En stund. Pseudohändelserna som gör oss bäst i världen fast vi bara står där vid sidan om och ser på. Ser på som vi alltid gör. Allesammans. Alltid. Hoppas det finns någon som gör något. Någon mer än vallaren, meteorologen, ledarna och “Billan”. Som bryr sig. Som bryr sig om någon annan än sig själv. Som inte nöjer sig med att betala in sin medlemsavgift.