Day: 27 February 2015

Han/hon/det/gud eller om det är Tor och Oden och hela bunten står på min sida idag. En lampa. Sug på den. “En lampa”. En sketen liten lampa som jag missade när jag kollade. Ett poitionsljus som inte lyser på höger sida. Den skall visas upp i lagad form men det är bara den som besiktningsmannen hittar. Ja ett krängningsstag glappar men det handlar om åkkomfort inte om säkerhet. En gammal röd fransk bil, 2002, 31000 mil och bara en lampa. H E L V E T E vad det gjorde min fredag. Nej jag är inte den som pysslar om min bil så jag förtjänar inte detta egentligen. Eller också gör jag det. Jo det gör jag tamefan. Just idag gör jag det.

Byter såklart lampa när vi kommer till Bollnäs. Tänker att jag kan åka in och visa upp bilen igen medans K+N handlar.  Men så enkelt är det såklart inte. Får kolla vidare hemma. Säkring eller kabel. Men min arean. Det löser sig. Mekaniken lämnar mig utanför. Det sitter för hårt, det går sönder, det passar inte, jag har inte verktygen. Men elen. Ja det kan fungera också på bilar. Jodå och visst och fan. Hurra för idag!

Jag drar på elementet i studion nu när vi kommer hem. Jag kom såklart inte ihåg det imorse när vi åkte. Men bättre sent än aldrig heter det ju.Det är ändå inte så vansinnigt kallt. En extra skjorta på och inspiration så klarar man det.  Om man nu inte blir för trött när det är dags. Tar soffan istället. Det där vet man inte. Men det är inte åldern. Det är med “mode”.

Det är vid månadshandlingarna jag ser människorna. De flesta ser inte mig såklart. Varför skulle de det? Jag är ingen Arne Weise fast vi både tänder det där ljuset. Men jag skulle såklart inte klara av ett Arne Wise kändisskap heller, jag skulle fly helt från människorna då,  jag har ingen önskan att göra hela mitt liv till ett uppträdande, inte för att bara vara en som syns. Det enda jag vill ha är ett par ögon som ser kärleksfullt på mig istället för att vara tomma och trötta. En gång för länge sedan skulle jag unnat gett en arm för att få bli en kändis. Synas. Idag det motsatta alltså. Jag vill se.

Ett av mina stora nöjen är nämligen just det här att se på människor. Jag älskar det. Jag fascinerar oerhört av att de alla har samma tankevärld i sina huvuden som jag går omkring och har. Att de har livshistorier bakåt och liv och ett öde som väntar på dem. Okänt för dem och okänt för mig. Men jag kan lätt fantisera ihop den där framtiden för var och en av dem. Tala om deras tidigare liv också. Inga problem. De flesta jag möter skulle jag vilja lära känna. Gubbarna, gummorna, de  i min ålder, de unga söta flickorna, och grabbarna. I en annan tid, en annan plats, hade man kanske levt sitt liv med någon av de där människorna man möter. Man känner det tydligt ibland. Där går en människa som jag skulle ha passat bar ihop med. Blickar kan säga det också. Om det inte fanns ett liv emellan oss åt endera eller andra hållet. Ja människorna fascinerar mig, de och mötena sätter igång något inom mig. Det var just det jag gillade med att vara lärare. Frågan är varför jag är programmerare. Jobbar själv.

Hör på radion att Norge tydligen tar sig in före Sverige. Jag vill egentligen inte höra men har radion på för fredagseftermiddag med Larry. Det kan finnas något intressant där från ett musikaliskt Gävleborg. Kanske. Men pausar det där. Orkar inte lyssna på tävlingarna,. För mig är inte allt en tävling. Jag behöver inte vara bäst. Känner inte det behovet. Andra behöver inte tycka jag är bäst heller. Skiter i vad de tycker. Numera. Inte förr. Så de kan få tävla bäst de vill. Eller leka. Allvar är det ju inte fast så många tar det på allvar. Som mode. Som skidkläder och skidmärken. Båtpriser och bilmodeller. Segelbåt eller motorbåt, fint och fult. Bättre eller sämre. Ja det tar aldrig slut.  Jag står på sidan av det där. Numera. Men inte alltid förr.

Kanske handlar all det där om att ge upp det där inprogrammerade. Tjurstångandet. Men jag har aldrig varit speciellt bra på det där. Har varit mer som Ferdinand och suttit och luktat på blommorna under korkeken. De som gillar att stångas ger så klart inte många poäng till dem som inte gör det. Men å andra sidan så bryr sig inte de blomluktande så mycket om de där hormonknarkarna heller. De kan få hållas. Om de inte urartar och blir till IS och sånt patrask. Då går de bort. Där går gränsen. Där och dagen när bara tomma ögon ser tillbaks på dig gör att gränser är passerade och det rena blomdoftandet i lugn och ro inte riktigt räcker längre. Då får man handla eller ge upp. Två vägar. Ett val.

Snorig om en tvååring sitter jag här och väntar på att föras till bödeln. Besiktning av bil. Jag VILL INTE! Ja jag är sådär att jag genomlever det värsta innan jag åker på sådana där grejer. Tänker “det går åt helvete!”. Det spelar ingen roll om det hittills aldrig gjort det. Dyrt har det såklart blivit många gånger däremot. Det är dyrt att reparera bilar. Men gått åt helvete? Nej!

Det är kombinationen gammal bil och lite pengar som sätter skräcken i mig. Jag tror iof att det går åt helvete när jag flyger också eller när tåget rusar in på Stockholm central i, enligt mitt tycke,  alldeles för hög fart för alla växlar, mötande trafik och traktorer på spåren,  men då räknar jag med att det är direkt terminerade. Olyckan. Boom sen är det över. Aldrig mer någon oro. Men bilbesiktning. Helvete. Dyrt blir det. Alltid dyrare innan besiktning än efter. Hur dyrt det än blir. Långdragen plåga. Elendigt. Varje år återkommande. Jo jag kan tricken. För att få köra en månad till kan man åka dit utan att fixa felen. Då får man en månad till. Det fattigas avbetalningsplan liksom. Fast det är lite förnedrande det där såklart. Man får åka dit med mössan i hand och en nedslagen blick. Fast det är ju iof så vi icke upphöjda lever våra liv.

Jag hatar besiktningar!

Nu skall jag ändå iväg på en alltså.

Men oro är priset man betalar för friheten. Det finns alltid ett pris, har ni tänkt på det. Jag är säker på att inte ens Notch med alla sina miljarder kan betala det ultimata priset. Har man mycket pengar brukar det inte räcka med pengar som slutbetalning. Har man inga är det just de som behövs. Helst många.  Sitter man ensam behövs det händer som håller en i hand. Ja det är så vist ordnat att priset alltid är det där man har minst av. Så naturligtvis har friheten ett pris också. Vem trodde något annat. Inbilla sig kan man ju. Ja, och det är ett pris som man betalare av på tills man inte längre finns till. Ohhh ja säger den som söker de enkla utvägarna, pokerspelaren. En pickadoll i huvudet, en sittning framför tåget, se där en lösning som är gratis. Men det krävs ett större mod för det där än allt annat. Att bestämma sig och sen göra. Men kanske framförallt för att bli så feg att man gör det. Nog betalar man allt. Var så säker på det. Inga genvägar finnes. Det fungerar inte ens att bli religiös, frälst och innesluten i samfundens gemenskap. Nej inte ens det.

Tio minuter kvar innan vi skall åka. K är med. N är med. Det skall storhandlas också. Kanske får vi ta bussen hem. Körförbud får ju en del. Helvete. Vill inte sitta och bara vänta. Är det hemskheter vill jag ta tag i dem. Inte vänta. Göra. Sån är jag,. Kommer det ett spöke ini rummet så vore det sista jag skulle göra att dra täcket över huvudet. Nä då blir det ju ännu värre. Min fantasi är alltid värre/bättre/sämre än verkligheten. Speciellt när det finns möjliga scenarier för att det går år pipsvängen. Som idag.

Ä nu drar vi iväg mot Ljusdal och ser hur det där går. Åt helvete säkert. Ja det är jag säker på. Käpprätt. Körförbud säkert. Helvete. Har inte råd. Men iväg nu. Nu!