Month: March 2015

Sopbilen hämtade precis soporna. WOW vilken dag det här blev!

Man får hålla reda på var i världen festen är för tillfället.

Sophämtning är det enda som står i kalendern idag, Den luras såklart. Alltid finns det bara det icke extraordinära där – som en sophämtning en gång i månaden med lite skräp längst ner i kärlet –  jo vi komposterar och lämnar till pappers, plast och glas och burk insamling. Det blir inte så mycket mer. Naturligtvis betalar vi samma sophämtningsavgift i alla fall. Det skall till att vara solidariskt med de som har fulla kärl. Dom det är synd om. Som handlar mer junk som tränger ut gammalt ut i soptunnan.

Jag är helt klart man idag. Ingen tvekan. Hela hunkhögen kan kasta sig åt sidan för här kommer “the man”. Hur kan jag tycka det? Jo prostatan värker. Som fan. Inte många kvinnor har en. Prostata alltså. Så tecken på att man är man är det såklart. Om det nu är något positivt. Att vara man alltså. Ja högre lön får man visst. Men det har jag aldrig märkt av riktigt. Fast kanske. Programmeraryrket saknar i stort kvinnor att jämföra lön med. De kommer väl sen som i fotografering. Varför de inte är där nu fattar jag inte alls.

Men nog snackat om prostata. Jag skulle kunna använda livet åt att berätta om det onda i den och om en axel som ständigt värker. Men skiter i det. Man väljer var man vill leva. Offer eller en ovanför. Offret tänker jag aldrig bli. Fel. Skall jag försöka att aldrig bli. Man skall aldrig säga aldrig om man inte gått i alla andras skor vilket såklart är en omöjlighet.

Ja det är ju såklart inte bara den där sophämtningen idag. The big task continoues också liksom. Framåt är det som gäller. Skall man äta en val ta en tugga i taget. Japp jag tuggar.

Det är varmt som i tropikerna på kontoret när jag kommer ner hit. Ja man skall inte klaga. Men just nu gör det inte mig något alls om det blir några kalla dagar. Ökar jobbmoralen och minskar längtan ut. Jag verkar få som jag önskar. Helgen blir kallare och mindre solig. Redan på tisdag är solen tillbaks igen. Det är tamefan vår. Bäst att vänja sig. I år kommer det att bli den finaste sommaren på decennier. Så tjacka baddräkter och badbyxor nu govänner innan de snygga sexiga tar slut. Själv badar jag hest utan. En syn för gudarna. Ja en av fördelarna med att bo här uppe.  En sjö är upptagen om det står en bil där eller en båt är ute på den. Då åker man till nästa. Det finns alltid en till.

Nästa vecka Ljusdal på tisdag och träffa Petter, Ljusdal på Torsdag i annat ärende, sen Stockholm på fredag. Frågan är när man skall utföra sina programmeringsövningar den veckan. Stad, larm, bilar och neon drar i mig just nu. Moderna blir det. Fotografiska. Lite god mat. Lite sköna promenader så att fötterna nästan ramlar av. Gamla Amsterdam på Hornsgatan 39A för ostinköp.Ett måste. Strosa runt. Cafekaffedricka. Sushi, JAAAAAA S U S H I. Vegetarisk såklart.  Sen hem igen. Bara en riktig kortis blir det. Hemma igen lördag kväll någon gång. Men man får sätta sinnenas insugningseffekt på nivå nio så att man tar in så mycket det bara går. Bevarar.  Kan leva på minnena ett tag.

Moll från igår har byts till dur idag. Eller mer dur. Det mollstämda lämnar mig aldrig. I grunden är jag en deppig jävel som ständigt söker tröst. Kan döva det där såklart med arbete. Andra behöver alkohol. Andra syntetiska droger. Eller kvinnor. För att fylla ut tomrum. Försöka fast det inte går. Men så länge jag går in genom de här dörrarna på kontoret med en gokänsla i magen så är väl allt gott.  Borde det inte vara så? Att man kan lita på den där känslan.

Måste nog ha radio på idag. Min dryckesbroder från förr Mikael Sanner får hålla sällskap. Ja vi drack måttligt. Det skall tilläggas. Han den vetgirige. Jag med tror jag. Ensamhet är förbannat tydlig  ibland för den som oftast sitter ensam och jobbar. Man skulle vilja ha någon att skvallra med. Att skratta med på jobbet. Här på kontoret. Men så är det ju såklart inte. Radion kan vara substitut då. Det blir nästan som om det fanns någon mer i lokalerna. Men fungerar inte alltid. För mycket prat går inte om man gör de där svåra grejerna. Bara när man jobbar på. Som tanken är idag. Ja och det blir P4. Det var länge sedan jag hörde hemma i P3 eller gud förbjude i någon av reklamkanalerna. Det blir för mycket yta. Jag måste in under ytan i allt annars kan det vara. Annars har det inget värde. Men ja jag vet vi är olika. Måns Zellmerlöv och buskis och dansbandsmusik gillar andra. Inget fel med det. Det finns inget högt och lågt med det. Bara olika. Och olika är bra.

Ja och just där tog tekoppens beska innehåll slut. Bara bergamottsmaken dröjer var i min gom. Det gör den ett tag till. Nu när jag slår på radion och köra för framtida segrar eller hur det var.

Får till en bootloader också ikväll. Då kanske man törs börja tillverka och skicka ut. Till Indien och USA går de första. Lite Columbus över det där. Var märkvärdigt då. Inte idag.

Men klockan är bara kvart över elva. Jag är trött som en plastdocka som är utan hår och som har ena armen bortryckt av sin vansinnige dockägare. Jodå har gnetat på idag. På allvar. Fast det är ju ingen skillnad mot andra dagar. Det är inte många dagar gnetandet inte fungerar. Men natten. Jag reds av maran i stort sett hela natten. Sov lite, vaknade, somnade igen, drömde otäcka konstiga drömmar, vaknade igen, svettades och så där höll det på. Ja typiskt när maran rider en i full galopp. Febermaran. Sjukmaran.  Inte ens lillkatten som brukar dela med sig av sin värme och mjukhet till mig under täcket och som gärna vill vara nära i nattens insomning klarade av att finnas nära mig. Trött nu alltså. Jag. Katten verkar pigg. Behöver en natt utan marans ritt. En natt i lugn och ro med lagom våldsamma och lagom underliga drömmar. Man kan be om det här vi denna tid alltså. Hoppas. När man snart får sova. Om man får det.

En gång låg jag en hel natt i Hudiksvall och såg färgglada ormar krypa på tak och väggar. Stängde jag ögonen så slingrade de sig och kröp de alla mot mig. Otäckt som fan. Så jag vågade inte stänga ögonen på hela natten. Låg vaken och svettades och plågades och nojjade till morgonen. När de blev blekare. Ormarna. Nästan osynliga. Men kvar. Jag hade precis blivit opererad i axeln. Fått en överdos morfin. Ja det fattade man ju. Nattsköterskan hade gärna givit mig både en och två sprutor till men tack tack tack men nej tack. Jag har hellre ont. Kan liksom inte begripa hur någon vill utsätta sig för det där frivilligt. Jodå det har funnits tillfällen jag har varit räddare i mitt liv men det räckte och blev över den där gången också.

Men det är såklart enda gången jag legat på sjukhus. Hittills. Hoppas att det är sista gången för för alltid kan man ju. Tio dagar själv. Längtade hem så jag häll på bryta ihop. Men tio dagar. Taxi. Hem och jobba. Deadline på resultattavlor till OS arenan i Zurich. Ja den hade passerat. Men bara med några dagar. Jag stoppade i mig värktabletter och lyfte upp den skadade armen på tangentbordet och körde. Debuggade skiten och levererade. Svimfärdig hela tiden. Så man skall väl inte gnälla för att man är lite trött. Det där var värre.

Fast nu kvart i tolv. Läggdags. Läsdags. Sovdags. Godnatt världen. Med lite tur ses vi imorgon.

Under några korta sekunder är man liksom “klar”. Precis innan man skall till med nästa uppgift. Alt fungerar. Ja i alla fall utom allt på den där listan som listar allt som inte fungerar. Den man betar av och fyller på. Här glömmer man det. Just nu. En stund i alla fall.

Jag har använt större delen av gårdagen och större delen av dagen åt att leta en bugg som visade sig vara en felaktig stängning av en resurs. Såklart visar den sig inte i sin rätta skepnad. Såklart är det en trådad drivare. Såklart är appen som använder den trådad.  Ja det blir många möjligheter. En jävla massa ställen att leta på. Så därför tillfredsställelsen när man hittar det man letat efter. Täpper igen och det fungerar. Glädje i tio sekunder alltså.

Sen hugger man tag i nästa grej. De finns alltid en sak till att lösa. Alltid mer att bita i och rynka pannan åt under långa timmar.

Nä man får inga priser. Man får ingen klapp på axeln när man sitter själv såhär som jag gör. Men gott känns det alltså under den här lilla stunden. Jag unnar mig därför en stunds bakåtlutat läge och undrar stilla varför i helvete man använder ett liv åt detta? Det kan bara vara galenskap i grunden. Det kan inte vara något annat. Det är omöjligt…