Month: March 2015

Alla som har katt vet att det finns ett alldeles speciellt förhållande mellan katter och Skator Ja de som har en skata också såklart. Om man nu kan “ha” varesig en katt eller en skata. Jag tror inte det. Man blir tolererad som inte helt värdelös, alltid som bäst det. En flickvän eller en pojkvän kan man kanske  “ha” men inte en katt.

Men är man kattägare har man mer än en gång sett skatorna busa med katten.  Katten sitter där i godan ro. Tre skator landar i annat ärende. Ser katten. Kan inte hålla sig. Grupperar sig runt den. Den modigaste hoppar fram och rycker katten i svansen och hoppar snabbt tillbaks igen innan katten hinner reagera. Katten gör utfall åt det hållet vilket får en annan skata att göra samma sak från ett annat håll och så vidare. Först tänker man mobbing men efter en stund så är inte det där roligt längre och katten går därifrån och skatorna fortsätter med det dom landade där för att göra i första hand. Man anar att det är ömsesidig lek Egentligen något under katters värdighet. Man ser de också ofta sittande nära varandra i andra sammanhang. Katter verkar inte se skator som bytesdjur helt enkelt. Polare där out in the wild verkar dom vara och på något sätt får jag för mig att de där omaka paret vet något som jag inte vet. Det oroar mig.

I Ovanåker fans det tydligen en tradition förr att lägga befruktade hönsägg i skatbon runt påsk. Någon modig klättrade upp till ett skatbo och någon mogen hämtade kycklingar senare. Ja i Ämnebo i alla fall. Lite grymt sådär.

Är ner till Ljusdal och fixar och ordnar lite grejer här på morgonen. Skönt att komma iväg och skönt att kom hem. Det tar inte lång stund. Ljusdal har aldrig lyckats fånga mitt hjärta som ort. Det finns något surmulet över stället. Men antagligen beror det bara på mig. Man skall inte tycka man skall hålla käften.

Så nu sitter jag här och söker inspirationen  Med solen lysandes in genom alla fönster här på kontoret med full kraft är det inte helt lätt. Snö hotas det med nästa vecka. Man borde alltså hållas ute och njuta. Bara så förbaskat svårt att hitta en hållbar anledning till det. Man borde vara kyrkvaktmästare en sådan här dag. Gräva en grav. Vissla när man gör det. Få vara ute. Undra vem man gräver åt.

Mollstämd idag. Är alltid det egentligen. Men tydligare idag. Tycker det är lite skönt dock. Att vara lite synd om. När jag dyker in i jobbet på riktigt finns inget av det där kvar längre så klart. Eller man kan sätta på någon musik som drar upp en igen. Men ibland vill jag vara i det där. För att det är skönt att vara i moll. Idag är en sådan dag.

Men man kanske skall sätta på lite kaffe. Fast det är fel tid. Vara lite vild sådär. Sen komma igång med jobbandet. Borde vara långt inne i det där vid det här laget. Kanske kaffe kan hjälpa en in genom dörrarna. Annars bara gott. Ja så får det bli. En kaffe för sig själv  i mollton i det stora gula huset på en kulle i Lo(o)s.

Tystnaden. Över byn. I huset. Jag har ingen musik på och hör den. Om jag filtrerar bruset från fläktar. Datorfläktar. De går alltid här. Fyra brusande runt omkring mig just nu. Jag skulle betala extra för att slippa dom. Så att det blev helt tyst. När man vill ha helt tyst. Kanske hör jag ändå ett svagt droppande där ute. Något lite snö kvar på takt alltså. Det måste vara den sista. Jo jag är säker på att det kommer fler snöfall innan allt det här med vinter ger sig. Men den snön rinner ner från taket så fort solen visar sig. Den är inte lika packad som vintersnön, inte så svårsmält.

Jag tycker det är fantastiskt att man som människa kan sluta ögonen. Så sitter man på en veranda. Ja om man vill det. Man kan se sig själv sitta där och se ut över åkrar som breder ut sig ner mot en sjö som glittrar så där härligt sommaraktigt där i solljuset. Ja sådär så att man längtar efter att gå ner till den och riva av sig alla paltor och naken kasta sig i. Flyta omkring där ett tag på rygg och titta upp på blå himmel med några enstaka moln. Fast å andra sidan sitter man nu här på sin veranda. Man hinner gå ner och bada sen. Visst är bergen där bortom sjön vackra idag.  Och hästhagen där med grannens dotters två hästar. Den ståtliga lönnen framför huset. Vårdträdet. Grusvägen som snirklar sig bort förbi grannens hus och ut mot stora vägen. Några vattenpölar efter nattens regn fortfarande kvar. Och där jagar katten efter möss. Lyssnar. Redo för språng. Hönorna som krafsar i gräset där utanför hönshuset. Det svaga ljudet från en en timmerbil på stora vägen. Doften av sommar. Surret av en humla bland blommorna nedanför verandan.

Ja allt det där kan man se. Allt det där kan man höra. Allt det där kan man lukta. Fast det inte finns på riktigt. Fantasi bara. Visst är fantasi fantastiskt. Och vi har den alla den där förmågan inom oss. Tänka sig. Att ta fram precis när man vill.  Vill man så kan man plocka fram en kvinna eller en man (beroende på preferenser) med valfritt utseende och valfria egenskaper i den där fantasin. Någon som älskar eller hatar en. Eller skippa dem helt och hållet. Bara sitta där själv. Ja man kan till och med sätta raketmotorer på sin rygg och dra i det där startsnöret som sitter där på vänstra axeln och flyga upp från den där verandan med en hiskelig fart. Rakt upp i luften. Så att hästarna, katten och humlan alla blir rädda och springer och gömmer sig (humlor kan visst springa!). Ja man kan flyga över sjön. Dyka ner mot den och flyga fram i hög fart bara någon decimeter över dess vattenyta tills men precis upptäcker Johan i sin eka som sitter där och fiskar och man skrattade och tjoande styr den där tingesten rakt uppåt med bara en meter till godo från en hård smäll in i Johan eka.  Med Johan skakandes på huvudet där nere när man fortsätter uppåt, uppåt, uppåt. Jodå man ser att Johan ser att man stiger. Men van vi alla de konstigheter man har för sig hela dagarna fortsätter han snart att fiska som om inget märkvärdigt har hänt. Så man ökar farten. Drar snart igenom ett av de där få molnen på himlen. Det smakar sockervadd.  Fortsätter med rasande fart upp och så är man där ute i rymden. Andningsaggregat behövs inte. Inte rymddräkt heller. Ja med en knapptryckning kan man vara vid månen och äta månost eller likaväl någon annanstans i universum. Instanstant. Tjoff. Man är där. Det är ingen kost alls men det är härligt och ljuvligt och alldeles underbart.

Visst är fantasin en stor och underbar gåva.

Alltså jag blir lika imponerad av livskraft varje gång jag ser det här. Pelargonerna blir nedklippta. Kastade i papperskorgen för senare transport ut till soptunnan. Och så ligger de där och väntar på det. En vecka blir snart till två. Och idag när man tittar ner i den där tunnan. Jodå det kommer såklart blad på flera av de där avklippta. Med den viljan får man vackert ta upp de där bitarna och peta ner dem i jord. Jag har all respekt för den där viljan till liv. Den som vaknar när soltimmarna ökar. Det som vill leva får leva här i huset.

K lär mig hur Domherren låter. Tänk att man fortfarande lär sig saker som femtiosjuåring också. Ja. Det finns fortfarande ord som man har missuppfattat också. Ord kvar att få till rätt, förstå. Och fågelsång då. De som man ser varje dag, älskar, men aldrig kopplat med sången. Kanske inte orkar koppla till den del av dem som märks minst. Inte syns när röda bröst lyser. För talgoxarna hör man ju. Se gulsvarta bröst också. Förstår också. De sjunger in våren med självklar glädje. Men den entoniga Domherren är svårare. Nöjer sig med sitt yttre. Tystare. Entonig.

Jag har en förkylningsnivå på nivå åtta idag. Tio är död. Noll är frisk. Har inte kommit under tre eller fyra under det här året. Det tar om. Ligger och lurar, Jag hostar ständigt. Snorar. Men idag då. Soffläge egentligen. Man borde inte jobba. Var jag vilken som helst annan hade jag feber idag. Hos mig känns det såklart bara så. Termometern visar aldrig på det. Skiter i att kolla numera. Jobbar.

Femtiosju. Jag har lite svårt att förlika mig med att jag närmar mig sextio. Har aldrig haft svårt med årsringarna tidigare. Men sextio känns tungt. Det känns över på något vis. I alla fall som om man måste ta nytag. Om man orkar. Ja man måste ju. Men nu, här i livet, tycker jag att mycket av de ungas musik är intetsägande. Jag trodde det skulle hända vid trettio. Vid fyrtio. Vid femtio.  Men det gjorde det inte. Nu är det här. Det är bra att det är så. För de unga. Vi gamla stuar och de unga blommande borde inte ha musiken gemensam. Det var ju det rocken handlade om när den kom. Musikrevolution. Ungdomsrevolution. Före den tiden gemensam och tråkig. Vi borde inte förlora det där. Nej jag upplever inte “den nya musiken” som revolutionerande och som en smocka i ansiktet. Det hade jag gillat. Att jag skrek “STÄNG AV SKITEN”. Nej istället är den tam och sövande. Ha se där vilka falska trick de kör med ungdomarna. Kan vi inte komma med den käftsmällar som punken var så söver vi de gamla jävlarna. Touche liksom. Heder åt ungdomen. Det finns alltid vägar framåt. Virilitet och iver vinner alltid över vishet. Man får aldrig glömma det. Speciellt inte när man närmare sig sextio.

T. tjatar om sjudundrande sextioårsfest varje gång vi pratar. Jag, nä, jag vill verkligen inte det. Jodå jag gillar att vara i centrum för det jag gör men hatar verkligen, HATAR, att stå i centrum som person. Jag minns kusinen som kom med silverskeden på mina födelsedagar som liten. Alla som tittade på. Jag som förväntades bli glad över den där silverskeden men som egentligen ville ha en röd brandbil. Sket fullständigt i silver och guld och gör det fortfarande. Jag har aldrig kunnat öppna presenter bland andra människor sedan det där tiden. Vill kräkas. Så nej sextioårsfest blir det inte. Definitivt INTE!

Fast jag tycker att man skall festa. Om man har det i sig. Vi behöver de där russinen i den kaka som sen blir livet. Att se tillbaks på. det är tillräckligt mycket skit.  Så jag säger till alla andra, “FESTA!!!”, och ordnar gärna fester. Bara jag slipper egna. En musikintresserad kollega till en god vän till mig fyllde jämnt en gång. Stor fest. Alla vänner med. Band som spelade covers. En bit in i festen blir han uppbjuden på scen. “Kan du inte spela en låt med oss?”. Ja har man spelat en gång vill man såklart höra det där. Så han går upp på scenen. Kan såklart inte hålla sig. Får en underbart röd blänkande ny Gibson i sina händer. Spelar en låt på den med bandet. Det är den perfekta gitarren. Den vackraste gitarren. Underbara att spela på. Det blir några låtar till. Och när den där drömmen är slut räcker han tillbaks gitarren till en av de andra gitarristerna. Motvilligt såklart. Före det här är det perfekta instrumentet, som en vit häst för den som är född till prins. Men gitarristen  vill inte ha den tillbaks. Fattar istället micken och säger att just den där gitarren är hans nu. En present från hans fru. Applåder och kyssar. Ja jävlar! Man dånar.

Men alltså inte jag. Jo jag dånar såklart. Men fest blir det inte. Fast kanske blir man sextio till slut. Man vet inte han/hon/det/guds planer. Men fest, nej. Den där dan vill jag sörja i min ensamhet. Sen kanske komma igen, en sista gång. Om jag orkar.