Det här saknar jag. Var alltid UF lärare och tror på det där i allt utom fokus på affärsplan. Man behöver modernisera sig där. Ändra synvinkel från företagarens inte bankernas och kreditgivarnas. Går att följa live här för den som vill. Fast det har jag inte tid med.
Så farligt var det nu inte. Avklarat. Alla konton avstämda. Momsredovisning inskickad. Sista dan men ändå. Klämmer februari medans jag håller på. Svårare än så är det inte. Eldkvarn peppar nu men började med Tröstevisa.
Jodå de blinkar fortfarande de där lysrören. Jag med dem. Epileptiskt. Bokföring idag alltså. Nu känns det som mänsklighetens straff. Men när man är klar är det såklart bara skönt. Jag har alltid varit svårstartad. Ja svårstannad också. Ännu mer det. Inuti den där bokföringen så går det såklart hur bra som helst. Som att jogga. Jobbigt att komma iväg, sen är det bara gött. Tänk att jag minns det. Jodu. Kanske får man en endorfinkick av att skapa ordning också. Varför skulle det annars finnas så många ekonomibyråer och ekonomikonsulter?
Tar med mig en stor kopp te ner till mitt. För att fördröja det som måste göras. Sitter ju här och skriver så länge det finns en munfull eller mer i den där koppen Till ingen som helst nytta såklart. Men det har jag för länge sedan konstaterat, lika självsäkert och faktiskt för en gångs skull insiktsfullt, att det inte gör något. Inte ett skit.
Högermännen kryper ut ur garderoberna, sätter på sig sandwischskyltarna och ropar i kör att “nu går det åt helvete”. Klart man skall sälja vapen till odemokratiska regimer bara de betalar dem i reda pengar. Bara de ger pengar på på konton och mat på borden. Då kan man blunda för allt. Sälja sin själ. Bildt är den siste att sälla sig till skocken och uttala sig idag. “Det går år helvete för Sverige nu”. Som man sa när Palme kritiserade USA för Vietnamkriget. “Det går åt helvete”. Faxe’n på Sandvik skall vi inte prata om. En av skaran av näringslivstoppar som vi fått för våra synders skull. De som skriver på DN debatt. De döda trettioen. Skriver det man förväntar sig att de skall skriva. De är som en religiös sekt de där. Men glad är jag ändå att högerspöket äntligen har kommit ut ur garderoben och ut i ljuset igen. Är synligt för alla som vill se. Lurar oss inte längre med de där Hollywoodfasadererna. Kan besprutas med DDT så att de försvinner för gott. Ja den enda gången det med rätta får användas. Bara det värsta är gott nog för dessa kalla skammens varelser. Men kanske biter det inte. Minns tydligt att en av dem drack ett glas men överlevde.
K myntade begreppet “de tre bitcharna” igår framför rapport. Kristdemokrater Moderater och Centern. “Det är bara Westerberg kvar nu” kontrade jag. Men det var tydligen länge sedan folkpartiets ledare hette så. Heter visst Björklund numera. De ser alla lika ut. Men bytts snart ut mot en kvinna han med. Jag lovar. Det var lättare när Billan vann och Westerberg var folkpartiledare. De tre bitcharna har jag inte så mycket till övers för. Men Heja Margot. Du är det friskaste vi sett i Svensk politik på massor av år. Kraftfull. Ja och alla andra normala kvinnor i riksdagen. Finns många. Som inte vara framstår som karriärskåta. Som Sndviks Faxe’n.
Men man skall inte klaga på sin blogg. Om man vill ha läsare. Göra som Blondinbella. Men jag skiter i det såklart. Kristdemokraterna får sin ledare efter samma principer som gäller på facebook. Ung och snygg får mest “likes”. Blir lyssnad på. Spelar ingen roll vad man säger eller vad man gör. Allt är bara yta. Helvete vill man ens vara med längre. Fejjan har jag ju lagt ner. Gör det snart med twitter också. Och Linkedin. Ger mig inte ett skit något av det där. Ger inte ens de som påstår sig få ut något av det ett skit. Övertro. Tomtetro. Lättja för att slippa göra något vettigt. Som TV. I en ny tid. Otium för folket eller hur var det.
Snart är det väl en sådan där Eldklotsgala eller vad det heter i Gävleborg igen. Kanske är det bra det där.Att dunka varandra i ryggen. Dunkar du min rygg så dunkar jag din. Hade Spotify funnits i länet så hade de säkert vunnit pris. Varje år med förlust spelar ingen roll. Yta. Men kanske är det bra ändå då. Folk går ju. Klär upp sig och sitter där. Fest. Men ingen vågar något egentligen. Med några få undantag. Det är skog och mekanik. Telefoniföretag för alla de outbildades “jag tar vilket jobb som helst till vilka villkor som helst” skull.
Men även om jag tror att utbildning är lösningen på nästan alla problem, krig, fattigdom, fördumningen och ytligheten, så är mitt fokus på kunskapen. Man går till läkaren som skall göra den där operationen
“Jaha det är du som skall operera mig?”
“Ja det är det”
“Är du bra på det du gör?”
“Ja jag har sju år utbildning och sen har jag doktorerat och specialistutbildat mig, ja du kan se alla diplom här på väggen.”
“Men är du bra på det du gör?”
“Ja som du ser här på väggen så har jag gått alla relevanta utbildningar och blivit godkänd av socialstyrelsen för att utföra det här jobbet…
“ÄR DU BRA PÅ ATT OPERERA DIN JÄVEL!”
“Nu skall vi lugna ner oss. Ja det tror jag. Som sagt jag har de erfoderliga…”
“Kan jag få bli opererad av en praktikant istället tack”
Att ha diplomen och examina ä inte samma sak som att ha kunskapen eller att vara bra på något. Man kan hämta in kunskap på många olika sätt. Mätningen av kunskap borde alltså inte ha ett dugg med examina eller diplom att göra utan titta bara på
“är du bra på det du gör?”.
Men nu är tekoppen slut och tom och det lönar sig inte ens att försöka få ur en droppe till ur den. Så härmed bokföring. Är jag bra på det? Ja inte fan vet jag men nog i helvete har jag bokfört både det ena och det andra i både uppgång och i nedgång i snart fyrtio år. Ja utan att någon har klagat. Lite som de där motorgrabbarna som kan plocka sönder en motor i bitar och sätta ihop den igen och den fungerar på första startförsöket. Har man inte papper på att man kan det där utfärdat av någon som är trött på livet så kan man det inte. Är alltså inte bra på det. Konstigt,,,
Ger upp. Skall bokföra. Måste bokföra. Det finns så jävla mycket annat att göra också. Jag vet att det blir jobb i helgen. Inget såsande. Så jag måste verkligen få in de där pappren i datorns kolumner och rader och sen in i pärmarna. Men inspiration noll ikväll. Verkligen noll. Inte ens 0.01. Något som till synes var något annat än en nolla där bland decimalerna vore annars en möjlighet. Nu finns ingenting åt det hållet. Inte ens en aning av en känsla av att vilja ta tag i det där och klara av det.
Så jag skriver här medans jag försöker bestämma mig för att ge mig för idag. Ja jag vet det är tidigt. Klockan är bara elva. Så det handlar om att smita tidigare från jobbet. Men man skall skämma bort sig. Det har jag hört så varför inte. Hade jag haft en bra bok liggande på nattduksbordet (vilket namn på en pall) hade det inte varit någon fråga om saken. Jag hade lagt där redan. Men nu har jag inte det. Läser en fantasy som är sådär. Yxor och häxor och krig. Funkar inte på mig. Inte nu i alla fall.
Så det blir nog ändå sänggående. Snart. Ingen ide att börja något annat heller nu. Definitivt inte.
Utanför fönstret hoppar en familj kängurur omkring. Hade det inte varit så mörkt hade jag filmat dem. Jag vet egentligen inte var de kommit hit ifrån. Kanske har de alltid funnits här. Det har inte jag. Så jag kan inte veta. Men skojiga är de att se på. Lite som pingvinerna på taket. Dom som flyttade hit förra vintern. Skojiga dom med. Men på annat sätt. På vintern sticker pingvin tjejerna ner till Skåne och lever rullan. Mycket sprit och unga nykläckta hunkar där. Grabbarna däremot står kvar här på taket. I ur och skur. Tappra. Ett föredöme för alla män. Det klagas inte. Inte ens en förkylning får dem att reagera. De bara står där. Men så nu i mars. Knack, knack knack, sprick.. så hackar sig ungarna ut. Så nu är hela taket fullt av glada pingviner. Pingvininorna är såklart kvar i Skåne. Kommer senare. Känner inget ansvar alls. Ut med ett ägg bara och sen dra.
Men roligt med kängurur såklart. Men äter dom på plommonträdet blir det elchocker. Dödliga. Där går gränsen. Annars får de gärna hoppa omkring som de vill hör i trädgården.
Men alltså jag skiter i det här nu. Lyckades fördriva en kvart på den här texten. Till ingen nytta för någon. Så godnatt världen. Snart. Bara detta.
Det finns en björk där ute. En som alltid har löven kvar dallrande i vinden. Som inte hör till den här världen. Nääää, det går bara komma till den i drömmarna. Jag sitter där ofta vid den och med slö hand kastar småsten ut i den lika sjön, plopp, plopp, plopp, som finns där bredvid den stora mossiga stenen som reser sig precis där bakom björken. Soligt är det för det mesta där. Doftar gräs och det är lugnt och skönt och bara ljumma vindar. Ja det är såklart därför jag sitter där. För att det är ett sådant där härligt skönt ställe att sitta på. Men ibland ensamt såklart. Så har du inget att göra i natt eller någon annan natt titta gärna förbi. Hälsa. Sitt en stund och diskutera livets mysterier med mig. Bara det. Bada om du känner för det. Inga badkläder behövs. Ingen ser dig i alla fall. Eller kanske vill du klättra upp i björken och sitta där och dingla med benen om du känner för det. Eller dansa pardans med en nässelfjäril på ängen bredvid. Jag lovar det är ett kanonställe. Ljuvligt. Vi kan lägga oss i gräset och titta upp på molnen som far förbi där högt ovanför oss. Den som först ser ett cirkelformat moln med ögon och glad mun får äta upp strået med solvarma söta solmogna smultron. Helt själv. Ta ett i taget mellan tänderna och låta mjukheten rulla över läpparna och sen smaken fylla munnen och alltsammans, känslan, sötman, gå ut i kroppen så att du ryser av hänförelse över att något så enkelt kan vara så…, ja gott, så skönt. Utan att dela med dig skall tilläggas. Ja jag lovar. Du får vara hur egoistisk du vill. Bara äta för att du förtjänat vart och ett av de där söta bären. Tittar du efter så ser du faktiskt att de alla har ditt namn skrivit på sig med små, små, jättesmå guldbokstäver. Ja de var ämnade för dig från början. Så kan det bara i drömmar. Sen när du tröttnat. När du längtar hem till de dina så är det bara att gå såklart. Ett hej räcker. Sen kan du vandra iväg bort från björken på bara fötter och med munnen fortfarande full av den där smultronsmaken som nyss nästan knockad dig. När du sen vaknar. kanske du inte minns var det där björklövet du har i håret kom ifrån. Men vad gör det. Inget alls. Det söta i munnen har du kvar hela dan.En go känsla att bygga det som skall bli en bra dag på. Tror du inte? Vi syns.
Åtta. Pass två. Nu så. Egentligen borde jag bokföra. Moms imorgon. Gjorde man klart det nu så slapp man imorgon. Men den här tiden är min bästa tid. Kreativt. Så jag kodar nog. Bokför imorgon. Sätter igång direkt innan man riktigt hinner vakna så vet man nästan inte att man fått till de där siffrorna ens. Ja så får det bli.
Det finns inga ormar på Irland. Det fanns inga på Nya Zeeland heller förut innan Européerna. Tydligen inte på Hawaii heller. Eller på Bermudas. Tänka sig. Man kan lära sig saker varje dag. Andra visset säkert allt om det där. Men för mig var det fördolt. Mycket är det. Kanske är jag dum i huvudet.
Några kamrater spelar på Furugården här ikväll. Pubkväll. Avslut vid 19:00. Ja så är det tydligen på ålderdomshem. Pubkvällar börjar tidigt och slutar tidigare. Pistol i munnen och trycka av innan jag kommer dit.
Men jag är såklart ingenting att ha när det gäller pubkvällar eller barrundor. När jag skulle åka hem från England så tog min arbetskamrat Andy och hans fru med mig på en barrunda. England ju. Hans frus snygga syrra var min date. Engelskt snygg alltså. Bara det kändes konstigt. Stackars henne liksom. När alla druckit upp sin öl på det första stället så hade jag druckit upp en centimeter ungefär av min. Samma på nästa. Min dates intresse tappade jag nog där vid första ölen. Svenskar liksom. Pussydrinkers. Hon kunde ju inte veta att jag inte var representativ för oss alla. Vikingar liksom. Vid tredje puben gav vi upp. Jag hade väl fått i mig ett standard dricksglas summerat i det läget ungefär. Alla gick hem till sitt. Mitt livs första och sista “riktiga” barrunda.
Men “Lars Mars” som jag kallades där eftersom jag heller tog en Mars på lunchen än en pint öl eller två eller tre som alla andra, klarade sig ändå. Men jag antar att alla mina arbetskamrater trodde vi alla var sådana hör i Sverige. Dåliga på att dricka öl. Vet att de drog över tilll Göteborg senare. För att undersöka det hela Goda människor där. Jag träffade ingen av dem igen. Brevväxlade ett tag. Sen dog det ut som det gör. Sällan man träffar dem som inte är bra när man tänker efter. De flesta är toppen. Man skall finnas det när IS krigare hugger huvudet av folk. De är inte representativa för varesig muslimer eller mänskligheten. Banditer är vad dom är.
Första dan när jag kom till jobbet där utanför Leicester. Ett lager där man packade trådrullar och gjorde och sålde annat till syföretag så stod varenda tjej på företaget och stirrade flinande och ogenerat i lagerkorridoren. Säkert trettio stycken. Det där upprepades sedan under de första veckorna. Jag var ju “tall and handsome” konstaterade Jackie muntert som var gift men härligt flörtigt galen och helt underbar och som förde flickornas talan. Det behövdes tydligen bara att man stack från Edsbyn för att bli sån. När man kom hem igen så var man tydligen bara lång igen hursomhelst. I Edsbyn knappt det. Men då var jag ju för länge sedan borta därifrån såklart. Ja man får leta upp sådana där minnen i min ålder. Trösta sig med dom. Jag misstänker att flickorna i England helt enkelt ser dåligt. I alla fall såg. Eller om det nu var brist på män just då så att vad som helst dög. Troligtvis var det så.
Men på det där viset var det såklart nyttigt att flytta från en liten by där man har en bakgrund till en större ort där man inte har en. Livet blev annorlunda. Egentligen var det väl förbannat synd att jag bestämde mig för att bli plugghäst just då och där. Men jag har aldrig varit speciellt bra på timing. Väldigt dålig på det faktiskt,
Nu sitter man här med minnen. Högar av dem. De liksom poppar upp ibland utan att man ber om det. Men min bästa tid är nu. Så är det bara. Andra kan tro att det inte är så men så är det. Jag har aldrig mått bättre än jag mår idag. Så den där längtan tillbaks har jag inte. Men man kommer ju inte ifrån minnena för det. De finns där och de har skapat en och gjort en till den man är. På den där retroareanan har jag gjort ett enda stort misstag och det är att väcka det gamla bandet till liv igen. Två spelningar. Båda var stora misstag. Borde ha lämnats ogjorda. Man skall låta de döda sova i lugn och ro, annars vaknar gastarna och vandrar för evigt runt med sina skramlande kedjor. Alla mår bäst av de inte väcks. Egentligen handlade väl allt det där om någon som ville smörja sin chef. Jag hade inget med det att göra. Blev bara en rekvisita i ett stort tragiskt teaterstycke. Fel fel fel. Men gjort är gjort. Då får man stå för att man sa ja. Säger nej numera. NEJ med eftertryck med den gamle sure gubbens självklara rätt. Man lär sig i alla fall. Tur är väl det.
Nej det gamla kan få vila i lugn och ro. Men man vill ju minnas också. Speciellt de goa människorna. Olika spelplaner, olika positioner på tidslinjen, olika geografiska platser men en jävla hög med goa människor innehåller ett liv. Det är de som gör livet. Det tycker i alla fall jag. Jag som håller mig undan från människorna. Kanske just därför. Den där interaktionen med andra är skummet på ölen och grädden på moset. Ändå år det så många man borde lärt känna som man aldrig får träffa. Det stör mig lite. Man borde anstränga sig lite där. Medans man lever. Leta upp de där man borde träffa innan man dör. Ja de man inte borde träffa också.
Men jag vet i alla fall en erkänd journalist som tycker jag har svamlat tillräckligt upp till den här punkten och definitivt gör rätt i att avbryta här. Några andra tycker såklart det där med “long and handsome” det var skryt. Ja det må så vara. Det var kanske bara ett hopp, ett glapp, en fallucka där i tiden. Jag har inte hur som helst inte beskrivits så varken före eller efter den jobbperioden i mellersta England. Kanske drömde jag alltsamman till och med. Men så är det det där intyget där det ser ut som det verkligen har hänt. Men flickorna skrev inte under det där papperet såklart. Intygade det där omdömet. Så det bevisar ju inget. De lämnade vad jag vet inte ens en venerisk sjukdom efter sig.
Kryper till korset och installerar IAR workbench för ARM. Ja bäst. Och Svenskt. Hur det nu går ihop. Nädå skojar bara. Vi kan i Sverige. Jävligt mycket som vi är i världstoppen på faktiskt. Här är ett exempel. Vänner (läs kontakter) ute i världen är impade av Sverige skall ni veta. I början förstod jag inte riktigt varför. Men har fattat. Japp.
Men kör en size limited version. Så kan vi ju inte ha det. Måste väl krypa till korset och köpa en riktig licens. Fattar inte varför man inte har open source utvecklar licenser. Billigare.Eller gratis. Det gynnar ju liksom dom att vi sitter med deras verktyg. Andra köper. Ofta högvis. Annars kan de inte kompilera. Enkelt.
Ett företag från Söderhamn ringde i våras och ville att jag skulle göra ett jobb åt dem. I IAR workbench. Men de hade ingen egen licens. Ville inte köpa. Tyckte jag skulle köpa. Dyrare än vad projektet skulle ge i pengar. Sådana jobb >/dev/null
En av IAR’s verkliga ess sitter i Ljusdal. Duktig kille och trevlig. Så ser det ut. Alla som kan något sitter inte i Stockholm. Men Rejås såklart. Fast han borde ta familjen med sig och flytta till Söderhamn. Vi skulle kunna göra storverk där vid kursen.