Jag skjutsar K till jobbet vid pass sju här på morgonen. Det är som en solhälsning. Ooooooooohhhhhhhhhhmmmmmmmmmmmm låter jag där i bilen när jag bländas av årets hittills starkaste sol. Yoga. Jodå 70-talet. Yoga och jag. De som håller på nu är såklart bara efterföljare. Efterapare. På hemvägen slår jag på Scorpions CD’n som har suttit i spelaren sedan Lars Jonsälls begravning. Den hackar lika mycket nu som när vi åkte ner till hans sista föreställning. Tillsammans en sista gång. Lars och jag. På väg till hans begravning. Inte min. Men det är Scorpions. Det fungerar ändå där på morgonen den korta biten hem. Jag måste rent av trycka lite på gasen. Ja det känns bra. Jävligt bra. Till och med i en röd Renault utan fartränder och med dubbdäcken på.
Jag “pratar” med fjorton nationaliteter igår. Ungefär hälften är Européer resten är från den fria världen. “Pratar” jobb med alla utom en En Edsbybo som får mig att le. Annars är det mest jobb jag pratar med människorna. Inte med K såklart. Den hemmavarande sonen säjer fortfarande mest mmmmm. Vi pratar inte så mycket. Är kvar i den åldern. Den äldste har gått vidare. Saknar det där meningslösa kafferastpratet ofta. Nackdelen med att sitta själv såklart. Människan behöver struntprat och skvaller också. Men det är klart. Allt är kompromisser. Jag gråter inte över den där bristen i mitt liv men blir en sämre människa av den.
Dagens första utomeuropee är Indisk. Hans dag håller på att ta slut när min börjar. Några finns det på varje kontinent. I de flesta länder vore kanske att ta i. Det finns så många länder. Men i många finns dom. Flera har blivit vänner för livet såklart. En ynnest det där också. Så få jag har träffat IRL. Så många jag borde träffa.
Fast kunde jag nu så skulle jag såklart tanka fullt och dra söderut nu på en gång. Nå bron som tar en ut på kontinenten någon gång ikväll. Sova en natt i Köpenhamn och sen bara fortsätta. Helt utan mål såklart. Efter nästa stora bro så fortsätter färden snirklandes, utan att ha hjulkontakt med en endaste större väg om man inte måste. Då bara för att nå nästa mindre väg. Det är nämligen efter de små vägarna de riktiga och oförstörda människorna finns. I min värld. Jag prackar inte på min världsbild på någon annan. Den är inte rätt, den är bara min. Jag kan tala om vad jag tycker men har inte för avsikt att ha rätt en endaste gång. Andra tycker kanske därför att människorna fins efter de stora vägarna. Jag argumenterar alltså inte emot.
Ja den där resan är den stora drömmen. Att bara dra iväg. Göra det utan mål och utan tidtabell. Resa i Europa tills man tröttnar på det. Inte längre då. Bara så länge. Till och med om det tar resten av livet att nå fit. Men en dröm såklart. Farsan drömde om Island hela sitt liv men inte kom han dit inte. Men drömmar är ändå det näst bästa efter att göra saker på riktigt. Har man inte ens drömmarna så har man ingenting. Nada.
Vi gjorde en mindre variant K och jag av den där resan för några år sedan. Drog mot Strömstad. Storvägar ner och bara restid. Sen småvägar hela vägen söderut med massor av stopp och sen norrut igen men efter kusten hemåt med lika många stopp. Inga hålltider. Inga bestämda stopp. Boende där det fanns. Man ser en jävla massa av Sverige under en sådan resa.Träffar människor man inte glömmer. Platser man alltid minns. Det har tagit flera år att sortera intrycken och det är först nu som hela resan börjar uppnå sitt fulla värde. Som minne. Diamanter där i huvudet som inga kronofogdar kommer åt. Hur än dom försöker. De verkliga värdena har alla i säkert förvar. Man behöver inte ens betala skatt på dom.
Men Europaresan är alltså den stora drömmen. Gravfälten i Belgien från första världskriget. De från andra världskriget i Frankrike. Måsten såklart. För att försöka fatta. Krigsromantiker är jag inte. Tvärt om. Bär ett brutet gevär på mitt bröst. Men sen får det bli som det blir. Jag har lätt för att möta andra människor trotts att jag sitter såhär ensam. Kanske för att jag gillar människor. Fast kanske gillar man människor bara för att man inte träffar så många. Lättare då. Men tänk så många oträffade det finns i Europa bara. För att inte tala om i världen. En dag reser jag. Det är bara så.
Tekoppen är tom. Jag är full. Inte av alkohol. Inte ens av Vicks Blå. Bara av liv.. Och te. En ny dag. Gillar det. Ungefär som att komma in i en ny lokal är det. Eller en tömd gammal. De börjar omedelbart fyllas de där rummen med saker och aktiviteter i mitt huvud. Människor. Så är det också den här tiden på dan. Allt kan hända idag. Varje dag är en ynnest att få ta tag i. Vare dag blir såklart inte 100% Långt ifrån. Ingen har det så. Men nu som oskriven är den fulländad. Spännande. Full av mysterier. Så tar jag mig ann mina dagar. För att jag vill ta mig ann mina dagar på det sättet. Hur enkelt som helst är det. Nu börjar min.
