Month: March 2015

Är man pinknödig en kvart innan klockan ringer och har legat så sedan en kvart tidigare får man ge sig. Det spelar ingen roll att gammelkatten (Frasse) lägger sig tätt intill mig och tycker vi skall ha det skönt och lugnt och sova ett par timmar. Nej jag går upp. Pigg. Sovit sex timmar. Det får räcka. Räcker. Ljuset är här. Det är lätt att leva. Ger katterna mat. Sätter på tevatten. Två rostbröd i rostaren. Jo jag vet att jag har slutat med det. Det är hårdbröd som gäller. Men det var i söndags. Yoghurt. I tallrik. Den lilla djupa. Ost, bregott. Oekologiskt eftersom eldingssäsongen inte tillåter ekologiskt. Pengar. Greveost. Inte helt förtjust men K förväntas gilla den. Så jag köper. Men hon gillar den inte mer än andra säger hon. Jag köper ändå. Gillar på hårdmacka ibland. Ibland. Litar inte riktigt på det där. Att K inte tycker om den mer än någon annan.  Men rostbröd hoppar ut ur den vita 29 kronors Clas Ohlson brödrosten som varit med i tio år nu. Ett bra köp. Brödet är fiberberikat. Smakar som hästfoder. Jag tuggar. Man applicerar ett tunt lager bregott och en ostskiva på varje innan. Läser en tidning om läsande. Författare. Författarporträtt och om läsare. Alla skriver de på sina gamla skrivmaskiner. Älskar dem. Eller med blyertspenna Älskar den. HB.  Vad i helvete. Men det är som det är. Har man börjat på något så har man börjat på något. Värst är ändå Ulf Lundell som skriver blogg på skrivmaskin. Sekreterare får datorisera. Rätta stavfel. En annan generation. Ändå är vi inte så långt ifrån varandra. UL är lika gammal som brorsan. Insikt. Alltså har jag fel. Man kan inte komma längre bort från varandra. Det finns inget som är lika i våra världar. Bara Pavarotti. Koltrasten förstår vi och tar till oss båda två.

Men frukost klar. Medicinintag. Två tabletter mot högt blodtryck. Alla i släkten före mig har tagit så varför inte jag. Det är synd om medicinindustrin. Man är konkurrensutsatt. man får stödja.  Lovad att leva ett år extra om jag tar dr tu så jag tar de två. Ingen annan i släkten har levt längre för det. Tror jag inte. Men vem vet. Inte jag.

Duscha. Det är där morgonens blogginnehåll fastställs. Redaktionsmöte.  Man har inte  blivit smalare sen igår. Skiter i att tvätta håret. Handduken luktar surt. Klart. Vatten av. Skrap bort vatten från golvet med Pyttnils och Nannys gamla raka. Klart igen.

Kläder på. Inte mjukbyxor. Aldrig mjukbyxor innan K kommer hem. Gillar mjukbyxor. De som inte sitter åt. Men jobb och rörelser utanför det egna huset == INGA MJUKBYXOR. Om man inte har underlivssjukdomar som kräver det. Eller elefantrumpa.  Man skall såklart aldrig säga aldrig. Men jeans på är arbete. Eftersom man är VD borde det kanske vara rosa skjorta, kavaj, blanka dojjor  och prickiga strumpor. Men tar inte så hårt på den där chefsrollen. Det finns ändå inte så många att chefa över här hur som helst. Jeansen är blåstället. Häller upp te och går ner. Sugen. Alla chefer går åt andra hållet. Vi har alltid gjort det. Gått åt olika håll. Oförstått varandra.

Dricker två klunkar te och skriver 1000 tecken. K kommer ner, skall ha skjuts. Förkyld. Jag skjutsar gärna. Poliskontroll vid skolan. Får blåsa. “Bra att du har säkerhetsbälte”. Jo jo man är en ordningsam herre. Eller hade tur idag. Ingen vet sanningen. Nykter dessutom. Inte ens det kan man vara säker på. De kan ha börja ge utslag på Vics Blå de där alkomätarna.Då åker man dit. Får ge sig iväg på välbehövlig avgiftning. Några månader i viloläge. Återfall när man komma hem. Bli en sådan där besvärlig Vics Blå missbrukare igen. Men det gick alltså bra idag.

Så nu sitter jag här. Halvvarmt te i koppen. En hel oskriven dag framför mig och jag är sugen på att göra storverk,. Det finns hur mycket som helst att göra. Massor. Jag tänker strax hugga tag i det med all energi jag mäktar.

Hundarna skäller här utanför. Alltså är jag hemma. Kullen är mitt hem. Lo(o)s så i mindre grad. Den kunde gärna få ha legat mer ensligt kullen. Men bredbandsbehov manar till kompromisser. För dyrt med mikrovågslänkar. Även om det går. Men en dag. Bort här ifrån. Jag saknar redan huset när jag tänker så. Men bara det. Det är bara det som håller oss kvar. Egentligen. Gastarna också. De som verkar så ofarliga på dan men är så mäktiga på natten.

Te kvar i koppen ännu. Jag måste hitta på fler ord. Är sugen på musiken. Den som dånar genom rummen här för det mesta. Men som inte fungerar ihop med orden. Då tystnad. Det är som om jag inte riktigt får fatt i dem om musiken är på. Programmera däremot kräver den. Kreativt i båda fallen. Men olika. Båda håller mig borta från att tänka. Varje ord på den här bloggen skrivet av en person som inte tänker alltså. Antalet läsare därefter antar jag. Blondinbella tänker och har alltså fler läsare. Tur att hon finns.

Slänger iväg ett mail till C eftersom jag gillar hans senaste krönika. Gör det åt höger och vänster när jag tycker saker är bra. Vet ju att man så sällan får hör a “bra”. Bara “skit” oftast.  De flesta tackar. Tänker kanske IDIOT. Skiter jag i. C orkar inte svara. Stjärna såklart. Jag Lo(o)s bo. Hade jag varit Benny Andersson så hade han svarat. Man kan tänka så om man vill lära känna människorna. De om behandlar en annorlunda för att man inte är Benny Andersson går liksom bort. Är inget att ha. De som man får samma respons från som om man var gammal ABBA medlem är de man får hålla fast vid. Hårt. Det är dom som är något att ha. Ljusdal och alla andra småbyar är fulla av sådana där. Upphöjda. Spott åt vänster och spott åt höger och man vet var man skulle spotta om de stod framför en. Nej inte på dom. Det är man för feg för. Men man kan gå. Ignorera dom. Jag vet att det är det värsta de kan råka ut för. Att bli ignorerade. Upphöjda reagerar på det som troll i solljus.

Ja ibland skulle det gå att skriva och skriva. Fortsätta bara. Gillar det. Märks det? Det blir tusen sidor på ett år. Fast mer egentligen.  Om man alltså skriver när man dricker en tekopp och en kaffekopp. Tänk om man den som säger sig inte orka skriva den stora romanen skippade Idol och deckare på TV. Kunde skriva fem per år. Fejjan bort också, tio. Man väljer vad man lägger tid på. Vi är alla för trötta. Det finns att göra för oss allesammans. Och det är klart om man nu väljer TV’n fejjan eller vad det nu är istället för att skriva den där romanen som man vill skriva så är det het ok det med. Man blir definitivt olyckligare av att skriva romanen. Måste skaffa skrivmaskin. Går inte skriva annars. Ett helvete. Färgband och anslagskorgar som jävlas. Bara känna lycka en kort stund när man är klar. Sen börjar allt om. Kampen för att göra klart. Jodå det är ju den jag sitter med också.  Men “klart” finns såklart inte. Man kan bara närma sig. I all oändlighet. Avbryta ofullständigt och låtsas att det är klart. Ja det är det enda man kan göra. Ett helvete att leva eller hur. Det tar liksom aldrig slut. Ändå är det så jävla gott.  Jag hade tänkt förändra världen idag igen. Vad har du för plan?

Det är fanimej nio grader ute.NIO. Som dagen i månaden. Fast det är mars. Borde vara minustecken före. Men är inte det. Trettiofem grader inne på kontoret. Ja. För att solen lyser på givaren genom stora söderfönster. Men tjugofyra på en annan termometer. Närmare sanningen gissar jag. Varmt så det räcker. Varmt så man längtar ut och bort från kontor, tangentbord, lödkolvar och skärmar. Ut och hämta D vitaminer. Fylla på för de som diffunderat under den mörka tiden. Men har såklart skitmycket att göra. Det skall bli klart den här veckan. Annars… Så jag jobbar på.

Men kafferast nu. Därav ord genom fingrarna. Här finns ingen att prata med. Hade så klart gjort det hellre. Man få ta det näst bästa. Skriva enkelriktat.  Men snart sitter jag ute i trädgården och pratar med fåglarna. Tassar ut dit med lunchbricka och kaffe på bara fötter. Himmelsk tid väntar.

Dödtiden har börjat. Det är nu och framåt flest dör. Föds också tror jag. Underligt. Jag förstår jul och nyår. Att hålla ut så att man är med om det där. Det som är viktigt och ingrott i en. Men varför nu? Fattar inte det.

Läser en intervju med Klas Östergren, ja han på stol 11 i Svenska akademin. Har jag läst något av honom? Vet inte. Kanske. Sitter han där så har jag antagligen inte det. Man brukar hamna där för att enkla människor som mig inte förstår vad de skriver om. Man måste vara svårare. Djupare. Men han verkar trevlig i intervjun. Normal. Drar till Paris när det blir trist hemma. En månad. Löser upp skrivkrampen där. Inte helt normal. Ja det skulle man ju kunna ta efter. Men jag har sällan problem med flödet såklart. Det rinner på. Men han kanske skriver bra också. Det är annat det. Men jag tror jag också skulle kunna skriva mer om jag fick sitta i Paris. Jo fan. Helt säkert. Koda också. Men där är det all elektronik som ställer till det. Man få se till att ha ett labb att hyra också. Där i Paris. För sent att möta våren där nu. Men man hinner med sommaren ändå. Vi hade det härligt i Paris för länge sedan K och jag. Men fick taskig mat. Unga var vi. Härligt unga med allt framför oss och på tågluff. “Vi tar Venedig nästa va?”, “Eller Grekland?” “Nä Venedig, Rom,,,”. Varför gör man inte sådär idag. Sover i tågkorridorerna mellan länder och städer.  Är skitig en månad men lycklig och fri. Var tog det där vägen?Numera har vi bil det går att sova i. Det borde vara ännu enklare.

Kaffet är gott. Halstabletterna likaså. Solen lyser på mig. Jag är en av de lyckliga. Tänk att det kan vara så fast man inte har så många korvören på banken. Eller kanske är det därför. Men inlåst fortfarande. Lever liksom som med fotboja. Den som vintern dömer mig att bära. Kommer inte ut i skogen och upp på berget. Längtar efter det. Längtar efter människor också. Som man kan prata med. Vara oense med. Skoja med. Få intryck ifrån. Men det fria först såklart. Vem skulle annars bosätta sig här. Ett betalt hus och vildmarken utan för knuten är den totala friheten. Man kan nå det andra. Inbillar mig det i alla fall. Gör något av ibland.

Det blåser till här ute. Fåglarna tystnar. Träden ruskar på sig. Men ingen fryser. Söderifrån kommer de där vindarna. Har hämtat värme nerifrån Afrika. Nog doftar det lite antilop, lejon och elefant om man sniffar och analyserar det som sugs in i näsan,. . Jodå nog känner jag det alltid. Till och men snön uppe på Kilimanjaro, +5000 meter, har en omisskänlig doft som följer vindarna.  Och nog doftar det av klipporna där vid Algarve också. Sagres. Surfparadis. Kan åka dit igen också. Definitivt. Ett paradis. Men behöver Lissabon också. För pulsen skull. Backar som i San Francisco.

Kaffet börjar ta slut här. Men det finns mer att fylla på med såklart. Däremot också jobb att göra. Jobb först och blogg sen. Så lyder regeln. Enkelt. Men betala några fakturor först. Hålla sig i fas  med de som vill ha. En ständig kamp. Men skönt när det fungerar.

Gudarna skall veta att jag slutade i Fredags. Men man kan väl börja igen. Jag är bra på båda delarna. En av mina styrkor båda två faktiskt. Jag tror på det varje gång. Med ett visst mått av besvikelse inblandad i det hela när jag oslutar. Att jag inte har karaktär. Att man är en missbrukarmänniska. En Vics Blå addict av värsta sorten. Kan de köpas i säckar istället för i löjligt små påsar?