Month: March 2015

Först städa sen till Arlanda och upp på vingar av stål mot New York senare i eftermiddag. Kanske är vingarna av aluminium förresten. Eller plast kanske till och med numera. Ledin är inte att lita på, är lite dum i huvudet. Dessutom håller väl inte textraden om man sjunger “aluminium”, ja, eller “plast” för den delen. De är i alla fall inte av stärkt tyg som förr. Det är jag säker på.

Hur som helst – New York blir det i helgen. Hem på Tisdag. K är med. Det är någon gammal B skådis som skall bli regissör, de skall ju bli det alla de där avdankade skådisarna, när karriären går i stå,  Lee Kappreo(rio) eller Dee Kaptio eller något sådant heter den här snubben. Har aldrig hört talas om. Men med namnafasi som jag har (självdiagnos) är det ingen garanti för att jag verkligen inte gjort det. Hört talas om alltså.  Jag skulle inte slå vad om jag säger så. Men skit samma. Snubbar är snubbar och snubbor är snubbor. Samma och lika. Han vill ha en av mina låtar med i sin film. Hans första. Min hundratjugonde. Film för honom, låt för mig. Något skit antar jag. Filmen. Låten är bra. Men jag får några kronor och den här biljetten och en kortsemestern i New York. Det få duga.

New York, the Village, varje vegetarians drömställe. Andras med såklart.  Fantastisk mat på en massa kul restauranger. Kul folk också. Roliga butiker. Men roliga små butiker är hela Amerika liksom fullt av såklart. Till och med jag som inte gillar shoppandet så mycket kan tycka det är roligt att vandra runt och kolla in. Ostbutiken med alla ostar t.ex. Man vill ta med. Hela tunga invaxade runda. Flera stycken som sitter där i gommen efter provsmak.  Ha enorm övervikt med där på planet hem. Fast ger upp det där. Tar med en bit, eller tre eller fem. Men hela stan är ju som en smältdegel. Det är inte USA det här. Precis som London och Hong Kong och Tokyo inte är det. Det är världen. Ja man känner det när man går ut genom hotellrumsdörrarna. Men det är såklart Amerika också. Flaggorna. Taxibilarna. För att inte tala om  Amerikansk frukost. Färskpressad juice gjorda på för dagen influgna apelsiner från Kalifornien, tjocka pannkakor med lönnsirap från Kanada, knaperstekt potatis med skalet kvar, croissanter, ostar.  Svälg.

Men romantiskt är den inte staden New York. Det är för fult och för larmigt. Inget för den nyförälskade. Var jag en av dem som det liksom kurrar i av nyförälskelse nu såhär i vårtid så skulle jag ta min dam med till San Francisco. Jag nog fan är det kärlek i den staden. Stilla havet rullar in med den där kärleken och slösar den i stort överflöd över området. Granodlingarna och vinodlingarna på kullarna, bron, bögarna, “allt är möjligt och livet är förbannat kul att leva” attityden. Spårvagnarna som störtar ut genom backarna så att man får hjärtat i halsgropen. “Måtte det gå att bromsa…”. “Snart slår den stora jordbävningen till” känslan. Backarna ner mot hamnen. Där man ser Alcatras i det fuktiga stilla havs diset där ute i bukten. Klubbarna med den nya rocken, live såklart,  och Bourbon massor av gott dricka.  Eller gott vin om man vill det eller en flaska från någon av de tusentals sorter lokalproducerat öl i roliga flaskor i alla styrkor och smaker som finns här. Sen de långa pirarna. De romantiska restaurangerna där ute med sina snövita dukar. De fina restaurangerna som serverar färsk perfekt hummer fångad på morgonen. Hmm… Ja de går bort för mig såklart. Men jordbubbarna med mintgrädde till efterrätt de får jag i mig. Kanske lite glass också. Längtar ständigt dit igen. San Francisco tog mitt hjärta. Ja jävlar.

Det är såklart inte samma sak med New York. Fast man gillar liksom ändå metropolen  därför att det inte kan bli mer kontrasterande än så mot Lo(o)s. Det är tur att det tar de där timmarna att komma dit. De med träsmak i rumpan och onda ben och Island synligt där genom rutan. Inflygningen bredvid Manhattan. Sist med sju plan synliga framför. Kö. Rusingstid. Fast i luften. Japp ser fram emot detta. Resa är det bästa sättet att göra av med pengar på. Man skulle vilja vara ännu mer spontan såklart. Komma på en eftermiddag att “nu sticker vi dit, visst vore det skoj” och sen drar man. Vad skall man annars liksom vara fri och egen för. Men det där får såklart vänta tills de där 200 miljonerna äntligen kommit in på kontot. I dollar. Viktigt det sista. Speciellt nu när kursen är som den är.

Ja jag är såklart inte helt sanningsenlig när jag berättar det där om New York. Men den där tanken gör städningen mer lockande. Så är det faktiskt. “Först städa av lite och sen drar vi”. Jodå. Jag tror nästan på det själv nu och vill bara rusa upp och börja plocka ut mattor, damma och sen starta dammsugare. Så man kommer iväg någon gång. Men det räcker såklart med vanlig fredag i Lo(o)s också. Jag har ändå allt det där i mig. Kan plocka fram vid behov. San Francisco speciellt, jag blev verkligen kär i den staden. Ändå är det så jävla många städer och platser man inte besökt. Där det bor bra och trevliga människor som man verkligen borde känna, det är alltid människorna nämligen, och där det händer roliga saker varje dag. Jag nästan dånar när jag tänker på det. Tänk så jävla mycket det händer i världen varje dag, varje minut, varje sekund. Man hänger liksom inte med alls. Hade vi mer pengar så vore det såklart där de skulle hamna. På resande. Ett utökat resekonto.  Men med ett betalt hus så behövs det egentligen inte så mycket mer kulor för att kunna heller. Se där landsbygdens fördel. Losexilens stora vinst. Man har råd att fly. Ja faktiskt. Kanske skall kolla sista minuten till New York i alla fall…

Men tekoppen är slut. Jag har ingen ursäkt längre för att sitta kvar här på kontoret. Ja mina texter varar så länge koppen har innehåll. Slut nu alltså. Det var en liten kopp idag. Det blir så mycket pissande av en stor kopp. Med en prostata som är som den är så blir det många toalettbesök av en stor. Har inte tid med det idag. Nu leta musik, på med hörlurar, och sen bjuda upp dammtrasa och dammsugare på en riktig svängom. Filmade skulle mina städpass bli stora virala succéer. Det är jag säker på. Men jag vet däremot inte om världen är riktigt redo för dem ännu.

Vi hörs.

Klockan är halv tolv och jag tänker ge mig för idag. Bara önska adjö här på bloggen innan jag reser mig upp och lämnar kontoret. I min ålder kan man inte vara säker på att man vaknar imorgon. Eller det gäller väl varje ålder egentligen. Vem vet så mycket om framtiden och speciellt om natten. Drömmarna kan dra iväg med en till platser man aldrig kommer tillbaks ifrån igen. Det har hänt fler än en.

Men jag har förlikat mig med det där. Att allt tar slut snart. Visst är jag nyfiken på allt det där som skall komma och som man bara anar just nu. Nyfiken på hur det går för barnen. Men man kommer inte få vara med jämt. Någonstans måste man lämna över till andra. Dö bort och lämna utrymme. Bli gödning till blommor och ogräs.

Själv tänker jag bli fjäril i nästa liv. Ja om man nu får välja. Och om det blir något. Blir det bara svart så är det ju som det är. Men  fjäril annars alltså. Det behöver inte vara någon märkvärdig sort. Bara jag får flyga och vingla runt i varma sommarvindar en sommar. Ja det vill jag. Sen kan jag bli nått värdelöst efter det. Kvalster, en lus eller mygga. Så att jag förstår värdet med att vara en. Jo jag gör det väl idag också om sanningen skall fram. Men om man lever ett liv som lus antar jag att man på samma sätt som man lever sitt liv som människa uppskattar löss mer. Sätter lössen i centrum liksom. Som de som står högst i näringskedjan på jorden.

Dokumenterat idag också. Sida upp och sida ner. Det är liksom frigörande att svamla lite här istället för att skriva det där tekniskt tråkiga. Har varit in på Lundells blogg säkert tio gånger idag. Vill lyftas lite av hans fantastiska ord. Men inget lyft idag. Man får länga. Han är i sanningen mästaren med orden. De fungerar i alla fall på mig. Men jag antar att en blogg av Per Persson också skulle vara läsvärd.  De där textoraklen har det liksom i sig. Vi vanliga får falla p knä och vara jävligt glada att vi får ta del av det där-

Men som jag sa klockan är… ja kvart i tolv nu. Nä fylla lite pellets i Hulkens mage sen vandra upp för tandborstning och en djupdykning i min bok en timme där i knarriga sängen. Ifånen börjar hoppa där bredvid mig imorgon vid sju. Det gör den rätt i. Då när jag antingen är död eller sugen igen. Kanske finns mellantillstånd också. Vad vet jag.  Men om jag lever vill jag leva. Det är jag säker på. Men det skall städas efter tekoppen imorgon. Någon nytta skall också jag göra här hemma. Ja det tycker jag. Men med lite musik i öronen så borde det gå det också precis som det brukar gör annars. Man skall inte tänka för mycket på sånt heller. K har rätt. Jag har fel.

Godnatt!

Det är sällan det är långa dagar här på kontoret men idag är det det faktiskt. Speciellt nu före fem. Klockan har liksom saktat ner och den där timmen mellan fyra och fem har varit som en halv dag. Inte så att det varit tråkigt. Nejdå, jag har hunnit massor. Men det vanliga när jag jobbar är att man sitter där och håller på och så poff så har klockan blivit kväll eller natt och på något sätt är det ett slut och man måste alltså bryta upp och avsluta det man håller på med på ett eller annat sätt. Ofta med stor vånda efter som man helst “bara skulle…” Men inte idag alltså. Tiden är på min sida. Den enda gången på mycket länge skall erkännas. Men det är bara tacka och ta emot. Kanske snurrar mitt tröga hjärna lite fortare än Clas Ohlsson klockan på väggen för en gångs skull. Kanske är det tiden själv som blivit bevingad. Som om man surfar på tidsvågen som en sådan där muskulös solbränd kille med ljus oredig kalufs, blicken i fjärran och ett leende som får kvinnorna att dåna.  En sådan där man skulle vilja ha vrit istället för en occol gubbe.

För ocool gubbe har jag nog alltid varit. Jag föddes nog sådan. Inte fan log flickorna tillbaks när jag log och inte har det där blivit bättre med åren. Nej det var Jompa och Jonsäll och Bengan och de där jävla snubbarna som kvinnorna log mot och dånade av  efteråt om de nu lyckades få ett leende tillbaks. Flickorna som senare blev kvinnorna flockades i klasar runt de där  och det utan att “gossarna” visade det minsta intresse för en enda av de de där trånande. Men det är klart, möter man dem idag de där snygga grabbarna så ser de ut ungefär som en själv dom också. Faktiskt flera av dem har mer gråa hår än man själv har. Mer hår i näsan. Mer hår i öronen. Större ölmage. Säkert mer hår i ringmuskeltrakten också om man tittat efter.  Ja Jompa och Jonsäll är det ju som det är med. De har gått till nya världar och jag är temefan helt säker på att det där de där terroristerna pratar om. Alla de där oskulderna som de skall få i himlen. Ja de jagar just nu Jompa och Lars. Flockas kring dem. Trängs. Ler förföriskt. Vill ha dem.  Kan tänka mig också att terroristerna svär. Som vi svor då. För det är säkert samma nu som då när någon av dom där vinkade med lillfingret så vankande flickan som man hade bearbetat en hel kväll till liv, den man verkligen arbetat sig in hos, och villigt kröp in i deras famn. Jag var avundsjuk då och jag är avundsjuk nu.

Men man tänker ju inte så mycket på det där idag. Man blev inte någon hunk och fick leva med det. Ja en dag var man ju tvungen att erkänna det för sig själv. Komma till insikt. Ja och sen dess har man letat andra sidor hos en själv som kan kompensera för det där men ännu inte hittat en enda. Det är ganska deprimerande om man tänker på det. Men som K säger – jag tänker för mycket. Jag skall sluta med det. Vara bara – bara vara.

Skotrarna forsar fram här utanför. Låter som getingar. Förresten hörs de nog från andra sidan dalgången och inte här utanför. Jag vet ju att det är lycka de där för dem som sitter på dem. Det är därför jag gillar ljudet. Sånt som gör människor lyckliga gör också mig lycklig. Äger såklart ingen skoter själv. De är dubbelt så dyra som vår bil. Det är liksom inte att tänka på. Men har kört några gånger såklart. Det är kul. Men skulle aldrig skaffa en egen. Det handlar helt enkelt om förbannelsen. Japp förbannelsen. Den är verklig. Jag och motorer går nämligen inte ihop. Ja Bensin, diesel, fotogen. El funkar rätt bra. Men de där fossila bränslemotorerna stannar och vägrar att starta igen så fort jag kommer i närheten av dem. Ja i alla fall om jag också äger dem. Det är ett faktum. Det snabbaste sättet att få dem att starta igen är inte att tillkalla en reparatör. Nej. Det är att sälja dem. Startar direkt. Går jämnt och fint. Som nya blir det när de lämna min närhet. de kan till och med baktända i ren glädje över att slippa mig. Men här på kullen så surar de. Luktar bensin och vägrar eller i alla fall är vrånga att få igång. Oftast står de stilla. Det där blir bara värre med åren.  Hur man häver den där förbannelsen har jag inge aning om. Hoppas bara att mina barn har klarat sig. Att den inte går i arv.

Men mail rasar in här. Den stora lyckan idag är att ha världen så nära sig. Man kan sitta i lilla Lo(o)s och så finns de där i ens närhet i alla fall alla de där människorna i världen. Det är det bästa med den tid vi lever i tycker jag. Visst, de onda, de jag hellre kallar galningar, efter som ont och gott ändå bara handlar om perspektiv,  blir fler eftersom det de facto faktisk finns fler av dem i världen än i Lo(o)s. Men det gäller de goda också (som perspektiv åsikten också gäller för). Det blir liksom en större hög “goda”, men låt oss kalla dem vanliga människor, än “onda”, låt oss kalla dem galningar. Tänker man så så blir den inte så tokig att finnas till i världen som en vanlig ändå. Oklart hur det är som galning. Egentligen handlar det bara om att vi vanliga håller ihop. Visar och säger vad vi vill och tycker. Jag tycker vi har lyckats ganska bra med det i Sverige faktiskt. Och det blir bättre. Men hela den där världen som är så nära blir bättre och bättre på det där varje dag också. Visst är det bra?

När man får sådana här mail rinner det till