Month: March 2015

Korgen med bokföringsunderlag fyller liksom sig själv i någon kontinuerlig slags ström av bokföringspapper under veckorna. Den är obegriplig den där strömmen av papper.  Den röda gamla korgen som varit med i så många år nu ropar “Ja jag vet att det blir tio grader varmt i helgen, kanske mer, men borde inte du sitta inne på ditt kontor och ägna lite tid åt mig din gamle företagare”. Ja den är som en gammal fru den där korgen. Vill synas. Vill ha uppmärksamhet. Vill finnas. Vill bli älskad av just mig. Ja, och får alltid rätt till slut. Jag får väl angripa den i helgen. Lördagssex med bokföringskorgen.

Projekten, alla de andra mapparna och pärmarna, är ju det man vill ägna tid åt, och ägnar tid åt också såklart. Mer än vad som är friskt precis som varje annan företagare. Just de där projekten har tagit stora tuggor av mitt liv. Nog har jag försakat fru och familj. Precis som farsan. Precis som de flesta andra företagare. Det finns liksom inget annat val. De måste vara med på hela grejen annars brakar det ihop. Livet.  Farsan trappade ner vid sextio. Dog vid sjuttio. Känns inte som jag är i närheten av en sådan punkt än. Jo döden kanske men inte trappa ner. Känner att det börjar bli bråttom. Det finns ju så mycket kvar man vill göra.  Men jag har såklart inte min chef som betalt in pengar i pensionsfonder heller. Ja inte tillräckligt mycket i alla fall. Inte så mycket så  att man kan  ge sig ut på luffen i världen vid sextio. Den med en penna och en kamera och et öppet sinne. Var jag bara i rörelse hela tiden skulle de nog fungera. En ny stad varannan dag, en ny strand, nya människor. Det där med hus i Italien är inget för mig. Rullar det inte på sitter jag snart där med ett projekt. Kan liksom lika gärna vara hemma då. Men en vecka här och en vecka där i det där brukar jag klara. Just för människorna. Jag gillar ju människorna. Dom och havet. Men efter en vecka brukar det pirra i hela kroppen och huvudet är fullt av idéer som borde verkställas. Det går inte hjälpa det där. Sjukt och onormalt säkert. Jag kan inte hjälpa det. Har alltid varit där. Kommer antagligen alltid vara där. Hoppas det. Att det finns ett projekt i huvudet när det smäller till. Att den sista tanken man har är en vision.

Lillkatten, Petite, – som är ganska stor nu, sitter på mitt skrivbord och tittar på fåglarna utanför fönstret. Vi har det där intresset gemensamt. Enda skillnaden är att hon gärna också äter dem. Ja det är nummer ett för henne. Medans jag då ser dinosaurier och känner respekt. Men det lortiga fönstret som skiljer oss från de där småfåglarna förenar oss en sådan här dag. Vi sitter där en stund och pratar med dem. Om sanningen skall fram så dräglar hon mest.

Den där katten som är min John Blund. Som kryper under täcket när jag lägger ifrån mg boken. Vill ligga nära. Hon som springer före mig ner för trappen när jag går ner till kontoret. Väntar otåligt på att få släppas in när jag med tekoppen i hand knappar in koden. Den sista kattungen gammelkatten fick. Den som på nåder fick vara kvar. Vi hade ju så många katter redan. Älskas av oss alla nu. Det är något alldeles speciellt med katter. Man äger dem inte. Aldrig någonsin. De är aldrig lismande. Ja och man älskar dem för det där. Vi borde lära oss av katterna vi människor också. Lägga oss på rygg sträcka ut oss och be om att bli klappade på magen när vi känner för det. Visa att det är skööööönt. Få uppskattning och kärlek  utan att vi har en tanke på att klappa tillbaks. Nä din tur sen. Kanske.

Nu börjar det bli persienn ner läge snart. Nackdelen med söderläge och fyra jättestora fönster. När solen ligger på så blir det mäktigt ljust här inne. Men tråkigt att stänga ute det där som man längtar så jäkla mycket efter såklart. Man vill ju kramas med solen den här tiden. Vill att fotoner skall krypa omkring på kroppen och kittla en till liv igen. Tänk förresten att var och en av de där ljuspartiklarna, eller vågorna om man nu önskar det synsättet, har färdats i 299 792 458 m/s, det snabbaste som någonting kan färdas, och ändå har det tagit åtta minuter för dem att färdas från solens kärnexplosioner, ja från helvetet, ner till oss på jorden.  Älskade när de milt flyter in här genom mina fönster. Men man behöver bara finnas några timmar i en öken för att förstå deras ursprung, om man sedan närmar sig solen så står ursprunget helt klart för en. Det är verkligen en helveteseld åtta minuter bort som föder det där vi älskar en vårdag i Hälsingland. Perspektiv mina vänner. Allt kan ses få olika vinklar och avstånd och man ser olika saker.  Det är bara i Hollywoodproducenters manus som gott är gott och ont är ont. I verkligheten är det aldrig så enkelt.

Jag får en lektion i varför Amerikanska företag är så mycket mer effektiva och framgångsrika än Svenska. Beställningen rullar iväg. I webshoppen dessutom, ovan vid det från större företag. Tio sekunder senare har jag pengar på kontot. Hade det varit Eriksson hade allt det här föregåtts av godkännanden på tre olika chefsnivåer och sen hade en rekvisition med leveransregler för Erikson hamnat på mitt bord och tydligt hade det framgått att man inte accepterar andra betalningstider än 90 dagar. Man skall vara glad att få ynnesten att få leverera till den store. Nu ramlar pengar in direkt istället, pengar som såklart behövs i varje litet företag. De har liksom en förståelse där borta för att man är liten innan man blir stor. Sällan man upplever den förståelsen här hemma även om vi är bra på en massa saker också såklart. Men såklart det var inte de 200 miljoner dollarna den här gången. De som förändrar allt. Eller kan göra det. Dom hade man kunnat vänta på i 90 dagar också såklart. Tror jag i alla fall. Fast otåligt. För att få ta en skärmdump på kontot. När de omvandlats till Svenska kronor. Lägga ut på bloggen. Jo det skulle jag. En före och efter bild liksom.

Jag slår på P4 Gävleborg så att katten och jag får lite sällskap. Det är Mikael Sanner, min dryckesbroder på många fester i Gävle. Eller kanske var det tvärt om. Vi satt där lite för oss själva och pratade och drack inte så mycket på de där festerna. Första gången jag hörde hans röst i ett rum i verkligheten förutsatte jag att en radio stod på. Den där rösten som jag har suttit och kodat så förbannat många rader till. Men så satt han där själv russinansiktesmannen. Fanns liksom på riktigt. Ja fan insåg att kanske till och med Larry Forsberg finns på riktigt. Skrämmande tanke.

Näpp. Nu jobba. Fullmånen är på väg att blekna. Jag sugen. Jävligt sugen!

Sitter här på skift två. Har varit nere på kontoret en timme men har bara hunnit svara på mail hittills. Man vill så gärna tro att det är på väg att  lossna så där riktigt nu och så känns det liksom helt plötsligt som att det gör det. Att sitta och prata med någon som sitter på ett företag som är större än flera gånger kommunen jag bor i, ja  om man bara räknar civilingenjörerna, och den personen lyssnar på vad jag säger, vill veta vad jag tycker, lyfter ocoola gubbar som mig. Ja jävlar vilken vecka. Men jag är luttrad. Fyfan vad många gånger jag har varit här och det sen inte blivit något alls. Bara ord. Det som är fjorton manår för mig kan ett riktigt stort företag klara av på några månader. De behöver inte ens be snällt när de knycker rubbet. Det är bara starta maskineriet blunda och köra på.

Så egentligen kör jag väl på precis som vanligt. Men mitt i det så beställer det stora företaget mina moduler. De som snickras ihop här i Lo(o)s. Det stora företaget som kan trycka på en knapp och så bara sådär så byggs en ny fabrik i Kina som spottar ut en miljon sådan här kort som jag gör på bara en veckan. Ja jävlar. Man blir ödmjuk. En ovan känsla för en sådan som mig. Flyt är en bristvara och har varit det här på kullen i några år nu.

Sen kommer en headhunter. Tror fan det är tio år sedan en hörde av sig sist. Nästan i alla fall. Vid passagen av femtio blev man passe’.  I fyrtioårsåldern ringde det hela tiden. Förbannat nära att vi drog till London. Kollade in skolor och allt. Men av olika anledningar blev det inte av. Livet har sina vändningar. Men det var nära. USA har jag flera gånger fått erbjudande att jobba i, Men tackat nej. Åker gärna dit på semester och jobbar kortare tider. Men bo och leva där. Nej det går bort. Så har det väl varit med de flesta Europeiska länderna också. Utom den där gången med London då. Det är några förbannade Hälsingerötter som håller mig kvar. Dom och de där förbannade drömmarna om att man kan förändra världen fast man sitter på en kulle i ett stort gult hus mitt ute i skogen.Som Edsbyföretagarna trodde förr i tiden. Arvet jag fick med mig i min exil därifrån.

Den här har jag på toaletten här nere

läser den minst en gång varje dag för att orka ta steg framåt. Jo det där examenstalet han höll på Stanford är bra. Förbannat bra, Det borde alla ungar i skolorna höra. Alla andra också för den delen. Du kan kolla in det här. Frågar du mig så är det ett av de bästa tal som någonsin hållits i historien. Slutsats. Alla kan. Go for your dreams.

Alla gillar ju inte sånt där. Garvar åt dem som har Carpe Diem tatuerat i svanken. Fast det är just de där grejerna vi behöver. Påminnas om att tiden här är kort. Att man bör leva fullt ut. Men surjävlar såklart.  Det är inte fint nog. Vem fan har bestämt vad jag skall tycka är fint säger jag. Spottar ut det där. Men jag bryr mig såklart inte. Har aldrig gjort. Jag vandrar själv på det där viset. Ja man måste ju det. K hänger ju med såklart. Det är inte det lättaste skall man veta. Inte ens från den första dan.  Men hon valde det ju själv. Bojor och lås finns det inga heller. Men jag är såklart glad för varje meter hon finns där bredvid mig. Det är bra att vara två.

Två effektiva timmar kvar på det här dygnet. I bästa fall. Det behövs så lite för att det skall bli noll. Okoncentrerat. Men sitter jag här och svamlar så blir det ju verkligen inget av det hela  Mittmedia meddelar att de inte vill ha Svartalvspris. Säger att jag är sur som räven som inte når rönnbären. För att jag inte duger som krönikör längre. Men kära Mittmedia här sitter jag och skriver fortfarande. Varje dag. I ur och skur. Det tog aldrig slut liksom.  Förresten så hittade jag på det sista om att Mittmedia hörde av sig. Ljög. Jodå allt på den här bloggen är inte sant. Men mycket. Även om man inte skall drista sig till att säga “det mesta”. Fast det nog är så. Ibland.

Förresten. Den 20/3 är det olika strumpor på fötterna som gäller. För att olika är bra och bäst. Jodå det satt en röd och en blå på mina fötter förra året också. Sök i bloggen bara. Men ingen ser att jag har olika såklart Och ser de det så blir de inte förvånade. Det är som förväntat. Men på något sätt så glädjer just det mig mer än jag törs erkänna. Lite av det där galna från farfar hängde med ner till mig i alla fall. Och andra ser det Tack farfar. Galen är bra. I alla fall lite. Mer än lagom är bäst såklart.

Men nu måste jag verkligen börja jobba. Alla kvinnor kan gå och lägga sig och sova nu på en gång. Ni är entledigade ikväll.  Alla ocoola gubbar gör sig däremot redo för fullmånedans. Japp. Fullmåne i natt ju.  Här skall dansas naken och dinglas på berg,  men först jobbas. Alltid jobb före nöje. Vi hörs.

Det är synnerligen konstigt att också tjocka ocoola gubbar behöver mat. Men det behöver de. Jag lovar.  Stora magar suger lika mycket som små. Jo då. Posten levererades precis in genom dörren och den som skulle ut åkte ut samma väg. Ut i världen far den. In från värden ett paket. Jag menar de som gnäller om landsbygdens förfall har väl aldrig varit på landsbygden ännu. Service finns här som löser problem som kunde uppstå pga av nedlagt postkontor.  Vi ligger lika mitt i världen vi som alla andra. Det är bara huvudet som måste fatta det. Det är inte längre från Lo(s)s till världens alla människor än det är från New York. Låt vara att dom är sju miljoner närboende och vi är femhundra. Men man orkar ju inte lära känna ens här i Lo(o)s så jag antar det vore på samma sak i New York,. Sen pratar jag ju med de där jag vill i New York i alla fall. Japp idag. Fast jag sitter här.  Vi stångas och vi samarbetar och vi konkurrerar. Samma sak med jordens alla andra hörn och vrår. Nära idag. Jävligt nära. Alla är lika långt ifrån. Eller lika nära. Man bestämmer själv hur man vill se på det. Hans Rosling brukar kunna väcka en del pessimister. Kanske skall vi be honom ta sig an Norrland också.  Vända på siffrorna därför att det går att se saker från andra håll än de gängse också. Inte sådär Mittmediapessimistiskt.

Men som sagt hungrig är jag. Alltså fixa något att äta. Frågan är vad? Sushi finns det ju inte här. Se där en nackdel. Jodå sug finns. Alltid sug efter Sushi. Det godaste som finns. Men utan fisk. Vegetarian är man ju. Världens tjockaste enligt en gammal chef. Ja man har ju bilden på veggefolk som trådsmala. Men semlor är vegetariska. Min akilleshäl, ja eller båda är lika drabbade. Dubbelt drabbad. Slutresultat inte trådsmal. Men skall skaffa PT. Bli trådsmal. Kanske. Om andan faller på. Eller inte. Men de verkar ha så roligt de där trådsmala. Jag vill också ha roligt. Ibland. Fat man blir visst surare också. Så det kanske går på ett ut. Skiter kanske i det ändå.

Men mat var det. Sen kaffe. Dagens höjdpunkt. Korta meningar. Inga kommatecken. Älskar det. Språkfascister hatar det. Är del. Särskrivningsfascister hatar ännu mer. De som ser det som dumskallarna inte ser. Tänka sig vilken upplyftande egenskap. Att kunna se en särskrivning. Oj! Man blir imponerad. Speciellt över att de måste tala om att de sett den också. Och att de blir upprörda fram till hjärtattackens gräns. Suck,. Tröt blir jag. Kan filtrera sådant där. Livet är helt enkelt för kort för petimäteri. Ja det är alltså sådant som petimätrar håller på med. Men finns inte i SAO eller i min stavningskontroll. Alltså förbjudet att använda. FELAKTIGT. Smisk på fingrarna. Mans kall använda godkända ord och stava rätt och inte skriva särskrivningar.  Då får man guldstjärna i boken . Är duktig pojke eller flicka. Jätteduktig. Men “författare” får såklart skriva som de vill. Nydana språket. Utveckla det. Intelligensian får skriva “Syckel”, ja som det borde vara. Jag får skriva “Nyckel” men inte “Syckel” utan tvingas iväg till “Cyckel” för att det är “rätt”.  Ja ja. Rätt och fel. Dum och smart. Det är liksom så jävla jobbigt all ändå. Tycker jag. Det finns viktigare saker. Borde i alla fall göra. Men gör inte. Tydligen inte.

Nu skall jag äta. Något. Ordnat magsyra. Magsyrra är inte samma sak. Det fattar även en som är hungrig.