Month: March 2015

Dokumentation idag. Som programmerare kan man ha roligare. Men det skall göras. Är lite som bokföring eller städning eller diskning. Det blir bra när det är klart. Eller i sämsta fall som vanligt eller kanske lika bra. det skall i alla fall göras. och det är jag som måste göra det, den minst lämpade, eftersom ingen annan kommer att göra det.

Petite, lillkatten, och jag går ner på kontoret efter nyhetstimmen. Det är inga problem alls med det idag idag. Trotts den något tråkiga uppgiften så känner jag mig sugen på att få komma igång igen. Vill få bort det här så jag kan dyka ner i annat. Vara där jag vill vara. Säljer faktiskt lite idag också. Ja det händer till och med mig ibland. Inte ofta och inte tillräckligt mycket, men ibland. Det måste ju bli ändring på det där såklart och jag är säker på att det blir det. Helt säker. Det kostar bara tid. Men på något konstigt sätt verkar tid finnas ändå. Om än i en mycket tight kostym med stora beroenden. Beroenden också skall betalas tillbaks med ränta ungefär som ett banklån. Jag tar allvarligt på skuld. Allvarligare än de flesta. Girighet föraktar jag dock.

En jättestor ekologisk apelsin följer med mig ner. Ja den här tiden och apelsinerna. Ett fruktunder. Helt underbara är de. Någon gång skulle jag vilja plocka en mogen apelsin från ett träd vid ett hus där jag bor. Att bara tänka på det väcker en längtan inom mig. Men kanske hör det där till ett tidigare liv eller ett senare liv. Det verkar inte vara någon ordning på tiden där bland alla liv man levt och skall leva. De ligger där liksom huller och buller inte rakt och snyggt som efter en tidslinje, nej mer som i en påse med färgglada glaskulor. Fantasier säger du. Ja jag med. Men jag tror på fantasin som den stora urkraften. En av grundkrafterna.

Är man ungkatt räcker det med att hitta en röd kundvagnspeng för att man skall bli lycklig, Man kan lära sig av det som människa också. Om man vill. Det är inte bara en röd skinande, dyr och ny Ferrari i garaget som ger lycka. En liten röd plastbit kan ge samma känsla och vara längre. Man bestämmer sånt där också.Den fattige saknar mycket men den girige saknar allt. Bara att leva är rätt ok. Om man vill. Vill man inte så borde man såklart inte behöva heller. Men det blir ju bättre där borta nästa alltid. Återigen om man vill, om det finns människor runt omkring en som tar en dit. De där som bär en när de egna benen inte gör det är viktiga. Jag har mitt avtal med han/hon/det/gud. Jag lever tills jag dör. Svårare än så är det inte. För mig. Hamnar jag på långvård eller ålderdomshem så kommer det där avtalet att sättas på prov. Där är semlorna på min sida. De minskar oddsen för att komma till de där institutionerna. Kanske. Man vet ingenting. Det är bara de verkligt idiotiska som vet saker med bestämdhet. Kallar sig experter. Borde heta suckers. Den med verklig kunskap kan bara tvivla. Det går inte annat.

En minus ute. Hundarna skäller i byn. Japp fullmåne. Fast, nej, men nästan. På Torsdag. Varför skäller hundarna mot månen. Varför ylar vargarna. Varför måste vi ocoola gubbar ut och dansa på berget i månljusets sken. Ja jag vet inte. Experterna vet. Dom vet allt. Har alla svar. Fråga. Tro.

Men jag måste såklart dokumentera vidare. Det gör sig inte självt. Man vet det. Därför gör man det. Skall man vinna ett femmilslopp måste man staka som fan när man passerat en milsmarkeringen också. Det går liksom inte att inte göra det. Möjligen kan experterna det. De hämtar in kunskap, examina, diplom på väggen, sen kan de. Vet allt. Är fullärda. Vi vanliga människor får kämpa på. Skall det bli fredag den här veckan också är det bäst att vi tar tag i tisdag och onsdag också. Vill man inte ha fredag kan det gå bort det där. Men den kommer ju i alla fall såklart. Helvete. Man tror man har val. Men det bara rinner på och man följer med. Eller hur? Försöker missa stenar och vattenfall. Men lyckas väl inte alltid med det där heller. Är det havet som är målet förresten i den där livsfloden? Hoppas det!

Prostatan värker efter att jag legat på isen och frusit. Gammelgubbesjukdom som jag fick vid trettio. En del blir gubbe tidigt. Varför har han legat på isen undrar du? Eller inte. Skit i det då. Jag gjorde det i alla fall. Fick ont. Varit upp och pissat säkert tio gånger i natt. Det går sådär. Tar tid. Ja jag sitter. Bara det. Men det finns katetrar om det skulle jävlas för mycket. In med en plastslang och töm blåsan. Men jag har klarat mig från det hittills. Fast jag borde använda de där. Njurarna kan ta stryk. Men fått lära mig hur man gör. Operera till slut såklart. Men inte än. Inte än. Det får värka. Kristus på korset hade det inte så lätt heller. Jag har min prostata. Övriga jämförelser orättvisa mot mig. Han var guds son jag är son till en verkmästare. Jag menar vad kan man begära av oss utan gudomliga kontakter. Fast nog för att farsan var gudomlig när det gäller mekaniken. Har var snarare gud där än en jävel på det. Eller både ock. Jämvikt igen.

Men som han som jag numera inte får nämner skriver. Jag svamlar. Man skall inte svamla. Man skall skriva om viktiga saker. Om allvarliga ting. Som om Norrlands dystra öde. Eller en ny platta av Thåström. Jag har ju missat den. Kommer på det nu. Måste såklart genast lyssna. Har aldrig sett honom live. OJ vad jag skulle velat det.  Kanske dra CC Cowboys med honom. Visa hur den låter idag inte då. Spela med gud liksom. Fast ingen är såklart gud för en gubbe som mig längre såklart. Inte ens jag själv. Näpp inte ens tomten tror man på längre. Vill men gör inte det.  Behöver lida mer för det. Det kanske kommer. Nu jobba och Thåströms nya.

Läser Fredriks och PO’s krönikor i “tidningen” som jag får gratis i lådan på fredagen men läser först idag, eftersom jag hittar den först idag. Båda ypperliga skribenter. Fredrik bäst. PO Tidholm (se nu är jag där igen (bli inte arg nu PO när skmotorn drar dig hit) ) skriver om Norrland. Men hittar kärnan. Byavandring och småkakor. Vit snö, tystnad och stjärnor. Lite “det går åt helvete” finns såklart med. Det trummas in. “Det går åt helvete”. De som mäter och måttsätter och fäller avgörande är de som bor annorstädes. Gärna i större städer. Eller vid kusten. Jag lyssnar inte på det där för jag vet att dom har fel. Precis som när de pratar om fattigdom och undergång. Dom har fel då också sandwischmännen. Det där är bara spekulationer och svammel. Samma som jag skriver här alltså men då med inget försök om att det skulle vara något annat.

Jag kom hit från storstaden och fick direkt lära mig en ganska värdefull läxa. Grannen sven gick i storväst och var på alla sätt en riktig skogsgubbe. Ja och det trodde man såklart att han var. Men sen fick man veta att han var den som lånade mest böcker på biblioteket och om man nu också nedlät sig att prata med honom trots storväst och Graningestövlar så förstod man snart att här fanns att lära. För det är alltid så det alltid är. Det stora finns i det lilla. Man måste öppna ögonen. Allt mäts inte i snygga bilar, stora plånböcker eller i universitetsutbildningar. Varför finns vi här?

Det har aldrig varit ett bättre läge för att bo på landsbygden än det är nu. Nej. Världen ligger fan så mycket närmare än den har gjort någonsin tidigare. Man kan finnas här ute i skogen och nå den där världen. MEN pengarna finns i städerna. Stannar där. Inte för att det hottaste och bästa projekten bara finns där utan för att de förutsätts finnas där. Det där tror jag aldrig kommer att ändras på heller. Men det finns en lösning. Norrlänningarna måste börja investera pengarna i sig själva. För visst fan finns det pengar här också. Men dom skickas till spelplanerna Stockholm, London och New York istället för att spelas på en hemmamarknad. Där där de skapar liv och tillväxt.  Det är det enda felet en också det kommer att förändras. Det är jag säker på.

ps Jag har aldrig som Hälsing ansett mig tillhöra Norrland. Hälsingland är liksom något annat. Mellansverige. Återigen har vi definitioner som gjorts av andra som sällan rör sig utanför sina gated communities. ds

Måndag. Nej jag har inget emot måndagar. En hel orörd vecka framför sig att utföra storverk på. Det är så jag ser på saken. Det är storverk som sker här i det stora gula huset på kullen. Sen må andra se på det på vilket sätt dom vill. De flesta är ändå efterföljare. Blir aldrig annat än det. De fattar aldrig liksom vad storverk handlar om.

Snön ligger på träden. Domherrarna lyser upp världen. Jag skall bara invänta plogen sen skall jag gå ut och skotta upp lite sådär slarvigt som man kan göra den här tiden på året. Ja inte om de stora snödömparna kommer. Då får man anstränga sig lite mer. De lär väl komma någon sådan till också ännu gissar jag. Men man får vara glad så länge de faller någon annanstans. Ner skall de nämligen alltid de där snömängderna.

En man bjuder in till Texas. VSCP. Vet inte hur jag skall förhålla mig till det. Har inte råd med de där tillställningarna. Men önskar jag hade det såklart. Nästa år kanske. Så är det alltid. Nästa år. Eller året efter det. Tills man är död. Men jag har inget problem med det där. Det är bara som det är. Det sprider sig i alla fall. Det går liksom inte att komma ifrån. Européer gillar saker som Amerikaner gillar. Därför är USA viktigt. Men som synes av bilden ovan så händer det saker i USA också nu. Fast Europa är ju ganska smockat i alla fall.

Helgerna svischar såklart förbi som ett reaplan. Helger är sköna. Fast jag ofta jobbar på dem alla. Men jag går ändå ner i varv under en helg. Det är bara så. Saker kan liksom vänta en dag och bara den tanken gör att sinnet lugnar sig. Sen tar vi det lite lugnt i allt det här också. Läser tittar på film äter gott och fikar. Goliv. Har man inte en stor del goliv har man inget liv. Sen kan man stå hur högt upp på samhällsstegen som helst och verka ha det. Tio fåglar i skogen är inget mot en i handen.

Fast nog skulle det suttit fint med en lång semester inbokad i sommar. Var som helst egentligen. Några veckor i ett paradis. Ja kriterierna på paradis det är nära hav i min värld. Bara det. Har inga andra krav på paradis. Vi får se hur det blir. Kanske kanske inte liksom.

Plogen vrålar förbi här utanför. Först åt ena hållet sedan åt det andra. Ett av vinterns (o)ljud. Även oljuden är en del av det där hemma. Av det trygga. Det kan liksom inte vara på annat sätt. Till och med talgoxarna som nu har sin mattid utanför fönstret ser det där ljudet som något naturligt och ett som skall vara där. De fortsätter bara sitt ätande. Det där vrålandet och skramlandet hör till.

Annars säger väderprognosen +9 grader på söndag. Plus åtta dan efter. Man kan ropa “världen håller på att gå under” som vilken journalist som helst eller också kan man njuta och ropa HURRA. Jag väljer det sista. “Experterna” ropade istid när jag var ung. Dom har ropat annat däremellan. Undergång gemensam nämnare för ropen. Precis som journalister behåller sina jobb och säljer mer tidningar om de ropar “undergången är nära” så får “experter” större anslag till forskning om de ropar samma sak. Världen brukar inte gå under. Den förändras. Vi är inte herrar på täppan vi människor. Men vi gör en masa skit. Som myror.  Vi är en del av ett känsligt system. När den siste i sin art utrotas av människorna är det ett brott. Solklart. Ett brott mot allt levande, inte bara mot mänskligheten. Men det där tar såklart inte Haagdomstolar upp. Vi är så jävliga också mot varandra vi människor att de har nog med det. Att inte tro på undergångsscenarier är inte detsamma som att inte bry sig. Det handlar bara om att skippa Aftonbladsrubrikerna och försöka se så klart på världen som man bara kan.

Ja nu skottat, pelletsfyllt, fågelmatsfyllt och apelsin uppätet sitter jag här igen efter att ha svarat på en bunt mail. USA somnar, Indien är vakna, Kina trötta,  andra vaknar och i det där flödet sitter man i sin egen tid. Ja utan alla de där mailen så skulle man såklart inte kunna sitta såhär själv. De är dom som är räddningen. Om det nu finns någon sådan. Men man kan hoppas. Jobb återstår idag. Första packa ihop lite post. Sen koda. Storverk var det. Glöm aldrig det ni heller. Det är bara storverk som gäller. Och ni bestämmer bara själva vad som är det och vad som inte är det. Comprende!

Det blåser och snöar över oss idag här uppe på Hälsinglands tak. K och jag bär in tre ton pellets. Man blir varm av det. Jag är glad att ha en fru som inte är rädd om sina långa ömtåliga naglar och måste trippa fram i höga klackar för att kvinnor måste det. Hon hugger i som jag. Vi delar på det jobb som är vårt. Hon är kvinna med stor K ändå. Det är väl kärlek det också gissar jag även om det aldrig framhålls i glassiga magasin och romantiska filmer som sådan.

Vi tittar till och med på målgången på femmilen idag. Rycks med. Det är iof bara för att alla pelletssäckar då är inburna och att vi dricker kaffe men i alla fall. Skidor tittar jag annars bara på om jag är sängliggandes med feber. Inte så vanligt alltså. Jag har aldrig varit en sådan som titta på. Svårare än så är det inte.

Sjutton och tjugo skall solen gå ner här uppe idag. Kalkylerat. Då tänder VSCP lite lampor. Ja lite av sitt eget må man ju använda också. Twilight, jag antar att det är skymning på Svenska, håller i sig till 15:59 idag. Sen tar mörkret över. Man kan räkna ut det där. Det mesta är bara matematik. Där är äldste sonen inne på rätt spår. Han är närmare han/hon/det/gud än vad jag någonsin varit. En av prästerna. Men fysiken handlar om samma sak så klart. Att följa spåren av han/hon/det/gud. Om man tror på något större såklart. Annars är det bara något som är. För mig är den tanken allt för tråkig. Jag behöver ingen personlig gud. Bara en högre intelligens. Den som är naturlagarna. Där är min tro. Skäggiga gubbar och skrifter går bort. Förenklingarna. Studerar man de goda är de aldrig helt goda. Detsamma gäller de onda. Vi har alla alt i hos. Kasta den första stenen du som anser dig vara helt god. Man skall vara en människa med ganska uppblåst och snedvriden självbild för att göra just det där.

Nu slogs lamporna på här. Matematikens under. Planeternas dans kring solen beskrivna matematiskt och sen inslängt i kisel får det där att hända.  Man borde gapa av hänförelse men gäspar såklart. De flesta orkar inte längre hänföras. Orkar inte ta in. Orkar inte förundras längre. De har tröttnat innan deras liv ens tagit riktig fart. Vem bryr sig om att du köpt en ny snygg tröja egentligen? Även sångerna har djup i sig som kanske inte syns då där uppe bland det ytliga.

Fredagssessionen i studion blev ett fiasko. Det var för kallt. Det gick inte att sjunga. Hes redan när jag började. Man vet att det dör redan där. Det fick bli en fryst pizza (som jag tappade på golvet men sopade upp igen) istället. Nyheter. Taskig långfilm. Jodå, jag somnade nog där mitt i någonstans också med det goda med taskiga filmer är att det inte gör något om man sover bort en bit av dem. Jag längtar efter K. Som är i Järvsö med kamraterna. Äter gott dricker gott. Glad ändå att man efter 34 år fortfarande känner så. Hade man inte brytt sig så var det över. Men inte så alltså.

Jag tror jag skall överleva en vecka till. Den här Vasaloppssöndagen som inte blev någon Vasaloppssöndag är snart över och jag vet ju att en vecka går så snabbt så snabbt. Det blir Vasaloppssöndag nästa vecka istället. Inget kan man lita på längre. Inte ens de fasta punkterna i tillvaron är där de skall vara längre. Midsommar och Julafton är definitivt kandidater till att flyttas framåt eller bakåt en vecka här framgent. Man får hålla ögon och öron öppna. Vara beredd. Men jag brukar alltid få reda på sådant här sista av alla. Som det här med Vasaloppssöndagen. Men man behöver ju faktiskt inte heller göra precis som alla andra. Det står en helt fritt att ha Vasaloppssöndagen när man vill. På samma sätt som det är det med Midsommarafton och Julafton. Nog borde de ligga på respektive solståndsdagar de där två sista. Jo det tycker jag nog allt. Inte några dagar före eller efter. Känns slarvigt och som om man inte bryr sig om matematiken ett endaste dugg. Matematiken, mystiken och musiken i treenighet. Renast är såklart matematiken men just därför rätt tråkig också. För den som inte ser bortom formlerna. Det gör de matematikerna. På samma sätt som prästerna. Så långt kommer jag aldrig att komma. Det är ett som är säkert. För mig är den ett verktyg och guds språk. Men jag nöjer mig med att nyttja verktyget och konstatera det senare.