Day: 3 March 2015

Jag känner det där blå ligga och lura inom mig. Jag gillar faktiskt den där nedstämdheten också. Den är lika mycket min kamrat som skrattet är det.  Den tar mig när den vill. Ännu aldrig värre än att jag har kunnat kravla mig tillbaks upp igen till det ljusa. Men nog tusan eller fan eller vad man skall säga är det vår i luften idag. Tungsinnet borde inte ha någon plats i det där. Fåglarna sjunger ju och solen lyser. Men jag tror det är nu många som känner av det. Sänks i vårdepressionernas träsk. Själv har  jag alltså aldrig varit i det där – ännu. Det är väl han/hon/det/gud man skall tacka för det, eller närmaste snödriva. Det är samma och lika och går ut på ett. Jag känner dem som varit där. Hur hårt det är att bara komma upp ur sängen på morgonen. Vilken kraft som krävs för att göra det som annars bara är litet. Som vanligt fattar man inget innan man är där. Anar bara.

Men jag har aldrig varit rädd för det blå och ledsna. Det där är också kreativitetens bror och syster. När dom sätter sig där bredvid en sprakar det liksom till där i huvudet också och börja pumpa på. Fråga mig inte varför. Men det är när det där rullar på som man skall sitta i studion och tälja fram musik och texter eller helt enkelt ge sig hän som människa. Jag tänker för mycket säger K. För att bli en hänryckt människa. Kanske har hon rätt. Njut är mantrat. Fundera inte så förbannat. Men har man en sådan där genomskadad hjärna som min som spårade ur redan när jag pluppade ut i världen  så finns det såklart inget som hindrar, begränsar och stoppar. Man borde få böter på fortkörning, tankefortkörning. Tänk om det ändå i alla fall uppstod några unika kvalitativa tankar ibland i den där röran, men det gör det såklart inte. Mest trams. Fast jag gillar trams och svammel. Det gör inte Norrlandskännare och andra. Speciellt inte svammel. De gillar att sjunga dystopiernas sånger istället. Högt så alla hör. Speciellt så att de som inte vill höra hör. na na na nna ..

En söt jordgubbe, två påsar Vicks Blå och en apelsin och fågelsång och sol toppat som glasströssel på det gör min dag idag. Gott! Befinner mig fortfarande i dokumentationsträsket. Stövlarna nersjunkna till stövelskaften. försöker ta mig loss men det är klafs, klafs, klafs och stranden verkar inte närma sig det allra minsta. Kämpar men smiter undan med ord som dessa nu innan jag tänker ge mig för dan. Ja om en timme.  Kanske smiter jag halv tolv. Eller halv noll. När spöktimmen rullar in över kullen med det stora gula huset  vill man inte sitta här. Fast jag gjort det många gånger såklart. När man var ung och viril och bäst efter tolv. Kunde sitta till tre enkelt och vara uppe innan åtta. Inga problem. Nu i säng vid tolv, läsa en timme, upp vid sju.  Om det inte är en för jävligt bra bok. En som det inte går att sluta läsa. Då tickar klockan på och jag med den. Får ångra mig nästa dag.  När ögonen vill vara stänga men telefon hoppar som en galning där vid sidan om en och spelar en gammal Steve Jobs sång. Japp Iphone numera. Inga moderna grejer. En gammal. Och jag har den under protest. Min Android suckade och dog. Har väl gått på konstgjord andning ett år om sanningen skall fram. Men inte ens det hjälper nu längre alltså. Två Kineskiska Androider vill inte heller. Återstår gör Jobs fånen. Som jag alltså inte tycker om. Men som går att ringa med, svara med och som går att använda som väckarklocka. Sen stopp. Skräp. Men laddar snabbt. Se där en bra sak. Ja jävlar. Jobs ler i sin himmel.

Känner månen dra hårt i mig. Men inte fullmåne förrän imorgon. Man får hålla emot. Ni som följer den här bloggen vet vad som väntar. Ja alla ocoola gubbar i hela världen vet det också såklart. Imorgon när månen är full tar vi av oss paltorna, rubbet och ger oss barfota, dinglande och nakna ut och upp på bergen, och dansar vi med vargarna. Hela natten natten lång såklart. Allt annat vore en månförolämpning. Ocoola gubbars ful(l)månedans. Ingen har hittills lyckats dokumentera det där. Fått det på film. Funderar skarpt på om jag skall rigga en kamera imorgon och föreviga det hela. Vräka ut det på tuben. Göra ocoola gubbars ful(l)månedans lite mer viralt. Eller inte då. Man kanske kan bli utstött ur sällskapet för sånt. Gå och bli en cool snubbe. Istället för ocool gubbe som man är van att vara då. Jag mena hur skulle det se ut i min ålder. Femtioåtta och bli en cool snubbe. Man blev såklart  tvungen att färga håret på bröstet och köpa guldlänk och rosa skjorta. Bälte och cowboyboots på det. Kanske. Kamma håret framåt. Banta och börja jaga tjugofemåringar. Hjälp. Nä. Det där kräver betänketid. Låter inte som min grej. Det där ocoola passar mig alldeles utmärkt. Som hand i handske. Eller gubbe i handske. Eller gubbes hand i handske. Eller fot. Eller ocool gubbe i kroppsstrumpa. Det vore något. Vi får se imorgon.  Nu tror jag tamefan jag går och lägger mig. Hur ocoolt är inte det så säg. Jag tror jag skall drömma om en sommarsol. Varför inte liksom.

… är väl så dum att de går på något som detta. Men om du är så dum var inte det!

Vicks blå. Ja jag har slutat med det. Men skall snart åka ner och köpa en påse. Mitt knark. Det kunde kanske vara värre. Eller inte. Kanske blir man dum i huvudet av att äta de där blå. “Jag har inte märkt något” !!!???  Ja som det är. Inte lätt. Men jag slutade röka. Borde kunna allt efter det. Var tvungen för att bestämma mig för att nu jävlar jobbar jag inte under ett år. För en sådan som mig var det som att säga att nu dör jag. Men efter tre fyra månader kunde jag tänka igen. Skapligt. Nästan. Dog inte.  Efter någon månad till var jag fri. Familjen pustade ut. Jag var i helvetet och var en jävel under de där månaderna. Retsam! Den första doften jag kände var avgaser. I Uppsala innerstad. Helvete vad är det som luktar. Avgaser!? Ja tamefan jag kan känna lukter igen. Jippie. Men jag rökte såklart under en helvetes massa år. Oftast två paket om dagen, ibland tre. Skall det göras så skall det göras ordentligt. Faran med oss med missbrukarpersonligheter. Men Vicks Blå är alltså min last. Och semlor. Ja jag borde börja träna och sluta äta. I alla fall äta mindre. För att leva något år till. Men vem vet kanske hjälper inte ens det. Man borde skaffa PT. Men vem fan har råd med PT?

Ett stort företag från USA hör av sig och gillar. Vill bjuda över också ocoola. Texas. Jag glad såklart. Ja bjuder man så åker jag såklart. Men viktigast är projektet ändå och att jag inte är till salu. Friheten är det viktigaste. Ja priset är 200 miljoner dollar. Alla har ett pris. Jag med. Priset för min själ det där om man så vill. Fast fem mille i SEK räcker numera egentligen. För att ta en igenom resten av livet. Nymånen, en skymt av havet då och då, djuren utanför fönstret och jobba räcker hela vägen. Ja familjen också såklart.  Musiken. Orden. Jag har redan allt. Ändå kan du titta på mitt bankkonto och dubba mig som förlorare. Bara med en grisblink på de där raderna. Mycket finns det inte där. Men mät min känsla av lycka vilken dag som helst och jämför med världens rikaste man. Ja då fattar du. Det blir olika. Men vad vet jag. Ingenting. Som vanligt. Jag lever och gör så gott jag kan. Är väl inget vidare på någonting alls. Ja som de flesta. Bara de uppblåsta är bra, egentligen, fast vi alla är det såklart också. Egentligen.  Fast de flesta inte när de tänker på sig själv.

Ser att husen är billigast i (Eds)byn med omnejd i Hälsingland. Varför flyttar vi inte dit? Till utkanterna. Istället för att ruttna här. Fast man skulle så klart ruttna där med. Det är det det handlar om att bli gammal. Man ruttnar. Sakta. Men öppna landskap saknar jag. Det behöver inte vara så där Lundellskt Österlenskt. Det räcker med en vanlig Hälsingeåker utanför fönstret. Det är så jävla mycket träd här uppe. Inte bara i skogarna som finns runt omkring oss bort mot Borlänge, Östersund, Sundsvall och mot Norge, de nästan utan slut, nej i här i själva byn också. Träd och sly överallt. Försökte hålla efter ett tag här helt nära. Men grannen vill ha kvar. Född i skogen vill gömma sig där. Som vargen.

Dokumenterar idag också. Sida upp och sida ner. Konstigt nog orkar en del Anglosaxiska människor också ta sig igenom det där som skrivs. Som dom i Texas.  Men jag brukar tänka på statsmän/stadskvinnor som talar i FN och på olika summits. Kan dom så kan jag. Det är inte så jävla allvarligt och felfinnarna kommer ändå alltid att hitta fel. Flest hos sig själva dessutom. De som skriker FEL FEL FEL är oftast de som är mest rädda också. De bara låtsas vara bäst. Sköra som glasrutor är de hela bunten. En liten sten och sen klirr och så är man av med dem. Fast man vill ju vara snäll, lite i alla fall, så man tar bara upp de där stenarna. Kastar dem inte. Släpper dem till backen igen när ingen ser. Men skulle väl egentligen kasta den först. Fast man är full av skuld själv. Alltid så.

Alltså det är härligt med sol men fasiken vad dammigt det blir helt plötsligt överallt. Fönster blir lortiga också. Stundtals önskar man att solen inte lyser sådär jävla starkt. Vill stänga av. Men sen hör jag ju talgoxsången där ute. Jag är Kär och Kåt och Galen ropar den. Vill att alla andra skall bli det också. Här i Los är det såklart ingen som ler mot någon annan. Inte i annat än i mjugg över bakslag såklart. För att inte tala om att tillåta sig att bli kär och kåt och galen en tisdag som denna. Fast vem vet förresten. Jag skall se efter alldeles strax när jag är ner på affären och köper frimärken och en påse Vicks Blå. Jag kan ha fel. Det har jag ofta och gärna.

Update

Mötte bara den pensionerade konsumföreståndaren idag nere på affären som nu blivit ICA som överallt annars. Definitivt har han lyssnat på talgoxen idag också. Rycker in. Hjälper till som alla pensionärer. De som tjänar pengar på att jobba. Han har en krutrevolver. Vet vad man prioriterar när man passerat 65. När jag når dit skall jag också köpa en. Hans Lidman hade visst också en. Han fattade allt också. Man behöver en  utifall man behöver en sista utväg en dag. Men konsumföreståndaren blir den siste levande jag träffar idag. Om man inte räknar familj och om inte posten tittar in. Ibland gör dom det. Lantbrevbärare. Sicken lyx. Allt kommer hem till en numera. Mediciner och post och paket. Man kan bara sitta på rumpan och vänta. Inte fan har det blivit sämre på landsbyden. Det har blivit bättre. Sug på den alla sandwischmän som fyller “tidningen” med undergångsvisioner. Mittmedia borde egentligen få ett pris för svartmåleri. Ja de borde de.Om det finns sådana. “Det går åt helvet!” kan det stå ingraverat på det priset. Svartalfer kan dela ut det. Själv håller jag mig undan från det där.