Day: 4 March 2015

Sitter här på skift två. Har varit nere på kontoret en timme men har bara hunnit svara på mail hittills. Man vill så gärna tro att det är på väg att  lossna så där riktigt nu och så känns det liksom helt plötsligt som att det gör det. Att sitta och prata med någon som sitter på ett företag som är större än flera gånger kommunen jag bor i, ja  om man bara räknar civilingenjörerna, och den personen lyssnar på vad jag säger, vill veta vad jag tycker, lyfter ocoola gubbar som mig. Ja jävlar vilken vecka. Men jag är luttrad. Fyfan vad många gånger jag har varit här och det sen inte blivit något alls. Bara ord. Det som är fjorton manår för mig kan ett riktigt stort företag klara av på några månader. De behöver inte ens be snällt när de knycker rubbet. Det är bara starta maskineriet blunda och köra på.

Så egentligen kör jag väl på precis som vanligt. Men mitt i det så beställer det stora företaget mina moduler. De som snickras ihop här i Lo(o)s. Det stora företaget som kan trycka på en knapp och så bara sådär så byggs en ny fabrik i Kina som spottar ut en miljon sådan här kort som jag gör på bara en veckan. Ja jävlar. Man blir ödmjuk. En ovan känsla för en sådan som mig. Flyt är en bristvara och har varit det här på kullen i några år nu.

Sen kommer en headhunter. Tror fan det är tio år sedan en hörde av sig sist. Nästan i alla fall. Vid passagen av femtio blev man passe’.  I fyrtioårsåldern ringde det hela tiden. Förbannat nära att vi drog till London. Kollade in skolor och allt. Men av olika anledningar blev det inte av. Livet har sina vändningar. Men det var nära. USA har jag flera gånger fått erbjudande att jobba i, Men tackat nej. Åker gärna dit på semester och jobbar kortare tider. Men bo och leva där. Nej det går bort. Så har det väl varit med de flesta Europeiska länderna också. Utom den där gången med London då. Det är några förbannade Hälsingerötter som håller mig kvar. Dom och de där förbannade drömmarna om att man kan förändra världen fast man sitter på en kulle i ett stort gult hus mitt ute i skogen.Som Edsbyföretagarna trodde förr i tiden. Arvet jag fick med mig i min exil därifrån.

Den här har jag på toaletten här nere

läser den minst en gång varje dag för att orka ta steg framåt. Jo det där examenstalet han höll på Stanford är bra. Förbannat bra, Det borde alla ungar i skolorna höra. Alla andra också för den delen. Du kan kolla in det här. Frågar du mig så är det ett av de bästa tal som någonsin hållits i historien. Slutsats. Alla kan. Go for your dreams.

Alla gillar ju inte sånt där. Garvar åt dem som har Carpe Diem tatuerat i svanken. Fast det är just de där grejerna vi behöver. Påminnas om att tiden här är kort. Att man bör leva fullt ut. Men surjävlar såklart.  Det är inte fint nog. Vem fan har bestämt vad jag skall tycka är fint säger jag. Spottar ut det där. Men jag bryr mig såklart inte. Har aldrig gjort. Jag vandrar själv på det där viset. Ja man måste ju det. K hänger ju med såklart. Det är inte det lättaste skall man veta. Inte ens från den första dan.  Men hon valde det ju själv. Bojor och lås finns det inga heller. Men jag är såklart glad för varje meter hon finns där bredvid mig. Det är bra att vara två.

Två effektiva timmar kvar på det här dygnet. I bästa fall. Det behövs så lite för att det skall bli noll. Okoncentrerat. Men sitter jag här och svamlar så blir det ju verkligen inget av det hela  Mittmedia meddelar att de inte vill ha Svartalvspris. Säger att jag är sur som räven som inte når rönnbären. För att jag inte duger som krönikör längre. Men kära Mittmedia här sitter jag och skriver fortfarande. Varje dag. I ur och skur. Det tog aldrig slut liksom.  Förresten så hittade jag på det sista om att Mittmedia hörde av sig. Ljög. Jodå allt på den här bloggen är inte sant. Men mycket. Även om man inte skall drista sig till att säga “det mesta”. Fast det nog är så. Ibland.

Förresten. Den 20/3 är det olika strumpor på fötterna som gäller. För att olika är bra och bäst. Jodå det satt en röd och en blå på mina fötter förra året också. Sök i bloggen bara. Men ingen ser att jag har olika såklart Och ser de det så blir de inte förvånade. Det är som förväntat. Men på något sätt så glädjer just det mig mer än jag törs erkänna. Lite av det där galna från farfar hängde med ner till mig i alla fall. Och andra ser det Tack farfar. Galen är bra. I alla fall lite. Mer än lagom är bäst såklart.

Men nu måste jag verkligen börja jobba. Alla kvinnor kan gå och lägga sig och sova nu på en gång. Ni är entledigade ikväll.  Alla ocoola gubbar gör sig däremot redo för fullmånedans. Japp. Fullmåne i natt ju.  Här skall dansas naken och dinglas på berg,  men först jobbas. Alltid jobb före nöje. Vi hörs.

Det är synnerligen konstigt att också tjocka ocoola gubbar behöver mat. Men det behöver de. Jag lovar.  Stora magar suger lika mycket som små. Jo då. Posten levererades precis in genom dörren och den som skulle ut åkte ut samma väg. Ut i världen far den. In från värden ett paket. Jag menar de som gnäller om landsbygdens förfall har väl aldrig varit på landsbygden ännu. Service finns här som löser problem som kunde uppstå pga av nedlagt postkontor.  Vi ligger lika mitt i världen vi som alla andra. Det är bara huvudet som måste fatta det. Det är inte längre från Lo(s)s till världens alla människor än det är från New York. Låt vara att dom är sju miljoner närboende och vi är femhundra. Men man orkar ju inte lära känna ens här i Lo(o)s så jag antar det vore på samma sak i New York,. Sen pratar jag ju med de där jag vill i New York i alla fall. Japp idag. Fast jag sitter här.  Vi stångas och vi samarbetar och vi konkurrerar. Samma sak med jordens alla andra hörn och vrår. Nära idag. Jävligt nära. Alla är lika långt ifrån. Eller lika nära. Man bestämmer själv hur man vill se på det. Hans Rosling brukar kunna väcka en del pessimister. Kanske skall vi be honom ta sig an Norrland också.  Vända på siffrorna därför att det går att se saker från andra håll än de gängse också. Inte sådär Mittmediapessimistiskt.

Men som sagt hungrig är jag. Alltså fixa något att äta. Frågan är vad? Sushi finns det ju inte här. Se där en nackdel. Jodå sug finns. Alltid sug efter Sushi. Det godaste som finns. Men utan fisk. Vegetarian är man ju. Världens tjockaste enligt en gammal chef. Ja man har ju bilden på veggefolk som trådsmala. Men semlor är vegetariska. Min akilleshäl, ja eller båda är lika drabbade. Dubbelt drabbad. Slutresultat inte trådsmal. Men skall skaffa PT. Bli trådsmal. Kanske. Om andan faller på. Eller inte. Men de verkar ha så roligt de där trådsmala. Jag vill också ha roligt. Ibland. Fat man blir visst surare också. Så det kanske går på ett ut. Skiter kanske i det ändå.

Men mat var det. Sen kaffe. Dagens höjdpunkt. Korta meningar. Inga kommatecken. Älskar det. Språkfascister hatar det. Är del. Särskrivningsfascister hatar ännu mer. De som ser det som dumskallarna inte ser. Tänka sig vilken upplyftande egenskap. Att kunna se en särskrivning. Oj! Man blir imponerad. Speciellt över att de måste tala om att de sett den också. Och att de blir upprörda fram till hjärtattackens gräns. Suck,. Tröt blir jag. Kan filtrera sådant där. Livet är helt enkelt för kort för petimäteri. Ja det är alltså sådant som petimätrar håller på med. Men finns inte i SAO eller i min stavningskontroll. Alltså förbjudet att använda. FELAKTIGT. Smisk på fingrarna. Mans kall använda godkända ord och stava rätt och inte skriva särskrivningar.  Då får man guldstjärna i boken . Är duktig pojke eller flicka. Jätteduktig. Men “författare” får såklart skriva som de vill. Nydana språket. Utveckla det. Intelligensian får skriva “Syckel”, ja som det borde vara. Jag får skriva “Nyckel” men inte “Syckel” utan tvingas iväg till “Cyckel” för att det är “rätt”.  Ja ja. Rätt och fel. Dum och smart. Det är liksom så jävla jobbigt all ändå. Tycker jag. Det finns viktigare saker. Borde i alla fall göra. Men gör inte. Tydligen inte.

Nu skall jag äta. Något. Ordnat magsyra. Magsyrra är inte samma sak. Det fattar även en som är hungrig.

Dimman omsluter hela kullen med det stora gula huset här idag på morgonen. Kalldimma, den som döljer solen, som alltid gömmer blå himmel och ljuset, det underbara ljuset, ljuset som är längtan efter vinter. Jag känner den. Känner den så väl. Är man en av kvinnan havets män, brudgum från bränningar och stora vågor, känner man det där som sin egen ficka. Det klarna upp. Det blir en vacker dag idag. Plusgrader. Takdropp. Fågelsång och hopp om liv för levandes.

Ibland när dimman aldrig lättar sitter jag där. Bara sitter där och tror att jag inte skall klara mer. Jag behöver öppenheten, det slutna är inte min kamrat. Atlantens England skulle ta död på den glädje jag ändå har i sinnet och ha död på det där på bara ett par månader. Som längst har jag överlevt tre månader där. Men solen följde mig dit då och höll mitt sinne sällskap under varenda dag av den där tiden. För att jag bad om det. För att jag skulle orka leva vidare också på en ö ute i Atlanten bland öns galningar. Rockens galningar.

Gråväder är kamera och svart/vit film dagar. Kanske fungerar det lika bra med digitala grejer. Jag vet inte, min kamera, eller kameror, hur många har man i ett hem nu för tiden?, är inte av bästa sort. Begränsar istället för att lyfta gör de de kameror jag har. Men det var sådana här dagar de där magiska bilderna åkte in på filmrullarna. De som sen framkallades i labbet på Celsiusskolan, som torkades och åkte in i förstoringsapparaten och belystes på matt kartong. Kodak pärlemor eller något sådant hette det visst. Inköpt på Elvens foto. Dyrt. Ja det där ljuset var min vän och vän med en Canon och en Nikon och allt vad det var. De som nu ligger där i skåpet och väntar på digitala bakstycken. De som kanske aldrig kommer på plats för att de inte finns. Köpa nytt är mantrat. Även om det är sämre än det man har.

Fast det är kvinnorna som fotograferar idag. Det gjorde man inte på min tid. Kanske var det mörkrum och rödbelysning som skrämde då. Knappast tekniken. Eller kanske snarare alla fotograferande nördar. De som hyllade tekniken och sket i konsten. Med de tas mycket bra bilder. Fotokost är investeringsobjekt. Man kan bli rik och känd på det där. Men kvinnornas alltså. De flesta förbannat bra. Många i alla fall. Deras bilder blir kvar. Men inte massornas. De går efter hand ut i ett digitalt ingenstans. Poff så flyger pixlar som blir till ettor och nollor ut i ett digitalt universum och finns inte mer. Men lever vidare såklart. Som våra egna kroppars  molekyler och atomer. Blir en del av andra fotografier. Som buddistisk sandkonst är det. Det finns, sen finns det inte längre. Som livet självt. Men leve kvinnorna i fotokonsten. De som vågar, de som förnyar. Ja männen med såklart. Man får inte glömma de stackars männen.

Har du för bra koncentration är du autistisk, är din hjärna för snabb så har du ADHD, har du varken koncentration eller ett snabbrörligt intellekt är nu “normal”. Fast å andra sidan går du till en psykolog och de börjar titta på dig med sina psykologluppar så är det säkert något fel på dig ändå. Grejen är “fel”, att det är något fel på folket. Att folket inte är “normala”. Men sanningen är att det inte finns en endaste “normal” kotte där ute. Nej.  När man tänker efter har det aldrig funnits det. Man måste blunda hålla för öronen om man vill komma i närheten.  Men en jäkla massa som vill vara “normala” finnsd et såklart. Som kämpar och slåss med näbbar och klor för att bli som den där normen. Ungefär och på samma sätt som de med krulligt hår vill vara okrulliga i håret, de med rakt hår vill vara krulliga, ljusa vill vara mörka och mörka vill vara ljusa. Tjocka vill vara smala och smala vill vara tjocka. Alltid icke jag. Jag som inte duger.

Men tänk dig en värld med bara normala snubbar och snubbor. Tänk efter. Såja, det är inte farligt. Fyfan vad tråkigt det skulle bli!  HELVETE! Man skulle inte orka med att leva vidare en enda dag till i en sådan värld. Revolver in i mun och tryck av skulle de bli efter en endaste dag. Det fick vara som det ville med avtal om att leva hela livet som man nu ändå har med han/hon/det/gud. Som man tar allvarligt på. Men i en sådan tråkig värld skulle ingen endaste en vilja leva vidare  i.

Så kamrater och Moderater. Leta det konstiga i era barn. I er själv. Hylla det. Ju konstigare saker ni hittar desto gladare bör ni bli. Se där det där var ingen fabriksgjord intetsägande varelse det där barnet jag matar och får att växa här i vårt hem. “Jippie. Jag har lyckats!” Det där är konst värd miljarders, miljarder som konst(igt) oftast är. Som konst(igt) alltid är. Ja det där gäller partners och kamrater och faktiskt också Moderater. Faktiskt. Till och med Sverigedemokrater finns det hopp för. Just för att det gör det för Moderater. De skiljer sig ändå inte åt så mycket att man märker skillnad ändå. Så hylla det annorlunda. Var annorlunda. Säg JA till en och annan bokstavskombination eller något påhittat lyte. Har du inte turen att få en medfödd sak som tar dig bort från normen ta bort klacken på enda skon så att du i alla fall haltar lite. Du får trösta dig med det. Eller köp hatt. Stetson.

Men min tekopp är snart slut här bredvid mig. Det betyder slutet på skrivandet också här på morgonen. Vem vet, kanske kaffekoppen senare kräver nya rader. Svammel säger Norrlandskännaren. Rynkar på näsan åt det vanliga, upphöjd som han är. Anser sig säkert vara normal också. En ledare. En tyckare. En som tycker rätt. Som tar plats. Som älskar “jag” men inte mig. Tycker humor är för proletärer. Vill att det går åt helvete. Tror på det på allvar. När det är precis tvärt om. Det blir bättre. Jag gillar inte de där svartalferna. De går bort. Men håller i alla fall med om att världen vore tråkig utan dem. Då hade man ju inte någon att ge sig på. Inga att svamla om. Hur skulle det se ut.

Och dagen då? Dokumentation såklart. Ett eget slags helvete. Men utan dokumentation finns inte saker. Så man får skriva och försöka förklara. De flesta läser såklart inte i alla fall. De “hittar inte”. Frågar. Klagar på att de inte finns någon dokumentation. Att den inte går att finna hur än mycket man söker. Att den är för svår. Att anstränga sig är ett okänt begrepp för de flesta som växt upp med att nöja sig med att skapa sin bild av världen genom att bara läsa rubrikerna. Kattungar. Facebook. In genom ena örat och ut genom det andra. Jag klarade inte av fejjan. Det fungerar inte för mig. Högstadiet återuppståndet där i elektroniskt forum. Nej jag stängde den där dörren till högstadiet en solig sommardag när jag städat ur fotolabbet och aldrig skulle återvända. Men gjorde det såklart. Dumhuvud! Reunion för niorna från det där året. Tio minuter och sen var alla tillbaks i sina roller från förr. ALDRIG MER!!!  Aldrig att jag går på något sådant där igen. ALDRIG! Fejjan är samma sak. Tiden stannade någonstans i förr och man håller det där levande. Yta är allt. Popularitet är allt. Jag orkar inte med det där alltså. Har aldrig varit en av de populära och bedöms alltså därefter. Mår dåligt av att se det. Fast jag var lycklig men ständigt olyckligt kär under den där tiden. Hur det nu går ihop.  I Högstadiet levdes. Men nu så långt borta därifrån. En helt annan människa. Skrämmande om man inte har blivit en annan nu om du frågar mig. Men säger man nej till det där sitter man där själv och ensam till slut också såklart. Man får ta det.Ja jag kan leva med det. Jag har det där ensamma i mig och med mig hur man än gör. Den jag lämnade kvar i livmodern, kamraten jag skapades med, en syster kanske, som inte följde med ut, saknas mig ständigt. Ja det är så det känns. Tyskarna, Kineserna, Indierna, Amerikanerna, Holländarna, Belgarna, och alla andra som med jämn frekvens dyker upp i min inbox som mail kompenserar.  Något i alla fall. De är ju jobb. Det blir liksom bara det kvar. Men man skall inte tänka för mycket som K säger.  Eller inte läsa för mycket som man sa till farfar.  Man får vandra vidare. I mitt fall efter dokumentationens trista väg. I alla fall idag. Jag slänger en slängkyss mot en domherre genom fönstret och han tittar frågande på mig, han som var en vrålande dinosaurie innan jag som människa ens var påtänkt. Se där vänner. De finns där varje dag. Mina vänner om jag mutar med solrosfrön hämtade från franska fält med solrosor så långt ögat når. Något att också se en dag. Men inte idag. Nu dokumentera. Imorgon dö. Kanske. Om visst vet man intet.