Day: 5 March 2015

Klockan är halv tolv och jag tänker ge mig för idag. Bara önska adjö här på bloggen innan jag reser mig upp och lämnar kontoret. I min ålder kan man inte vara säker på att man vaknar imorgon. Eller det gäller väl varje ålder egentligen. Vem vet så mycket om framtiden och speciellt om natten. Drömmarna kan dra iväg med en till platser man aldrig kommer tillbaks ifrån igen. Det har hänt fler än en.

Men jag har förlikat mig med det där. Att allt tar slut snart. Visst är jag nyfiken på allt det där som skall komma och som man bara anar just nu. Nyfiken på hur det går för barnen. Men man kommer inte få vara med jämt. Någonstans måste man lämna över till andra. Dö bort och lämna utrymme. Bli gödning till blommor och ogräs.

Själv tänker jag bli fjäril i nästa liv. Ja om man nu får välja. Och om det blir något. Blir det bara svart så är det ju som det är. Men  fjäril annars alltså. Det behöver inte vara någon märkvärdig sort. Bara jag får flyga och vingla runt i varma sommarvindar en sommar. Ja det vill jag. Sen kan jag bli nått värdelöst efter det. Kvalster, en lus eller mygga. Så att jag förstår värdet med att vara en. Jo jag gör det väl idag också om sanningen skall fram. Men om man lever ett liv som lus antar jag att man på samma sätt som man lever sitt liv som människa uppskattar löss mer. Sätter lössen i centrum liksom. Som de som står högst i näringskedjan på jorden.

Dokumenterat idag också. Sida upp och sida ner. Det är liksom frigörande att svamla lite här istället för att skriva det där tekniskt tråkiga. Har varit in på Lundells blogg säkert tio gånger idag. Vill lyftas lite av hans fantastiska ord. Men inget lyft idag. Man får länga. Han är i sanningen mästaren med orden. De fungerar i alla fall på mig. Men jag antar att en blogg av Per Persson också skulle vara läsvärd.  De där textoraklen har det liksom i sig. Vi vanliga får falla p knä och vara jävligt glada att vi får ta del av det där-

Men som jag sa klockan är… ja kvart i tolv nu. Nä fylla lite pellets i Hulkens mage sen vandra upp för tandborstning och en djupdykning i min bok en timme där i knarriga sängen. Ifånen börjar hoppa där bredvid mig imorgon vid sju. Det gör den rätt i. Då när jag antingen är död eller sugen igen. Kanske finns mellantillstånd också. Vad vet jag.  Men om jag lever vill jag leva. Det är jag säker på. Men det skall städas efter tekoppen imorgon. Någon nytta skall också jag göra här hemma. Ja det tycker jag. Men med lite musik i öronen så borde det gå det också precis som det brukar gör annars. Man skall inte tänka för mycket på sånt heller. K har rätt. Jag har fel.

Godnatt!

Det är sällan det är långa dagar här på kontoret men idag är det det faktiskt. Speciellt nu före fem. Klockan har liksom saktat ner och den där timmen mellan fyra och fem har varit som en halv dag. Inte så att det varit tråkigt. Nejdå, jag har hunnit massor. Men det vanliga när jag jobbar är att man sitter där och håller på och så poff så har klockan blivit kväll eller natt och på något sätt är det ett slut och man måste alltså bryta upp och avsluta det man håller på med på ett eller annat sätt. Ofta med stor vånda efter som man helst “bara skulle…” Men inte idag alltså. Tiden är på min sida. Den enda gången på mycket länge skall erkännas. Men det är bara tacka och ta emot. Kanske snurrar mitt tröga hjärna lite fortare än Clas Ohlsson klockan på väggen för en gångs skull. Kanske är det tiden själv som blivit bevingad. Som om man surfar på tidsvågen som en sådan där muskulös solbränd kille med ljus oredig kalufs, blicken i fjärran och ett leende som får kvinnorna att dåna.  En sådan där man skulle vilja ha vrit istället för en occol gubbe.

För ocool gubbe har jag nog alltid varit. Jag föddes nog sådan. Inte fan log flickorna tillbaks när jag log och inte har det där blivit bättre med åren. Nej det var Jompa och Jonsäll och Bengan och de där jävla snubbarna som kvinnorna log mot och dånade av  efteråt om de nu lyckades få ett leende tillbaks. Flickorna som senare blev kvinnorna flockades i klasar runt de där  och det utan att “gossarna” visade det minsta intresse för en enda av de de där trånande. Men det är klart, möter man dem idag de där snygga grabbarna så ser de ut ungefär som en själv dom också. Faktiskt flera av dem har mer gråa hår än man själv har. Mer hår i näsan. Mer hår i öronen. Större ölmage. Säkert mer hår i ringmuskeltrakten också om man tittat efter.  Ja Jompa och Jonsäll är det ju som det är med. De har gått till nya världar och jag är temefan helt säker på att det där de där terroristerna pratar om. Alla de där oskulderna som de skall få i himlen. Ja de jagar just nu Jompa och Lars. Flockas kring dem. Trängs. Ler förföriskt. Vill ha dem.  Kan tänka mig också att terroristerna svär. Som vi svor då. För det är säkert samma nu som då när någon av dom där vinkade med lillfingret så vankande flickan som man hade bearbetat en hel kväll till liv, den man verkligen arbetat sig in hos, och villigt kröp in i deras famn. Jag var avundsjuk då och jag är avundsjuk nu.

Men man tänker ju inte så mycket på det där idag. Man blev inte någon hunk och fick leva med det. Ja en dag var man ju tvungen att erkänna det för sig själv. Komma till insikt. Ja och sen dess har man letat andra sidor hos en själv som kan kompensera för det där men ännu inte hittat en enda. Det är ganska deprimerande om man tänker på det. Men som K säger – jag tänker för mycket. Jag skall sluta med det. Vara bara – bara vara.

Skotrarna forsar fram här utanför. Låter som getingar. Förresten hörs de nog från andra sidan dalgången och inte här utanför. Jag vet ju att det är lycka de där för dem som sitter på dem. Det är därför jag gillar ljudet. Sånt som gör människor lyckliga gör också mig lycklig. Äger såklart ingen skoter själv. De är dubbelt så dyra som vår bil. Det är liksom inte att tänka på. Men har kört några gånger såklart. Det är kul. Men skulle aldrig skaffa en egen. Det handlar helt enkelt om förbannelsen. Japp förbannelsen. Den är verklig. Jag och motorer går nämligen inte ihop. Ja Bensin, diesel, fotogen. El funkar rätt bra. Men de där fossila bränslemotorerna stannar och vägrar att starta igen så fort jag kommer i närheten av dem. Ja i alla fall om jag också äger dem. Det är ett faktum. Det snabbaste sättet att få dem att starta igen är inte att tillkalla en reparatör. Nej. Det är att sälja dem. Startar direkt. Går jämnt och fint. Som nya blir det när de lämna min närhet. de kan till och med baktända i ren glädje över att slippa mig. Men här på kullen så surar de. Luktar bensin och vägrar eller i alla fall är vrånga att få igång. Oftast står de stilla. Det där blir bara värre med åren.  Hur man häver den där förbannelsen har jag inge aning om. Hoppas bara att mina barn har klarat sig. Att den inte går i arv.

Men mail rasar in här. Den stora lyckan idag är att ha världen så nära sig. Man kan sitta i lilla Lo(o)s och så finns de där i ens närhet i alla fall alla de där människorna i världen. Det är det bästa med den tid vi lever i tycker jag. Visst, de onda, de jag hellre kallar galningar, efter som ont och gott ändå bara handlar om perspektiv,  blir fler eftersom det de facto faktisk finns fler av dem i världen än i Lo(o)s. Men det gäller de goda också (som perspektiv åsikten också gäller för). Det blir liksom en större hög “goda”, men låt oss kalla dem vanliga människor, än “onda”, låt oss kalla dem galningar. Tänker man så så blir den inte så tokig att finnas till i världen som en vanlig ändå. Oklart hur det är som galning. Egentligen handlar det bara om att vi vanliga håller ihop. Visar och säger vad vi vill och tycker. Jag tycker vi har lyckats ganska bra med det i Sverige faktiskt. Och det blir bättre. Men hela den där världen som är så nära blir bättre och bättre på det där varje dag också. Visst är det bra?

När man får sådana här mail rinner det till

Korgen med bokföringsunderlag fyller liksom sig själv i någon kontinuerlig slags ström av bokföringspapper under veckorna. Den är obegriplig den där strömmen av papper.  Den röda gamla korgen som varit med i så många år nu ropar “Ja jag vet att det blir tio grader varmt i helgen, kanske mer, men borde inte du sitta inne på ditt kontor och ägna lite tid åt mig din gamle företagare”. Ja den är som en gammal fru den där korgen. Vill synas. Vill ha uppmärksamhet. Vill finnas. Vill bli älskad av just mig. Ja, och får alltid rätt till slut. Jag får väl angripa den i helgen. Lördagssex med bokföringskorgen.

Projekten, alla de andra mapparna och pärmarna, är ju det man vill ägna tid åt, och ägnar tid åt också såklart. Mer än vad som är friskt precis som varje annan företagare. Just de där projekten har tagit stora tuggor av mitt liv. Nog har jag försakat fru och familj. Precis som farsan. Precis som de flesta andra företagare. Det finns liksom inget annat val. De måste vara med på hela grejen annars brakar det ihop. Livet.  Farsan trappade ner vid sextio. Dog vid sjuttio. Känns inte som jag är i närheten av en sådan punkt än. Jo döden kanske men inte trappa ner. Känner att det börjar bli bråttom. Det finns ju så mycket kvar man vill göra.  Men jag har såklart inte min chef som betalt in pengar i pensionsfonder heller. Ja inte tillräckligt mycket i alla fall. Inte så mycket så  att man kan  ge sig ut på luffen i världen vid sextio. Den med en penna och en kamera och et öppet sinne. Var jag bara i rörelse hela tiden skulle de nog fungera. En ny stad varannan dag, en ny strand, nya människor. Det där med hus i Italien är inget för mig. Rullar det inte på sitter jag snart där med ett projekt. Kan liksom lika gärna vara hemma då. Men en vecka här och en vecka där i det där brukar jag klara. Just för människorna. Jag gillar ju människorna. Dom och havet. Men efter en vecka brukar det pirra i hela kroppen och huvudet är fullt av idéer som borde verkställas. Det går inte hjälpa det där. Sjukt och onormalt säkert. Jag kan inte hjälpa det. Har alltid varit där. Kommer antagligen alltid vara där. Hoppas det. Att det finns ett projekt i huvudet när det smäller till. Att den sista tanken man har är en vision.

Lillkatten, Petite, – som är ganska stor nu, sitter på mitt skrivbord och tittar på fåglarna utanför fönstret. Vi har det där intresset gemensamt. Enda skillnaden är att hon gärna också äter dem. Ja det är nummer ett för henne. Medans jag då ser dinosaurier och känner respekt. Men det lortiga fönstret som skiljer oss från de där småfåglarna förenar oss en sådan här dag. Vi sitter där en stund och pratar med dem. Om sanningen skall fram så dräglar hon mest.

Den där katten som är min John Blund. Som kryper under täcket när jag lägger ifrån mg boken. Vill ligga nära. Hon som springer före mig ner för trappen när jag går ner till kontoret. Väntar otåligt på att få släppas in när jag med tekoppen i hand knappar in koden. Den sista kattungen gammelkatten fick. Den som på nåder fick vara kvar. Vi hade ju så många katter redan. Älskas av oss alla nu. Det är något alldeles speciellt med katter. Man äger dem inte. Aldrig någonsin. De är aldrig lismande. Ja och man älskar dem för det där. Vi borde lära oss av katterna vi människor också. Lägga oss på rygg sträcka ut oss och be om att bli klappade på magen när vi känner för det. Visa att det är skööööönt. Få uppskattning och kärlek  utan att vi har en tanke på att klappa tillbaks. Nä din tur sen. Kanske.

Nu börjar det bli persienn ner läge snart. Nackdelen med söderläge och fyra jättestora fönster. När solen ligger på så blir det mäktigt ljust här inne. Men tråkigt att stänga ute det där som man längtar så jäkla mycket efter såklart. Man vill ju kramas med solen den här tiden. Vill att fotoner skall krypa omkring på kroppen och kittla en till liv igen. Tänk förresten att var och en av de där ljuspartiklarna, eller vågorna om man nu önskar det synsättet, har färdats i 299 792 458 m/s, det snabbaste som någonting kan färdas, och ändå har det tagit åtta minuter för dem att färdas från solens kärnexplosioner, ja från helvetet, ner till oss på jorden.  Älskade när de milt flyter in här genom mina fönster. Men man behöver bara finnas några timmar i en öken för att förstå deras ursprung, om man sedan närmar sig solen så står ursprunget helt klart för en. Det är verkligen en helveteseld åtta minuter bort som föder det där vi älskar en vårdag i Hälsingland. Perspektiv mina vänner. Allt kan ses få olika vinklar och avstånd och man ser olika saker.  Det är bara i Hollywoodproducenters manus som gott är gott och ont är ont. I verkligheten är det aldrig så enkelt.

Jag får en lektion i varför Amerikanska företag är så mycket mer effektiva och framgångsrika än Svenska. Beställningen rullar iväg. I webshoppen dessutom, ovan vid det från större företag. Tio sekunder senare har jag pengar på kontot. Hade det varit Eriksson hade allt det här föregåtts av godkännanden på tre olika chefsnivåer och sen hade en rekvisition med leveransregler för Erikson hamnat på mitt bord och tydligt hade det framgått att man inte accepterar andra betalningstider än 90 dagar. Man skall vara glad att få ynnesten att få leverera till den store. Nu ramlar pengar in direkt istället, pengar som såklart behövs i varje litet företag. De har liksom en förståelse där borta för att man är liten innan man blir stor. Sällan man upplever den förståelsen här hemma även om vi är bra på en massa saker också såklart. Men såklart det var inte de 200 miljoner dollarna den här gången. De som förändrar allt. Eller kan göra det. Dom hade man kunnat vänta på i 90 dagar också såklart. Tror jag i alla fall. Fast otåligt. För att få ta en skärmdump på kontot. När de omvandlats till Svenska kronor. Lägga ut på bloggen. Jo det skulle jag. En före och efter bild liksom.

Jag slår på P4 Gävleborg så att katten och jag får lite sällskap. Det är Mikael Sanner, min dryckesbroder på många fester i Gävle. Eller kanske var det tvärt om. Vi satt där lite för oss själva och pratade och drack inte så mycket på de där festerna. Första gången jag hörde hans röst i ett rum i verkligheten förutsatte jag att en radio stod på. Den där rösten som jag har suttit och kodat så förbannat många rader till. Men så satt han där själv russinansiktesmannen. Fanns liksom på riktigt. Ja fan insåg att kanske till och med Larry Forsberg finns på riktigt. Skrämmande tanke.

Näpp. Nu jobba. Fullmånen är på väg att blekna. Jag sugen. Jävligt sugen!