Halva dagen går åt till städning här idag. Det gör inget. Tänktid det där. Fördel det blir liksom fredag och halvhelg sen när man är klar. Det är mycket som rinner genom huvudet innan jag är klar med lägenheten. Tänker på en väns projekt. Det är så jävla bra att jag får gåshud. Jag gillar projekt och drömmar. Allas projekt och drömmar inte bara mina. Man skall göra dom där. Ja, jag vet, sjuka ungar, laga mat, städa, tvätta, hälsa på svärmor, mamma, och jobba och… ja allt det där som kommer emellan. Man tvivlar på sig själv och sina förmågor oftare än man tror på dem. Kanske borde man ge upp!? Man är så jävla ensam med allt det där man håller på med. Själv i hela världen. “Jag är en liten ankunge… varför tar ingen hand om mig”. Men för företagare finns inte de där skyddande ta-hand-om-händerna. Man är själv hela vägen.
Men jag vet ju att det är lika och samma för alla. Det bästa tvivlar mest. Det är bara skräpet som inte tvivlar. Ur tvivlet föds det som är bra. Det är bara sunt att känna sådär. Så jag slänger iväg det där peppmejlet, det man själv velat ha när det varit mörkt, tyst och man suttit där själv. Jag skiter i att det kan missuppfattas. Jag vill bara peppa. Mitt uppsåt är bara gott. Jag vill ge inte ta.
Sen skall det jobba och det går ovanligt trögt idag. Men jag känner de där dagarna också. De är inte så många i min värld. Jag kan ta dem och njuta också i det där att inte få något gjort. Jodå, visst kan jag också släppa fram stressen. Tro mig. Det finns saker att bli stressad över. Men jag har en ovärderlig förmåga att kunna skjuta det där åt sidan också. Det som jag ändå inte kan göra något åt. Tacksam för den förmågan. Utan den hade jag inte levat idag. Det kan jag helt klart konstatera.
Just det där med att folk kan tro att man har andra avsikter med saker är vad man själv avser fick jag en bra introduktion i när jag började som lärare på gymnasium. Som varandes man var det helt omöjligt att som lärare lägga handen på en kvinnlig elevs axel eller krama om en kvinnlig elev. Runt en killes axel gick det såklart bra. “Men passa dig för att göra samma sak på tjejerna, det kan gå åt helvete.” Kollegiet var helt överens. Inte jag. Jag tänkte att om jag nu blir anmäld för sexuella trakasserier för att jag lägger armen om en tjej eller en hand på hennes axel så då tar jag det. Japp då får man sparka mig. Jag kommer ändå gå därifrån med högburet huvud för jag vet att har inte har några onda avsikter med det där. Ja ocool gubbe och allt det där. Jag klarar inte av en värld där allt är misstänksamt och sjukt. Vad jag vet klagade aldrig någon. Vi får för fan inte bli så rädda för att missförstås så att vi slutar att vara mänskliga mot varandra. Hur slutar det? Jag vägrar det där.
Looslappen, det lokala bladet som en gång startades här i lokalerna men mina pengar, av en av mina anställda och på arbetstid, kom i lådan idag. Som vanligt blir jag bedrövad. Varför läser jag denna bajsklick till tidskrift som det blivit till. Jag känner omedelbart en oerhörd längtan härifrån. Bort härifrån, vart som helst, bara jag kommer bort. Jag hör inte hemma här. JAAAAAAA!!!! det beror på mig själv. MEN – jag hör inte hemma här. Varför bor jag då här!?
Sanningen är såklart att det inte finns något hemma någon annanstans heller. Somliga av oss hör inte till. Kommer aldrig att göra det och det svider och nej det är ingens fel Det är inprogrammerat. Felprogrammerat säkert och javisst men inbränt och stensatt. Man kanske kan tro att det finns hopp om man letar sig tillbaks till rötterna. Rör sig ner till Edsbyn igen. Födelseplatsen där rötter ändå letat sig ner i jorden. Men allt jag gjorde när jag bodde där vara att längta bort därifrån var eviga dag också. Till Stockholm, till världen, till platser där trångsynthet och missunnsamhet inte fanns. När jag drog upp de där rötterna och drog var det de enda rätta. Jag ångrade aldrig det. Fast jag just i det skedet av mitt liv kanske befann mig i det mesta sammanhang jag någonsin funnits i någonsin under hela mitt liv. Det hade varit lättast att stanna i det. Tryggheten fanns där. Men tryggheten har aldrig varit min kamrat. Tryggheten är dödens kusin. Jag en som lever. Jag beblandar mig inte med de där två. Inte ens om det innebär ensamhet hela vägen in i själens mörkaste skrymslen.
Men jag är avundsjuk såklart på alla de som tillhör ett sammanhang. De som hänger nere i affären idag. De som i själen är Lo(o)sbor. Som är en del av den här byn på ett självklart sätt som jag aldrig blir. Ja ingen, mitt fel såklart. Men helt solklart är att utan den bubbla jag nu lever i här, kullen, huset, den som är helt avskild från byn för övrigt, i alla fall så långt det är möjligt, så skulle jag inte orka med att bo här. Inte en sekund. Jag skulle checka ut. För att aldrig återvända. Allt det där fast jag kan titta ut genom fönstren här på kontoret och älska det jag ser så att det gör ont i hjärtat.
Så ja jag deppar lite här på eftermiddagen. Deppar därför att jag gillar att befinna mig i det där blå stundtals. Tycker om att riktigt gnugga in det där salta i såren gör jag så att det svider som fan och jag njuter ganska mycket faktiskt av att racka ner på allt det jag ändå åstadkommit fram till den här punkten. Ger mig hän och vältrar mig i det blå hela eftermiddagen. Gör det eländet till en del av mig. Känner mig liten och oförstådd i en stor värld. Trött såklart efter en vecka då jag jobbar hårt. Det är fredag. Vila. Ledig kväll. Det borde kännas gott. Och kanske gör de det om man känner efter. Javisst pirrar det lita av glädje där i vänstra stortån och javisst sprider det sig upp genom benet. ja hej vad det går. En eftermiddag kan man simma omkring i det blåa. Njuta v att det just är blått. Tyck synd om sig själv tid. Men sen då. Ja man har liksom inte annat val än att rycka upp sig. Bli gul i sinnet istället för blå. Eller blanda ihop hela tjofamojset och bli grön. Alltså bli grön gubbe. Grön ocool gubbe. Låter inte så hemskt. I det stannar jag så gärna.
