Day: 9 March 2015

Det är fanimej nio grader ute.NIO. Som dagen i månaden. Fast det är mars. Borde vara minustecken före. Men är inte det. Trettiofem grader inne på kontoret. Ja. För att solen lyser på givaren genom stora söderfönster. Men tjugofyra på en annan termometer. Närmare sanningen gissar jag. Varmt så det räcker. Varmt så man längtar ut och bort från kontor, tangentbord, lödkolvar och skärmar. Ut och hämta D vitaminer. Fylla på för de som diffunderat under den mörka tiden. Men har såklart skitmycket att göra. Det skall bli klart den här veckan. Annars… Så jag jobbar på.

Men kafferast nu. Därav ord genom fingrarna. Här finns ingen att prata med. Hade så klart gjort det hellre. Man få ta det näst bästa. Skriva enkelriktat.  Men snart sitter jag ute i trädgården och pratar med fåglarna. Tassar ut dit med lunchbricka och kaffe på bara fötter. Himmelsk tid väntar.

Dödtiden har börjat. Det är nu och framåt flest dör. Föds också tror jag. Underligt. Jag förstår jul och nyår. Att hålla ut så att man är med om det där. Det som är viktigt och ingrott i en. Men varför nu? Fattar inte det.

Läser en intervju med Klas Östergren, ja han på stol 11 i Svenska akademin. Har jag läst något av honom? Vet inte. Kanske. Sitter han där så har jag antagligen inte det. Man brukar hamna där för att enkla människor som mig inte förstår vad de skriver om. Man måste vara svårare. Djupare. Men han verkar trevlig i intervjun. Normal. Drar till Paris när det blir trist hemma. En månad. Löser upp skrivkrampen där. Inte helt normal. Ja det skulle man ju kunna ta efter. Men jag har sällan problem med flödet såklart. Det rinner på. Men han kanske skriver bra också. Det är annat det. Men jag tror jag också skulle kunna skriva mer om jag fick sitta i Paris. Jo fan. Helt säkert. Koda också. Men där är det all elektronik som ställer till det. Man få se till att ha ett labb att hyra också. Där i Paris. För sent att möta våren där nu. Men man hinner med sommaren ändå. Vi hade det härligt i Paris för länge sedan K och jag. Men fick taskig mat. Unga var vi. Härligt unga med allt framför oss och på tågluff. “Vi tar Venedig nästa va?”, “Eller Grekland?” “Nä Venedig, Rom,,,”. Varför gör man inte sådär idag. Sover i tågkorridorerna mellan länder och städer.  Är skitig en månad men lycklig och fri. Var tog det där vägen?Numera har vi bil det går att sova i. Det borde vara ännu enklare.

Kaffet är gott. Halstabletterna likaså. Solen lyser på mig. Jag är en av de lyckliga. Tänk att det kan vara så fast man inte har så många korvören på banken. Eller kanske är det därför. Men inlåst fortfarande. Lever liksom som med fotboja. Den som vintern dömer mig att bära. Kommer inte ut i skogen och upp på berget. Längtar efter det. Längtar efter människor också. Som man kan prata med. Vara oense med. Skoja med. Få intryck ifrån. Men det fria först såklart. Vem skulle annars bosätta sig här. Ett betalt hus och vildmarken utan för knuten är den totala friheten. Man kan nå det andra. Inbillar mig det i alla fall. Gör något av ibland.

Det blåser till här ute. Fåglarna tystnar. Träden ruskar på sig. Men ingen fryser. Söderifrån kommer de där vindarna. Har hämtat värme nerifrån Afrika. Nog doftar det lite antilop, lejon och elefant om man sniffar och analyserar det som sugs in i näsan,. . Jodå nog känner jag det alltid. Till och men snön uppe på Kilimanjaro, +5000 meter, har en omisskänlig doft som följer vindarna.  Och nog doftar det av klipporna där vid Algarve också. Sagres. Surfparadis. Kan åka dit igen också. Definitivt. Ett paradis. Men behöver Lissabon också. För pulsen skull. Backar som i San Francisco.

Kaffet börjar ta slut här. Men det finns mer att fylla på med såklart. Däremot också jobb att göra. Jobb först och blogg sen. Så lyder regeln. Enkelt. Men betala några fakturor först. Hålla sig i fas  med de som vill ha. En ständig kamp. Men skönt när det fungerar.

Gudarna skall veta att jag slutade i Fredags. Men man kan väl börja igen. Jag är bra på båda delarna. En av mina styrkor båda två faktiskt. Jag tror på det varje gång. Med ett visst mått av besvikelse inblandad i det hela när jag oslutar. Att jag inte har karaktär. Att man är en missbrukarmänniska. En Vics Blå addict av värsta sorten. Kan de köpas i säckar istället för i löjligt små påsar?

En enda dag minns jag. Fotboll med de andra grabbarna. Invald. Har hur kul som helst en eftermiddag. Ja jag förstod det roliga i fotboll den där dan. Men det var bara den där dagen. Som glädjen fanns där. Som solen fanns där. Fast solen fanns såklart med under hela barndomen. Ständig och att lita på. Antingen störtregnade det och åskade eller också var det blå himmel, sol, och några enstaka moln som seglade fram där uppe. Precis sådana där dagar. Den var inte annorlunda på det viset. Den där dagen för fotbollsmatchen när det var roligt att vare en bland de andra. När jag var invald.

Det måste ha varit fler fotbollsmatcher såklart. Både tidigare och senare. I skolan, i Edsbyhem på andra ställen. Det fanns massor av ungar i Edsbyhem. 50-talsdrömmen med 50-talsnamn. Fotbollsplan. Men jag minns bara den där gången. För annars var man den där som blev vald bland de sista. Ja eller sist. En i klumpen. Får vi X så får ni klumpen. Målvakt, så man gjorde minst skada. Den vanligaste positionen. Men inte den där dan. Vad hände med de där som valde ut de där lagen. Blev de stora män? Eller blev de gubbar med tunt hår och stor mage precis som jag blev. Ingen av dem har i alla fall nått tidningarnas sidor. Varken som fotbollsproffs eller nobelpristagare. Efter vad jag har sett. Jag har inte i och för sig inte tittat efter så noga.

Men vad hände den där dan? Varför var just den kul. Kanske var de där som valde, som försökte undvika klumpen, borta den där dan. Blev själva invalda i större sammanhang. På Ön kanske. I allvaret. Kanske var det bara lek för oss andra den där dan. Den jag kommer ihåg som den roligaste fotbollsmatchen i mitt liv.

Jag har aldrig varit så mycket för att titta på. Alltså njuta av att vara en som står bredvid planen och tittar på. Jag vill vara med. Göra. Det är det som är haken med sporterna alltså. De går bort. Men det hindrar såklart inte att jag imponeras. Nej. Men jag väljer bort. För att det inte räcker att bara vara åskådare.

Det där med att bli invald då? Blev man en bittrare människa idag för det där? Varje idrottslektion när man inte blev invald. Men jag tror inte det. Vad jag mins brydde jag mig inte. Gillade såklart inte idrottslektionerna. Favoriseringen som varje idrottslärare ägnade sig åt. Smörjandet åt andra hållet. För att få de där bra betygen. Jag stod vid sidan av det där. Några timmar i veckan. Inga problem. Man lärde sig något där också om hur världen och människorna fungerar. Mer det än om idrott och idrottsutövande. Kanske en bättre lärdom dessutom. Vad vet jag.

Men invald. Nej det var nog bara den där dan. Det valdes nog inte alls förresten. Bara delades upp och så fick det bli som det blev.

Jag var ett ensamt barn. Gick oftast själv. Åke och hans värld. Det var verkligen så i mitt fall. Jag i min värld. Men bland andra ändå. Ofta. Men inte riktigt med. Som i resten av mitt liv. Men olycklig? Icke! Tvärt om. Lycklig! Jag trivdes i min värld. Gör det fortfarande. Det fanns så mycket jag ville göra. Balsabåtar, bygga största kasen, detektivuppdrag på byn (stackars människor vi förföljde) och allt det där. Jag valde nog att gå själv.

Mobbad? Nej. Det var nog inte lönt. Jag skulle inte ha tagit åt mig. En del i allt fast utanför. Konstigt. En konstig jävel då som nu. Den ny kille som kom till klassen och byn. Ekonomichefens son. Han som mobben gav sig på. Som jag avstyrde mobbandet av. Femman eller sexan? Hur gick det till. Ingen försökte igen. Vad jag vet. Han offret, han knappast märka det ens tror jag. Kanske det enda riktigt bra jag jag gjort i mitt liv. Åtminstone för det där skall jag har cred inför han/hon/det/gud en dag.

Kanske blev inte det där bättre när jag upptäckte biblioteket. Man kunde få låna hem hur mycket böcker som helst. Det blev ofta två fulla kassar. Teknikböcker. Ja jävlar vad det skulle byggas saker. Här fanns ju ritningar på allt. Raketmotorer. Atombomber. Det var där jag lärde mig älska böcker. Ja det gör jag ännu. Bibeln och några få till hemma. Inget läsande hem. Ändå lästes det. Annat. Fick leta upp det där själv. Alltid ensam där också. På väg till bibliotrket och hem därifrån. Men idéerna omslöt mig. Möjligheterna bar mig. Lycklig? Ja som fan.

Åttan. En annan K. Hon med det långa ljusa håret. Helvete vad det tog tag i mig. Kärlek som en vrålade orkan. Fröken i ettan, fröken Sigfridsson, så vacker, den första riktiga kärleken, henne hade man kommit över där. Fattas bara annat. Det här var något annat. På riktigt. Större. Gjorde så jävla ont. Nu fanns den där vackraste varelsen på jorden där helt plötsligt och fyllde ständigt ens sinne. Nördar runt omkring mig. Var inte jag också en? Jo såklart. Fast mitt emellan. Både och. Sötsur. Skoldans. Måste gå på skoldans. Utifall HON var där. Men nördiga vänner går inte på skoldans. Så jag gick själv såklart. Alltid själv. Vågade bara titta. Hon med det långa ljusa håret – ouppnåelig. En gudinna, jag en träl. Finnig med glasögon. Sittandes i ett mörkt hörn.

Tvingade ut kompisen “ester” till centrumhuset. Jag visste att hon var där ibland. Fikade spelade flipper och spanande in. Vågade inte göra något såklart. En dag kom hon över till vårt bord och satte sig med sin kompis. Kaboooooom. Tunghäfta. Blickar ner i bordet. Fest på hennes familjs fäbodvall i helgen. Ville vi komma? javisst. Men jag visste redan där att jag inte skulle komma. Vem skulle jag åka med? Ensam gick inte. Och vad menade hon med det där egentligen? Ville hon verkligen att jag skulle komma? Har undrat sen dess. Finniga med glasögon tror inte sina öron ibland.

Hon blev kompis med dom där som skötte diskoteken på våra skoldanser på Folkets Hem. Pojkvän där kanske. Jag ville inte veta. Hon var och skulle förbli oförstörd för mig. Det var när jag såg henne gå upp på scenen och försvinna bakom den som jag bestämde mig för att börja spela. Hur annars nå fram? Jag köpte en begagnad grön Gretch sommarn efter. Trehundra spänn. Bollnäsbo sålde. Metalliclackad. Skön och kurvig som en kvinna också den. Lärde mig spela. Blödde om fingrarna. Hon med det långa ljusa håret försvann åt sitt håll och jag åt mitt håll men lämnade aldrig egentligen, jag åts upp av musiken, rockstjäredrömmarna, älskade det där. Under några år. När jag hörde till som mest. Ett hus och människor som betydde något. De bästa jag någonsin känt. Men kände mig såklart utanför där också. Som alltid. Som idag. Utom i musiken. Totalt med där och i den. Som den där dan med fotbollsmatchen. En invald.

När man ser tillbaks inget märkvärdigt med något av det där såklart. Nu har man blivit invald fler gånger än man kan minnas. Ändå oftast valt att gå vid sidan om. Inte i fler fotbollsmatcher såklart. Det händer nog aldrig igen. Men man har lärt sig mer om sig själv idag. Att man är en sådan där solitär. En del är flockdjur andra inte. Så är det bara. Det hindrar inte att de som inte är det ändå längtar in i flocken. Den man var en del av den där dagen och den där fotbollsmatchen. Hörde till. Man kan trivas i det där solitära också. Kanske mest för att man har något slags lugn i sinnet ändå fast man är själv. Man mäter sig inte med andra. Är den där man är på gott och ont. Så har det alltid varit. I alla fall nästan. Den där fotbollsmatchen glömmer jag dock aldrig. Den är som ett litet russin i den bulle som nu har blivit mitt liv.