Nyhetssomnar ikväll. Rapportpowernap. Skall skriva en bok om det. Världens elände där på rutan. Lisbeth. Själv sover men bortkopplad från allt det där utsträckt på soffan. Eller utsträckt förresten. Mer som i någon slags fosterställning. Eller en variant av det. Framstupa sidoläget. Trött alltså. Har kört hårt idag. Koncentrerat. Sen i morse. Gjort saker. Fast som vanligt egentligen. Men tröttare idag alltså. Vårvindarnas fel. Eller vårregnet, det första som föll idag. Jag ville nästan bara stå där ute ett tag och bli blöt och våt och kall och lycklig av årets första duggregn. Men vågar inte alltid ge efter för alla min nycker. Stannar inne. Jobbar alltså. Är i Åkes värld. Där allt är bra och tryggt och lugnt.
Korta meningar. Eller hur. Väldigt korta. Men jag kan skriva långa. Jodå. Men just nu är jag i min korta meningar period. Mest för att irritera. Språkfascisterna går upp i rök. Också dom som troll i sol. “Börja inte meningar med “eller” och “och”. Gör det. För att man kan.
Läser Lundell och han är mästaren. M säger att jag kommer upp i samma nivå. Glad blir jag. Men inte en chans. Han är mästaren. Orden, åsikterna. Köper hela skiten. Sen lyssnar den jävlen på Sting när jag sitter här och lyssna på Sting. Fast igår. Var i helvete är kamerorna? Men jag gillar hans böcker så in i helvete. Ja han svamlar verkligen. Kan det. Musiken då. Jo den med. Snurrar här för jämnan. Men konsten fixar jag inte då. Kan bero på min mognad. Jag är bara ett barn ännu. Det där är gjort av en som levat längre. Sett allt. Men fan!? Nej men ett fan av någon eller något blir jag aldrig. Inte ens av mig själv.
Och Tranor. Nu!? K är såld på Tranor. Ja jag med såklart men inte lika mycket som K. Koltrasten, Pavarotti är min fågel. Svalor som god tvåa. Men jag lyssnar ofta på Tranorna där borta på myren på andra sidan dalgången. När jag ligger vaken där på morgonkvisten och sommaren skämmer bort oss. De hälsar solen. Ja det gör dom verkligen. Upp med solen och trumpeta att nu är en ny härlig dag här igen. En som skall levas. Sen sätter Koltrasten igång. Som om det var startsignalen. Och jag går in i den största njutningen jag vet. Ja den största njutningen. Definitivt. Bara ligger där och lyssnar. Ljumma vindar lyfter gardinen och puffar lite på mig. “Somna inte, somna inte, njut av detta vackra, min vän”, viskande, smekande som om alltet älskade just mig de dör mornarna. Som om det ville skämma bort mig. Ge mig till sig och jag bara tar emot och känner inget annat krav att ge tillbaks än att sjunga detta det vackras lovsång. En del tycker sådant där är löjligt. Boxas hellre. Vi är olika.
Firefox har fått fnatt och suger all processorkraft ur min maskin Det är nästan så det är löjligt. Stänger man ner och återstartar kanske det ger sig. Små problem. Men irriterande. Man vill bara jobba. Inget annat. Jo annat också såklart. Massor av annat. Viktiga saker. Men just nu vill man bara ha processorkraften till annat. Ha tyst på vrålande fläkt. Kompilering. Men mina grejer börjar bli gamla. Måste köpa nytt. Det börjar verkligen bli dags. Men är snål. Kör tills grejerna brakar. För snål för mitt eget bästa tycker till och med jag. Är värd en jätteskärm och en snabb dator. Men kommer aldrig att köpa endera. Något gammal duger åt mig. Jag kan skapa min magi med det jag har. Det är det viktiga.
Borde klättra upp på stora stegen nu på en gång och byta lysrör i taket här ovanför skrivbordet. Blink-blink-blink-blink. Lagom irriterande. Med en två och halv meters stege når man precis om man står längst upp på den. Stå på tå. Sträcker sig. Högt i tak här på kontoret och långt att ramla. Har gjort det en gång. Tjong. Brak. Överlevde. Med nöd och näppe. Släpade mig upp. Skaffa längre stege. Men snålheten igen. Snart står jag på den där stegen och balanserar. Helt säkert. Men inte idag. Nu skall det jobbas. Skift två. Tre timmar till. Där är jag lyckligt lottad. Tror jag. Eller också lurar jag mig bara själv. Men jobbar såhär för länge nu såklart. Utan att komma fram till dörren. Ja ni vet klockan som går och går. Jag är som den men programmerar och programmerar. Den som tror att det bara krävs skicklighet har inte fattat något alls. Det krävs tur. Det krävs att man känner rätt personer. Helst skall man vara snygg att se på också. De flesta av de där går bort för min del. Det är bara turen jag kan hoppas på. Lite. Bara pytte lite innan jag lämnar in.
Så går det en halvtimme på svammel igen. Ja jag har läst lite annat också. Vaknat till liv igen. Nu kan jag köra. Förändra världen. Försöka hålla tyst. Enkelt eftersom det bara finns skolspöken att prata med här. De skramlar bara med sina kedjor. Eller gnisslar med sina kritor och pekpinnar. Nu kör vi som dom säger på mello. Ja ja ja
