Day: 11 March 2015

Ger upp. Skall bokföra. Måste bokföra. Det finns så jävla mycket annat att göra också. Jag vet att det blir jobb i helgen. Inget såsande. Så jag måste verkligen få in de där pappren i datorns kolumner och rader och sen in i pärmarna. Men inspiration noll ikväll. Verkligen noll. Inte ens 0.01. Något som till synes var något annat än en nolla där bland decimalerna vore annars en möjlighet. Nu finns ingenting åt det hållet. Inte ens en aning av en känsla av att vilja ta tag i det där och klara av det.

Så jag skriver här medans jag försöker bestämma mig för att ge mig för idag. Ja jag vet det är tidigt. Klockan är bara elva. Så det handlar om att smita tidigare från jobbet. Men man skall skämma bort sig. Det har jag hört så varför inte. Hade jag haft en bra bok liggande på nattduksbordet (vilket namn på en pall) hade det inte varit någon fråga om saken. Jag hade lagt där redan. Men nu har jag inte det.  Läser en fantasy som är sådär. Yxor och häxor och krig. Funkar inte på mig. Inte nu i alla fall.

Så det blir nog ändå sänggående. Snart. Ingen ide att börja något annat heller nu. Definitivt inte.

Utanför fönstret hoppar en familj kängurur omkring. Hade det inte varit så mörkt hade jag filmat dem. Jag vet egentligen inte var de kommit hit ifrån. Kanske har de alltid funnits här. Det har inte jag. Så jag kan inte veta. Men skojiga är de att se på. Lite som pingvinerna på taket. Dom som flyttade hit förra vintern. Skojiga dom med. Men på annat sätt. På vintern sticker pingvin tjejerna ner till Skåne och lever rullan. Mycket sprit och unga nykläckta hunkar där. Grabbarna däremot står kvar här på taket. I ur och skur. Tappra. Ett föredöme för alla män. Det klagas inte. Inte ens en förkylning får dem att reagera. De bara står där. Men så nu i mars. Knack, knack knack, sprick.. så hackar sig ungarna ut. Så nu är hela taket fullt av glada pingviner. Pingvininorna är såklart kvar i Skåne. Kommer senare. Känner inget ansvar alls. Ut med ett ägg bara och sen dra.

Men roligt med kängurur såklart. Men äter dom på plommonträdet blir det elchocker. Dödliga. Där går gränsen. Annars får de gärna hoppa omkring som de vill hör i trädgården.

Men alltså jag skiter i det här nu. Lyckades fördriva en kvart på den här texten.  Till ingen nytta för någon. Så godnatt världen. Snart. Bara detta.

Det finns en björk där ute. En som alltid har löven kvar dallrande i vinden. Som inte hör till den här världen.  Nääää, det går bara komma till den i drömmarna. Jag sitter där ofta vid den och med slö hand kastar småsten ut i den lika sjön, plopp, plopp, plopp, som finns där bredvid den stora mossiga stenen som reser sig precis  där bakom björken. Soligt är det för det mesta där. Doftar gräs och det är lugnt och skönt och bara ljumma vindar. Ja det är såklart därför jag sitter där. För att det är ett sådant där härligt skönt ställe att sitta på. Men ibland ensamt såklart. Så har du inget att göra i natt eller någon annan natt titta gärna förbi. Hälsa. Sitt en stund och diskutera livets mysterier med mig. Bara det. Bada om du känner för det. Inga badkläder behövs. Ingen ser dig i alla fall. Eller kanske vill du klättra upp i björken och sitta där och dingla med benen om du känner för det. Eller dansa pardans  med  en nässelfjäril på ängen bredvid.  Jag lovar det är ett kanonställe. Ljuvligt.  Vi kan lägga oss i gräset och titta upp på molnen som far förbi där högt ovanför oss. Den som först ser ett cirkelformat moln med ögon och glad mun får äta upp strået med solvarma söta solmogna smultron. Helt själv. Ta ett i taget mellan tänderna och låta mjukheten rulla över läpparna och sen smaken fylla munnen och alltsammans, känslan, sötman,  gå ut i kroppen så att du ryser av hänförelse över att något så enkelt kan vara så…, ja gott, så skönt. Utan att dela med dig skall tilläggas. Ja jag lovar.  Du får vara hur egoistisk du vill. Bara äta för att du förtjänat vart och ett av de där söta bären. Tittar du efter så ser du faktiskt att de alla har ditt namn skrivit på sig med små, små, jättesmå guldbokstäver. Ja de var ämnade för dig från början. Så kan det bara i drömmar. Sen när du tröttnat. När du längtar hem till de dina så är det bara att gå såklart. Ett hej räcker. Sen kan du vandra iväg bort från björken på bara fötter och med munnen fortfarande full av den där smultronsmaken som nyss nästan knockad dig. När du sen vaknar. kanske du inte minns var det där björklövet du har i håret kom ifrån. Men vad gör det. Inget alls. Det söta i munnen har du kvar hela dan.En go känsla att bygga det som skall bli en bra dag på. Tror du inte? Vi syns.

Åtta. Pass två. Nu så. Egentligen borde jag bokföra. Moms imorgon. Gjorde man klart det nu så slapp man imorgon. Men den här tiden är min bästa tid. Kreativt. Så jag kodar nog. Bokför imorgon. Sätter igång direkt innan man riktigt hinner vakna så vet man nästan inte att man fått till de där siffrorna ens. Ja så får det bli.

Det finns inga ormar på Irland. Det fanns inga på Nya Zeeland heller förut innan Européerna. Tydligen inte på Hawaii heller. Eller på Bermudas. Tänka sig. Man kan lära sig saker varje dag. Andra visset säkert allt om det där. Men för mig var det fördolt. Mycket är det. Kanske är jag dum i huvudet.

Några kamrater spelar på Furugården här ikväll. Pubkväll. Avslut vid 19:00. Ja så är det tydligen på ålderdomshem. Pubkvällar börjar tidigt och slutar tidigare. Pistol i munnen och trycka av innan jag kommer dit.

Men jag är såklart  ingenting att ha när det gäller pubkvällar eller barrundor. När jag skulle åka hem från England så tog min arbetskamrat Andy och hans fru med mig på en barrunda. England ju. Hans frus snygga syrra var min date. Engelskt snygg alltså.  Bara det kändes konstigt. Stackars henne liksom. När alla druckit upp sin öl på det första stället så hade jag druckit upp en centimeter ungefär av min. Samma på nästa. Min dates intresse tappade jag nog där vid första ölen. Svenskar liksom. Pussydrinkers. Hon kunde ju inte veta att jag inte var representativ för oss alla. Vikingar liksom. Vid tredje puben gav vi upp. Jag hade väl fått i mig ett standard dricksglas summerat i det läget ungefär. Alla gick hem till sitt. Mitt livs första och sista “riktiga” barrunda.

Men “Lars Mars” som jag kallades där eftersom jag heller tog en Mars på lunchen än en pint öl  eller två eller tre som alla andra, klarade sig ändå. Men jag antar att alla mina arbetskamrater trodde vi alla var sådana hör i Sverige. Dåliga på att dricka öl. Vet att de drog över tilll Göteborg senare. För att undersöka det hela Goda människor där. Jag träffade ingen av dem igen. Brevväxlade ett tag. Sen dog det ut som det gör.  Sällan man träffar dem som inte är bra när man tänker efter. De flesta är toppen. Man skall finnas det när IS krigare hugger huvudet av folk. De är inte representativa för varesig muslimer eller mänskligheten. Banditer är vad dom är.

Första dan när jag kom till jobbet där utanför Leicester. Ett lager där man packade trådrullar och gjorde och sålde annat till syföretag så stod varenda tjej på företaget och stirrade flinande och ogenerat i lagerkorridoren. Säkert trettio stycken. Det där upprepades sedan under de första veckorna. Jag var ju “tall and handsome” konstaterade Jackie muntert som var gift men härligt flörtigt galen och helt underbar och som förde flickornas talan. Det behövdes tydligen bara att man stack från Edsbyn för att bli sån. När man kom hem igen så var man tydligen bara lång igen hursomhelst. I Edsbyn knappt det. Men då var jag ju för länge sedan borta därifrån såklart. Ja man får leta upp sådana där minnen i min ålder. Trösta sig med dom. Jag misstänker att flickorna i England helt enkelt ser dåligt. I alla fall såg. Eller om det nu var brist på män just då så att vad som helst dög. Troligtvis var det så.

Men på det där viset var det såklart nyttigt att flytta från en liten by där man har en bakgrund till en större ort där man inte har en. Livet blev annorlunda. Egentligen var det väl förbannat synd att jag bestämde mig för att bli plugghäst just då och där. Men jag har aldrig varit speciellt bra på timing. Väldigt dålig på det faktiskt,

Nu sitter man här med minnen. Högar av dem. De liksom poppar upp ibland utan att man ber om det. Men min bästa tid är nu. Så är det bara. Andra kan tro att det inte är så men så är det. Jag har aldrig mått bättre än jag mår idag. Så den där längtan tillbaks har jag inte. Men man kommer ju inte ifrån minnena för det. De finns där och de har skapat en och gjort en till den man är. På den där retroareanan har jag gjort ett enda stort misstag och det är att väcka det gamla bandet till liv igen. Två spelningar. Båda var stora misstag. Borde ha lämnats ogjorda. Man skall låta de döda sova i lugn och ro, annars vaknar gastarna och vandrar för evigt runt med sina skramlande kedjor.  Alla mår bäst av de inte väcks. Egentligen handlade väl allt det där om någon som ville smörja sin chef. Jag hade inget med det att göra. Blev bara en rekvisita i ett stort tragiskt teaterstycke.  Fel fel fel. Men gjort är gjort. Då får man stå för att man sa ja. Säger nej numera. NEJ med eftertryck med den gamle sure gubbens självklara rätt. Man lär sig i alla fall. Tur är väl det.

Nej det gamla kan få vila i lugn och ro. Men man vill ju minnas också. Speciellt de goa människorna. Olika spelplaner, olika positioner på tidslinjen, olika geografiska platser men en jävla hög med goa människor innehåller ett liv. Det är de som gör livet. Det tycker i alla fall jag. Jag som håller mig undan från människorna. Kanske just därför. Den där interaktionen med andra är skummet på ölen och grädden på moset.  Ändå år det så många man borde lärt känna som man aldrig får träffa. Det stör mig lite. Man borde anstränga sig lite där. Medans man lever. Leta upp de där man borde träffa innan man dör. Ja de man inte borde träffa också.

Men jag vet i alla fall en erkänd journalist som tycker jag har svamlat tillräckligt upp till den här punkten och definitivt gör rätt i att avbryta här. Några andra tycker såklart det där med “long and handsome” det var skryt. Ja det må så vara. Det var kanske bara ett hopp, ett glapp, en fallucka där i tiden. Jag har inte hur som helst inte beskrivits så varken före eller efter den jobbperioden i mellersta England.  Kanske drömde jag alltsamman till och med. Men så är det det där intyget där det ser ut som det verkligen har hänt. Men flickorna skrev inte under det där papperet såklart. Intygade det där omdömet. Så det bevisar ju inget. De lämnade vad jag vet inte ens en venerisk sjukdom efter sig.

 

 

 

Kryper till korset och installerar IAR workbench för ARM. Ja bäst. Och Svenskt. Hur det nu går ihop. Nädå skojar bara. Vi kan i Sverige. Jävligt mycket som vi är i världstoppen på faktiskt. Här är ett exempel. Vänner (läs kontakter) ute i världen är impade av Sverige skall ni veta.  I början förstod jag inte riktigt varför. Men har fattat. Japp.

Men kör en size limited version. Så kan vi ju inte ha det. Måste väl krypa till korset och köpa en riktig licens. Fattar inte varför man inte har open source utvecklar licenser. Billigare.Eller gratis.  Det gynnar ju liksom dom att vi sitter med deras verktyg. Andra köper. Ofta högvis. Annars kan de inte kompilera. Enkelt.

Ett företag från Söderhamn ringde i våras och ville att jag skulle göra ett jobb åt dem. I IAR workbench. Men de hade ingen egen licens. Ville inte köpa. Tyckte jag skulle köpa.  Dyrare än vad projektet skulle ge i pengar. Sådana jobb >/dev/null

En av IAR’s verkliga ess sitter i Ljusdal. Duktig kille och trevlig. Så ser det ut. Alla som kan något sitter inte i Stockholm. Men Rejås såklart. Fast han borde ta familjen med sig och flytta till Söderhamn. Vi skulle kunna göra storverk där vid kursen.

“Skall vi sätta på kaffe innan vi drar på lunch Åke?”

“Ja sätt igång och koppla in det där nya kortet så kan vi kör igång bryggaren när vi har ätit klart. Och förresten Åke vart skall vi äta lunch?”

“Ja vad sägs om den där nya sushi stället nere vid torget, jävligt bra sa Åke som var hit och hälsade på igår. Vad säger du om det Åke?”

“Ja fan du Åke…. är så jävla mycket att göra idag… Borde bokföra också… Moms du vet… Men fanns det inte kvar av någon lassange från igår eller…?”

“Jo visst, klart det gör det Åke. Skall vi ta lassange istället?”

“Ja jag tycker vi gör det Åke” Om du inte blir för besviken på att inte få sushi”

“Nädå Åke det är lugnt.  Jag längtar såklart etter sushi så ini helvete men väntar men så längtar man som farfar sa och sen smakar det ännu godare. Sån är jag.”

“Ja jag vet. Men då så, då tycker jag vi går och stoppar in den där lassangen i micron Åke”

” ja vi gör det, hurrödu Åke förresten, har posten kommit ännu”

“Nä du Åke inte vad jag sett”

“Synd, då finns det inget att läsa till lassangen. Eller vet du något läsbart Åke?”

“Ja ta plattan du Åke jag kan läsa på någon låda jag.”

“Men jag sa ju till dig igår vimsÅke att laddaren var slut på plattan. Jag orkar då inte ta med mig min bärbara upp till lunchrummet.”

“Men det förstår jag Åke”

“Va nu då vad du verkade blir sur nu då!? Vad har jag sagt?”

“Nädå, ingenting!”

“Joho!!!”

“Kom nu så går vi och äter.”