Day: 12 March 2015

Venus blinkar mot mig lite så där flörtigt när jag går ner till kontoret för skift 2. Hänger där, i nordväst måste det bli, som om det inte fanns annat att göra än att hänga just där. Jo jo.

Jag kom av mig. Ja det kan liksom inte hjälpas. Tappade texten. Den är borta.

Efter bokföringen.

Försöker hitta tråden igen, snöret, repet så att jag kan fatta tag i det och köra på. Behöver köra på. Saker gör sig inte själva. Det är så mycket som måste göras också efter att bokföringen är ikapp. Momsredovisningarna inskickade. Men det är alltid mer. Mer i en aldrig sinande ström.

Så jag sitter här och tittar på de epileptiskt blinkande lysrören som faktiskt just nu inte blinkar epileptiskt utan bara glöder som en döende sol. Jag borde i alla fall byta dom där fyra rören istället för att sitta här och skiva skit men jag kommer mig liksom inte för. Det tog stopp. Tvärstopp. Bokföringsstopp. Vill sova.

Hoppet nu är mat och nyhetstimme. Kanske somna. Slumra in. Eller dö där på soffan. Ja om man orkar gå upp för alla trapporna. Annars får man sitta här och ruttna bort. Skulle väl bli mumifierad här. Luftfuktighet på 20% Uttorkande. Det märks på fötterna. Sprickor som är halvcentimeter djupa. Gör ont. Får ignoreras. Man har de sprickor man förtjänar.

Fläkten på windowsburken dånar som ett reaplan. Det är väl fortfarande Firefox som gör något hemligt. Kanske knycker alla hemligheter på min maskin. Fast det inte finns några. Knycker ändå. Tror att alla döljer saker. Kan fråga istället så skickar jag en kopia. Gratis. Slipper skrikande fläkt.

Men skall göra ett försök att röra mig uppåt. Faller jag på vägen så faller jag. Så känns det. Faller jag inte så faller jag ändå. Sen på soffan. Själens trötthet. Det är vår.

Det är väder för kungar där ute. Ocoola gubbar får åka med av bara farten fast de inte har uppnått den där upphöjdheten. Det är inte lätt att gå in. Jag säger det igen. Det är svårt att gå in. Men jag koncentrerar mig på uppgiften. Posten, byta kabel på dragspelaren (eller på hans tv), fylla pellets, fylla fågelmat. Ja… sen går jag in. Jag har jobb att göra. Det kan inte hjälpas.

Notch skall  jag döda å alla andra programmerande människors vägnar.  “Har du sett hur bra det gått för Notch!?” låter det överallt numera. Snedflin på den som säger det där. “Dyraste villan i LA, dyraste våningen i Stockholm”. “Hur går det för dig!?” Ja “Jo… bra…” får man ju svara. För det tycker man ju. Men man ser ju på de där som frågar att de inte blir helt övertygade. Inte alls faktiskt. Innan Notch var allt bra. Efter Notch är allt sämre. Det är svårt att mäta sig med karln helt enkelt.

Men det är såklart roligt att han kommer från Roteberg i Edsbyn. Edsbyn behöver det där. Fatta att det går att leva med tiden inte bara på och i  det gamla.  För att återskapa det där som fans förr. Innan alla ägare sålde ut företagen. När man låg i framkant. Men egentligen handlar det där såklart inte om Notch alls. Det handlar om att ta hand om alla andra knubbiga killar och tjejer med särintressen som finns i en liten by som Edsbyn. Att fatta att i de där som inte har några miljarder på banken finns framtiden och möjligheterna. Det är så in i helvete enkelt när de där pengarna finns där på banken. Att vara en efterföljare. En som kommer för sent. Ännu en röst i hyllningskören. En som var tyst när ens pepp faktiskt verkligen behövdes som mest.  För det är såklart så att också Notch tackat nej till en massa roligt för att realisera det han gjort. Det är inte bara tur Det är hårt jobb. Folk har sagt tråkmåns om honom när han sagt att han skall sitta framför datorn istället för att hänga med på den där festen.

Jag vet ju inte hur han hade det i Edsbyn under sin uppväxttid. Inte lätt låter det som. Kanske vill han bara glömma Edsbyn. Men finns det en liten rot kvar i honom som fortfarande sitter nedstucken i Ovanåkersk mylla tycker jag han skall åka upp till Edsbyn. Sätta sig på scenen på folkets hem med någon bra utfrågare och berätta sin historia för skolornas elever. Vara inspiratör för de som vill bli som han. Förändra. Visa att det går. Man skall inte underskatta behovet av förebilder. Inte heller vad förebilder kan sätta fart på. Jag hoppas det där sker. Fyller säkert programmeringskurserna på Celsiusskolan.

Avundsjukan då. Äh lägg av. Mina 200 miljoner dollar på väg in är såklart inte lika mycket som Notch har på banken. Men de räcker ett tag. Ja utan dom också såklart. Jag gör inget av det jag gör för pengars skull. Jag är säker på att de gällde för Notch också. Ja jag skojar om de där 200 miljoner dollarna. Har man tur och flyt så sitter de där på kontot. Men det troliga är att de inte gör det. Har något av det man gjort varit sämre för det? Har man misslyckats? Går det bara mäta “att lyckas” i pengar? Eller finns det andra kriterier? Jag har mina svar på de där frågorna. Solklara och jag känner ingen tvekan om att de är korrekta slutsatser. Andra har såklart en annan syn på det där. Det bryr jag mig inte ett skit om. Man gör sin grej. Tycker man att det man pysslar med är det roligaste som finns dessutom så behövs det ju inga stålar för att kunna köpa sig just det där “det roligaste som finns”.  Svårare än så är det inte.

Så farligt var det nu inte. Avklarat. Alla konton avstämda. Momsredovisning inskickad. Sista dan men ändå.  Klämmer februari medans jag håller på. Svårare än så är det inte. Eldkvarn peppar nu men började med Tröstevisa.