Har du en vän som oftast släpper in sig själv. Som direkt går fram till kylskåpet hugger den sista ölen med den ägandes självklar rätt eller tar den sista mackan, den som barnen skulle ha, och sen slänger sig i soffan, med de vårleriga stinkande gympadojorna på, sätter på tv’n, högt, barnen sover, och kanske först där frågar hur det är. I bästa fall. En sån där som din partner hatar för att hen kommer från ditt tidigare liv eller älskar lika mycket som dig för att hen är er. Är som ett husdjur. Som katten när den släpar in den största råtta du någonsin sett, den som fortfarande lever. Ja en som skulle ligga där mellan er i sängen om hen kunde och inte blev utkörd om hen verkligen försökte, men där det också är den enda gränsen varelsen, för det är en sådan, förstår. Grattis!
Har man spelat eller spelar i olika band så har man såklart haft de där husdjuren i sitt liv. Det finns något speciellt med att utsätta sig. Att gå upp på en scen tillsammans med några andra och göra det man gör. Den som går upp där själv blir såklart ensammare än någon annan kan bli i hela världen. De som går upp i flock blir en. En sammansatt enhet som består av bra och dåliga sidor. Som en själv. En mage som jävlas, ett huvud som hör ont, en lilltå med en liktå. Ett öga om ändå ser. Ett något som ändå hör ihop. Är en. Som man accepterar och tycker om för vad det är ändå.
Men det behöver såklart inte handla om ett band. De kan handla om andra grupperingar där man är utsatt. Soldater, brandmän, akutpersonal. Ja ni fattar. Utsatta. Va då utsatt som musiker tänker du nu. Ja i jämförelse med soldater och akutpersonal. Där fattar man ju utsattheten. Men musiker. Kul ju bara. Men gå upp på en scen så får du du se. Inte en sådan där med ett folkhav nedanför. Det är enkelt och opersonligt att stå där och det är bara recensionerna dan efter man behöver oroa sig för. Nej en med tio eller tjugo personer i publiken, varav du känner sju, som sitter, med armarna i kors, alla utom en med likgiltig min, för den där ende flinande personen är trummisens första flickvän, men där alla andra hellre skulle vilja kolla in den nya serien på tv. Ställ dig där och lira de där låtarna som de där människorna aldrig har hört, inte vill höra, eftersom de aldrig hört dem, moment 22, de låtar som är hämtade längst in ifrån din egen själ. Japp utsatt.
Men de där relationerna som uppstår mellan de som står där på en scen är ren och skär kärlek. Man är utlämnade åt varandra och måste därför också lita på varandra. Finns det en en öl i kylen så så är det självklart att man kan ta den. Samma sak med sista mackan. För man skulle göra samma sak åt andra hållet. Utan minsta tvekan. Visst man är trött på varandra också. Nästan hela tiden. På samma sak som man kan ogilla sin stora mage, eller sin näsa eller att hjärtat slår dubbelslag när man just skall till att somna in så kan man önska en trummis, en basist eller en sångare åt helvete också.
När ja pratar om att jag funnits i ett sammanhang en gång i mitt liv så är det det där jag pratar om. Perioder när man varit så sammansvetsad med andra människor så att de nästan blivit en del av dig själv. Fel på bilen ute i skogen flera mil från närmaste stad. Jodå de är där de där kamraterna innan man ens hunnit ringa och be om hjälp. Dåligt med stålar i slutet på månaden. Jo den där femhundringen i plånboken ligger där innan du ens tinat upp den där frysta kavringen som ligger där längst ner i frysboxen. Den som ligger där som krismat. Säkrast att spara också vid nästa frysrensning. Ja de där människorna du själv skulle dra iväg från på ditt eget bröllop för om de skrek på hjälp när du precis skulle till och säga ja. De om är en del av dig och alltid kommer att vara en del av dig. Riktiga vänner.
Alla som spelat i ett band vet vad jag pratar om. Jag är säker på det. Men finns det kärlek så finns det såklart också hat. Den där sångaren som drar iväg och gör solokarriär är verkligen den store jävla skiten. Svikaren. Eller hen som kommer packad till spelningen, eller inte dyker upp alls, skulle man kunna strypa med händer utan handskar och le glatt när hen blir blå och tungan åker ut ur munnen. Ja det där är sammanhangen jag pratar om.
Men så tar de slut. Nya konstellationer bildas. Folk måste ut i världen och rätt vad det är så är man själv borta från allt det där. De där självklara vännerna är inte en del av en längre. När man står där med den trasiga bilen finns det ingen att ringa mer än det opersonliga assistansbolaget. Först då fattar man hur lycklig man var den där tiden. Hur lycklig man fortfarande skall vara för att man fick uppleva det där.
Jag träffade Sluggo för några år sedan på Willis i Gävle. Plötsligt stod han där bara bakom mig. “Tjena Åke”. Vi hade inte setts sedan 78 när jag drog utan att säga hej. Som den förste. Jag som alltid längtade bort från byn. Mest av alla. Ville att de andra skulle hänga med. Att vi skulle göra världen. Ge musiken till fler. Men till slut stack själv. Sålde gitarren, Sålde förstärkaren. Gav upp. Skulle aldrig hålla i en gitarr igen. Stod och grät där på konserterna. Men tog tag i en gitarrhals igen decennier bort i framtiden för att jag måste. En gång fångad alltid fångad. Nu ett “Hej” i en kassakö trettio år senare. Jag har ingen aning om hur han kände igen mig. Jag skulle aldrig känt igen honom. Men det var såklart som då. Vi hade delat så mycket redan. Så många år. Jag hade hållit hans pekfinger mot gitarrhalsar tills de började blöda. Tills barrreackordet fungerade. Det som jag också lärt mig genom att dela mitt blod med gitarrhalsar av lönnträ. Så som bröder i musiken stod vi där. Jodå han hade köpt en ny Gibson. Börjat lira lite igen. Jodå jag gjorde lite låtar på skoh. Distriktssköterska. Vem kunde tror det då. “Du då?” Lärare. Bor i Los. “Träffat någon från förr då?” Näää. Och sen var det min tur i kassan han skulle jobba. “Vi syns någon gång”. “Japp, kul att ses”.
I bilen bryter jag ihop. Ja jag gråter faktiskt när jag åker därifrån. Jompa, Sluggo, och alla de där människorna. Ja jag gav honom faktiskt till och med det där smeknamnet. Kanske runt tjugo personer var vi som var tighta som fan. Långt före Södran, ungdomsgården, som vi byggde om, som vi älskade och som var vår. Södrangänget. Ja de där människorna var det enda sammanhang jag funnits i i hela mitt liv. Ja om man inte räknar familjen såklart. Det är därför jag gråter där i bilen. Ett “Hej” där i en kassakö är de enda som finns kvar. Senare när Jompa dör, ja han gör det ju långt innan jag ens vet att han gjort det, så brister det igen.Sen Lars Jonsäll. Mer gråt. Men där gjorde jag i alla fall min plikt. Sjön en sista sång. En reunion har väl aldrig varit aktuell. Oftast är det ändå bäst att bara minnas. Men när döden blandar sig i hela spelet så blir det såklart så självklart avslutat det där vi hade. Den självklara kamratskapen mellan ett gäng människor. Den som gick över bandgränserna. Bandgränser som upplöstes på nätterna efter festerna och danserna när danspjattar och hårdrockare som en jammade tills solen gick upp utanför fönsterrutorna. Spelade tills fingrar värkte och öron tjulade och bad om nåd.
Man skulle kunna tro att man som jag som nu sitter här och tänker tillbaks skulle vilja ha tillbaks den där tiden. Uppleva den igen. Men i alla fall för mig fungerar inte så. Jag vet såklart att många av de som var med vill rädda folkets hem, ett till hus som var en del i allt det där, rädda det till varje pris. Men inget av det betyder något endaste dugg för mig. Minnena finns kvar för oss som var med. De som gör mig glad och de som gör mig ledsen. Södran är riven. Kanske går Folkets hem samma väg en dag. Jag bryr mig inte. Södranvarar bara brädor spik och plåt. Precis som Folkets hem är det. Det som hände där är av en annan art. Större än brädor, spik och plåt. Nya generationer har andra platser att knyta sina minnen till. Ja jag kommer alltid bära med mig doften av Södrans lokaler, känslan av folkets hems scengolv under bara fötter. Eller att gå på en fredagskväll när det var skoldans. Pannrummets värme och de illaluktande logerna. De är en del av mig allt det där. Men jag är också glad att jag bröt upp. Det var dags för det just där. Men den där samhörigheten är såklart den som sitter i mig mest av allt. Den går aldrig ur mig. Jag vill inte att den skall göra det heller.
Visst jag skulle kunna ha stannat. Jobbat vidare på Träförädlingen. Gjort det tills man la ner. Börjat på SP istället. Eller hankat mig fram som gitarrärare. Den typiska vägen. Handlat på ICA varje fredag och träffat samma människor som jag alltid träffat. Hört till. Men varit uttråkad intill nära döden upplevelse. Spelat på festerna bara för att alla förväntade sig det. Samma låtar som förr. Haft barn som spelat på festerna efter mig. Eller gått omkring där själv bärande på tunga ryggsäckar av historia. Tagit plats som en av föredettingarna i byn. Gått där som någon patetisk legend från förr som trodde han skulle bli rockstjärna och erövra världen men som inte ens kom bort ifrån byn. Aldig ens var en legend när han förväntades vara det. Nä det låter skrämmande det där. Det blev bättre det som blev. Det gör ju såklart inte att jag saknar människorna mindre. De där som gick in tog en öl eller en macka utan att fråga och sen somnade i ens soffa. Men skorna på. En sådan där man antagligen skulle ha varit själv om man stannat där i den där förbannade byn som man hatälskar så det gör ont.
Nej reunion blir det inte . Ja kanske. Men inte med mig som en av deltagarna. Jompa och Lars bortgång satta punkt för det där. Annars skulle jag kanske kunnat gå bara för att få säga ett enkelt “Hej” till Jompa och Lars också en sista gång. Därför att jag alltid längtat efter det.
Ja jag kommer alltid längta efter att igen vara en självklar den av det där sammanhanget när en vän dyker upp här hemma och tar för sig som om det här var hens hus lika väl som vårt. Att kunna gör detsamma åt andra hållet. Men vet såklart att alt det där tog slut och försvann den där augustidagen jag satt mig i en orange 240 och åkte söderut för att aldrig mer egentligen återvända. Den dag en för alla reducerades till “hej” i en matkassekö,
ps Bilden är från stugan uppe vid skidbacken i Edsbyn. Jag, Per Strandell och Tommy Lindberg. Före innan Södran fanns måste det vara. Det syns att jag är medveten om att det tas ett fotografi. Jag var sådan då och kanske är sådan idag. Esbjörn Käll, “Ester”, står bakom kameran. Min Canon. Den som också var en dröm en gång. Vi lånade den där stugan under två somrar som träningslokal. Stökigt. Sönderslagna dörrar. Annat som “blev trasigt” på rock’n roll vis. Men vi gjorde rätt för oss. Tror jag. Betalade och lagade. Hyran var låg. Reparationskostnaderna säkert högre. Fick kicken här ur det som sen blev Patent. Dansbandet. Med i 70-talet. Älskat. Ihågkommet. Massor av spelningar. Jag ville göra häftiga rockshower. Teater. Alice Cooper Det var för galet för dom andra. Var säkert det säkert också för vem som helst. Jag har aldrig vetat av gränser. Jag minns fortfarande den bittra promenaden hem därifrån. Kickad. Ensam. En eller två veckor senare första träningen med follan i det som skulle bli Atmosphere In Rock. Han ville köra covers. Jag ville köra egna låtar. Det blev egna låtar. Han ville vara med flickvän. Jag ville spela och träna. Helst jämt. Så långt ifrån varandra var och är vi follan och jag. Ändå sammanlänkade såklart. Av tiden. Men mer så med de andra då såklart. De om blev och var en del av hela min person också efter den där promenaden hem från skidstugan. Vi hade helt enkelt kommit för långt tillsammans redan där. Jompa och jag som vatten och olja. Oförenliga men vänner. För lika. Han som pussade mig på pannan en gång när han trodde att jag sov. Jag har alltid undrat varför? ds
