Day: 14 March 2015

Lördag. Halv tio. Morgon. Jag går förbi studion som bara står där och samlar damm. Jag skulle stannat där om jag kunde. Jag tror jag har en talang för det där ändå. Hur som helst finns en stor lust. Den som är det enda viktiga. Men jag går förbi. In förbi det som först var tänkt som stora studiorummet men nu…, ja det får bli något annat. Har sänkt ambitionerna där. Hinner inte med allt. Låter musiken ligga på skojkontot. Tror det är riktigt och rätt. Att spela in andra inte min grej. Förstår det.

Går vidare in på kontoret. Ja, jag längtar ofta hit. Till de här rummen. Ändå har jag frusit här så jag skakat och hjärnan nära nog stannat. Ja, farit illa här. Tagit beslut här som förändrat livet för alltid. Ändå har jag den där gokänslan i magen när jag kommer in i de här lokalerna. Känslan av att allt tamefan är möjligt just här. ALLT. Det behövs bara tid. Jag tvekar aldrig där.

Men att jobba en lördag när solen skiner där ute… Vem som helst fattar att det kanske inte är det optimalt i livet. Men det är såklart fler egna företagare än jag som sitter där på sina arbetsplatser idag. En del som gör stora pengar på den där lördagssittningen, andra inte.Det är företagarliv i båda fallen. Bara att inse. Det man måste överleva om man nu vill finnas i det här.

Vi skall titta på melodifestivalen ikväll. Måns Zelmerlöv skall tydligen vinna säger de som alltid vet. Jaq vet inte och skiter i vilket. Men skall alltså titta. Med blocket i hand. Långt borta i tankarna. Första mellon i år om det nu blir så. Egentligen trött på skiten. Urtrött. Trött som en pysläckande fotboll på ytligheter av alla de slag. Måste ha substans nu här i livet. Eller kanske har det nästan alltid varit så. Vill ha mer. Har inte tid med allt det där för enkla. Har man blivit en snobb då? Om mello och buskis går bort? Ja får vara så då. Jag säger i alla fall inte att de som gillar det där är mindre värda. Man får vara olika. Ogillar “vi och dom”. Gillar “vi”. Fast vi är olika.

Måste koncentrera mig nu. Ge mig in i det som är jobb och skoj på samma gång. Mitt liv. Ja det som blev det. Man tror att man planerar så jävla bra. Mäter ut det där livet och vet vad som skall bli bra. Men inte blir det så ändå. Det blir bara som det blir. Som om man var en barkbåt rusande fram och neråt  i en stark fors. Man kastats hit och dit och slår i stenar ibland. Ja om man lever är det sådär. Då finns inget annat sätt än det där sätet att leva ett liv på. Att ge sig ut i forsen. Visst. Man kan välja att inte ta sig utför. Stanna i en lugn vik. Hålla sig hårt fast.  Men då lever man inte heller. Trygghet tar ofta död på en också. Man måste fatta det. Som forsen. Men det vilda väcker det man inte visste fans. Sen kan man (och skall antagligen) såklart balansera det där. Inte bränna så många av broarna bakåt. Ha några säkerhetsnivåer så man inte faller så högt när man faller. Om man faller. Men ut ur sina trygghetszonerna skall man. Måste man.

The Team. Jo jag håller mig vaken hela vägen dit med hjälp av House of cards. Ja om man bortser från några minuter Skavlan som jag inte klarar av. Svävar på gränsen, är nästan vid björken, men rycks upp till levandes igen av K. Europakänsla på The Team. Det gillar jag. Mer Europa. Jag en Europé. Jag är inte separatist. Som de där i Ukraina. Som EU motståndare. Jag tror på Europa. På mänskorna. På tillsammans. Egentligen en i världen. En som tror på världen. Vet att Ryssland inte är Putin. De flesta där också som du och jag. Samma som en kommunisträdd i Amerikan. Som inte fattar. Ja ingen sida fattar. Samma problem, samma längtan, samma glädje. Det är bara marken vi står på som skiljer. Fast ganska lika också.  Överallt de flesta som du och jag. De rädda säger annat. Nej, jag är inte rädd, inte för det. Rädd för det ofarliga istället. Men gör ändå. Skiter i rädsla. Det är det bra med att ha förlorat allt en gång.

Har fyllt pellets. På väg att lägga mig. Lysröret blinkar fortfarande här ovanför mig. Datorfläkten vrålar. Natt ute. Eller kväll för de unga. Men alltså natt för mig. Kanske i livet med. Men väljer att kalla det skymning.  Vill ju göra lite mer av livet och måste såklart leva just för det. Om han/hon/det/gud vill. Vi har ett avtal. Jag lever tills jag dör. Visst jag har försökt att fuska. Gjort för mycket av det där som sänker mig snabbare. Tjugo kilo måste bort. Trettio kanske är en överdrift. Ett halvår tar det att komma dit. Om man bestämmer sig. Halva tiden att ramla tillbaks igen om man inte ändrar livet för alltid. Man måste bara bestämma sig för det. Men jag vet ju vad som är fel. Det vegetariska är en bra grund. Nu jävlar. Nu fetjävlar. Turnéform. Utan väntande turné – men ändå.

Det sköna med livet är annars att det blir bara blir bättre med åren. Ja så har det liksom varit hela tiden. Man blir lugnare. Får med skit-på-dig lugn i själ och kropp. Små saker är inte så viktiga längre. Man kan stolt bära upp epitet som “ocool gubbe”. Va i helvete spelare det för roll liksom. Om man är cool eller ungdom eller vad fan som helst i andras ögon. Det viktiga är vad man är i sina egna ögon. Därför har jag aldrig fuskat. Nej aldrig! Mina egna ögon klarar inte av att se mig göra det. Jag kan inte leva med sådana livslögner.

Det finns dom som säger “inte är du en ocool gubbe heller” och såklart har dom helt rätt i det. Egentligen är jag en jävligt cool snubbe. OM du orkar lära känna mig. Men gör du det!?  Inte fan ser jag mig som en ocool gubbe heller såklart. Men för den skull har jag liksom inget behov av att höra det där heller. Fast det är ett försök att vara snäll. Tack!  Jag vet det redan.Såklart. Men väljer ocool för att betraktaren skall få välja själv. Vad betraktaren sen kommer fram till skiter jag fullständigt i. Jag är den jag är lik förbannat. Hur enkelt som helst. Ingen kan ändra på det. Ingen är ocool. Inte om man anstränger sig för att lära känna den där personen. Man bottnar sällan speciellt snabbt i en endaste enda en av människorna. De har alla lager på lager i sina personligheter. Det enda efter det andra coolare än det föregående. Men man kan såklart tycka att man står över allt det där. Inte bryr sig. Vara en nolla. Man väljer sådant också själv. Helt själv.

Näpp. Nu skall jag vandra uppåt. Fatta min bok och läsa en stund. Fredagskvällen är över. Ännu en fredagen den trettonde i år. En till kvar tror jag eller om det nu var två. Har väl varit en helt OK dag om du frågar mig. Jag kan inte klaga. Kanske lite mer koncentration hade varit önskvärd  dock. Men vissa dagar är som de är. Man får hoppas på imorgon. Inte oroa sig in i helvete. Det löser sig. Det gör det alltid. Men man får hjälpa till. Kanske genom att se det lilla ljus som ändå sipprar in. Nä, inte rättvist. Skitorättvist. Hur trist som helst. Men ganska bra ändå för det mesta. Förbannat bra ofta tycker jag. Som denna fredag i mars anno 2015. Inte alls illa. Förbaskat bra när man funderar på det. Kan gott ha fler sådana här dagar i mitt liv.

Godnatt!