Day: 24 March 2015

Kvart över elva. Tänker ge mig snart. Ja jag förtjänar en stunds längre läsning ikväll. Trött. Behövde egentligen sitta fullständigt naken som han/hon/det/gud skapade mig med blomkrans i håret  och barbacka på en vit lugn häst med lång i vinden fladdrande man som sakta, sakta vandrar fram efter en Portugisisk sandstrand där vågorna bryts några meter ut och kommer forsande in under mig och sköljer över hästens hovar där jag sitter tryggt på hästens rygg. Ja det är det jag behöver. De där vindarna från havet. Bruset från vågorna när de rullar upp på sandstranden och drar sig ut igen. Skrattet från de morgontidiga fiskarna som ger sig ut i sina båtar en bit längre bort. Men vi rider inte ända fram dit.  Nakna ocoola gubbar skräms i sin nakenhet. Varför är oklart. Så istället ut, rakt ut i havet, rider vi. Tills vattnet omsluter oss. Hästen och jag. Och jag flyter av hästryggen och ner i det varma vattnet och min vita häst och jag badar tillsammans i den sommarvarma Atlanten. Har ingen brådska. Njuter. Morgonbad. Så tillbaks till stranden igen.  Några morgonpigga tyska turister ute efter de bästa platserna  hälsar och stirrar ogenerat. Men hästen och jag vi bara rider lugnt vidare. Vi bryr oss varken om de turistande eller alla de andra. Det är bara vi.

Sen upp för den branta stigen mot huset som vi hyr en månad. Där hon väntar. Kvinnan som jag älskar bortom allt förnuft. Hon som ännu inte har vaknat utan ligger där och sover på en balkong där vindarna har fritt spelrum till lek i hennes hår. Klockan är nämligen inte mycket. De flesta sover. Jag är en av de få som är vaken. Så jag släpper hästen i hagen. Ger den lite havre. Det uppskattas. Går in. Sätter på kaffe. Fortfarande naken skär jag en färsk ananas i skivor. Häller upp nypressad juice gjord på apelsiner från grannens apelsinodling.  Brer några smörgåsar med den godaste osten som går att hitta i Lisaboa tjugo mil norrut. Spårvagnen som ta oss upp för backarna dit blixtrar till i mitt huvud. Förbleknar. Tomater. Färska. Från torget nere i byn. Ett ägg från grannen ute vid vägen. Hon rund och snäll  och glad med bara en framtand som snart skall ramla ur den med. Sen en blomma i en liten vas och allt på en blå bricka av trä. Kaffe malt på bönor från Afrika. Man nästan känner lukten från odlingen här i vinden. På morgonen är kaffedoften som en kärleksförklaring till livet. Det passar den här morgonen. Häller upp i två koppar. Kaffe behöver också jag. Frukost, nej, inte idag. Sen går jag upp med min bricka. Till henne som sover. Till henne som jag älskar. Hon som också snart skall vakna till en ny dag tillsammans med mig.

Men sådär blir det såklart inte. Istället får man gå ner i källaren och fylla pellets. Men livet är ju sådär. Det är ju så mycket man vill. Och det är nu ändå bättre att man vill saker än om man inte gjorde det. Efter det återstår bara godnatt .

Jag söker förtvivlat efter en bugg. Lördag, Söndag, Måndag.  HELVETE!!!!  Förmiddagen idag. Metodisk fortfarande. Inte desperat. Vad är detta? Skall jag behöva börja om från början igen? För vilken gång i ordningen? Men så en blinkade lysdiod. Oj! Testa igen. Nämen det var som tusan. Kan det verkligen vara det som är problemet. Återställer. Nä det fungerar inte. Hittad. För trött för att ens bli glad på riktigt. Men nöjd såklart. Kör på. Det finns mer att göra. Hur många gånger har den där bootloadern snurrat nu under letandet av den där buggen. Femhundra gånger, tusen. Men jag är envis. Ger mig inte. Finns lösningen där hittar jag den. Gör det istället för att snacka så mycket.

En bra dag såhär lång alltså. Sitter här med kaffekoppen. Belöningen. En apelsin också. Man slår på stort vissa dagar. Har lillkatten med mig idag. Det är alltid en ynnest. Sällskap för annars ensamma dagar. Katter pratar inte så mycket och är därför goda lyssnare. Behöver bara ett knä att ligga på eller en kroppssida att trycka sig tätt emot under täcket och så en klapp och en smekning då och då i gengäld. Men kan såklart somna som katt mitt i en intressant utläggning som kamrat människa har, men det får man ta. Men så roliga historier berättar de inte. Det kan man inte påstå.

Vargarna jagar alltid efter de svagaste. De har ett sjätte sinne för det där. Man ser det hela tiden. Nu med. Det enda försvaret är att inte ta åt sig. Stampa med foten och säga “skit på dig din jävel”. Ingen varg klarar det där. Inte ens de som jagar i flock. Renar och andra lären härom av en som stirrat mer än en varg i vitögat.

De som är arbetslösa är som pensionärerna.  I alla fall dom jag känner. De tror att alla har lika mycket tid som dom har. Man får sätta filter på mail och telefon och sms. Jag har alltid lockat till mig galningarna. De flockas kring mig. Vågar egentligen inte fundera vidare på vad det egentligen innebär. Låter det stanna därvid lag. Slutsatsen antagligen obehaglig. Men det enda jag egentligen vill är att vara i fred. Ja nu pratar vi jobb alltså. Men eftersom jag nästan alltid jobbar så… Men sen de där bra människorna runt omkring sig vill man ju ha där. Men inte galningarna. Ingen av dem. Men det är ju så synd om dom. Jag skulle må bra av mindre empati i kroppen. Helt klart. Ändå kan jag koppla bort den också. Känslor av. Jag skulle inte ha det ringaste problem att såga av ett ben på någon om det behövdes. Eller ta upp ett andningshål i halsen med en penna. Alla vegetarianer är nog sådana. I de lugnaste vattnen…

Imorgon föreläsning med Petter i Ljusdal. Brukar vara lite olika inspirationsföreläsningar där som anordnas av vår näringspolitiska stiftelse. Bert Karlsson var en annan. Ofta upplyftande. Tror morgondagens blir det också. Sitter man själv behöver man det där extra mycket. Men jag åker såklart ner där och sätter mig själv och åker därifrån utan att ha pratat med någon endaste enda. I bästa fall hejat på någon. Men sitter längst fram och smyger inte efter väggarna.

Det känns som jag är för gammal för att flytta utomlands. Varför vet jag inte. Men det känns så. Vi pratar om Blekinge, Skåne, Dalarna och alla andra möjliga platser och jag känner varje gång att Hälsingland åhhhh…. Hälsingland… Som om det verkligen spelade någon roll var man bor. Man är liksom samma person där som här. Det mesta kretsar ändå kring den där personen man nu är. Ja, just därför svårt att fly också. Man är liksom med sig själv för det mesta. Bättre att ändra på saker hos sig själv då än att dra. Men nu är det ju inte det. Det skall röras på sig. K såklart mer öppen för ohälsingland. Jag rädd att jag hoppar ner i en  skittunnan. Harmonisk i sinnet nu.  Fast det brukar vara tvärt om. Jag som drar.  K som stretar emot.  Man får växa in i det där. Om det går.