Day: 26 March 2015

Vinden går rakt igenom mig när jag kommer ut där utanför dörren. Som ett överljudsplan som inte ens märker att jag står där forsar den igenom mig.  Jag börjar omedelbart hacka tänder. Ja jag är redan nedfrusen. Fönstret jag sitter vid på kontoret är inte det tätaste i världen. Sjuttiotals, eller kanske till och med sextiotalsfönster är sådana. Hade man sparat de gamla hade allt varit bättre. Kärnvirkesfönster. Men man ville bli moderna såklart. Då när de byttes. Inte en massa spröjs. Lättstädat och plant var modet. Som med spegeldörrarna. På med masonit bara. Nu återgår vi. Har med tid för det där städandet. Har bättre grejer. Eller också skiter vi i skiten. Ser den inte. Som Amerikanerna. Amerikanska kylskåp är de skitigaste som finns. Min erfarenhet. Vet inte hur det är med deras fönster. Men antagligen plast. De älskar plast. Bara det ser ut som trä. Ja jävlar.

Men jag känner våren. Den är såhär. Härligt oberäknelig och nyckfull. Passar mig bra. Tid för brasor i öppna spisar. Vi har två. De fungerar också om K och jag skulle vara osams. Man kan sitta vid varsin då. Sura för sig själv. Men vi behöver i alla fall inte frysa. Så länge det finns ved. Men här finns det skog hela vägen bort till Norska gränsen. Det finns så mycket skog att man borde gråta stora våta tårar åt eländet. Men man gör inte det. Skiter i det av ren vrånghet. Vrångheten kommer med åldern. Man till och med förväntas vara vrång i min ålder.

Sitter eftermiddagen med gprs kommandon. Lära mig. Planerar. Men troligen inte nästa projekt. Två eller tre andra först. Sen. Men det är bra att ha saker arbetandes i huvudet åt sig. Saker som mognar på av sig själv. I alla fall min hjärna fungerar så. Fyll på utav bara helvete. Lämna. Sen kan man hämta ut allt det där sökbart och sorterat i fina högar. Utan minsta lilla slit. Den lates utväg. Fungerar varje gång. Om man bara orkar stoppa i sig råmaterialet. Än orkar jag det. Hoppas jag gör det länge.

Jag har självdiagnostiserad namnafasi. Är rent åt helvete dålig på namn. Och det blir värre. Beror kanske på ointresse för de där namnen. Nej inte människorna. De intresserar mig mycket.  Där intresserar alla mig. Men namnen. Var ju inte så bra det där som lärare. Slet mycket med att lära mig namn. Men de ville ut ur huvudet lika fort som de försiktigt fäste. Som om min hjärna inte vill ha en massa namn där. Tycker namn är löjliga. Jag vet inte var den har fått det ifrån.

Men det är som alla idag. Som Petter igår. Man skall börja med att förklara att man har en bokstavskombination. Petter nämnde ADHD inom tio sekunder. “Ursäkta. Jag är inte som andra”. Jag skiter väl i det. Jag gillar när människor är annorlunda. Det är dom som är lika varandra jag har svårt med. Dom som inte sticker ut. Dom syns ju inte. Finns liksom inte. Man är rädd att man stampar på dom av misstag. Det vill man ju inte. Jag skulle inte orka med att leva i en värld av “normala”. Är inte det högmod så det räcker och blir över förresten. “normal”. Vem fan kan anse sig vara det. Är det inte ett tydligt tecken på att man är ganska skadad om man anser sig vara det.

Det bästa med kylan är att bilen startar bra. Behöver choke. I värmen behövs inte choke men det tycker bilen. Blir segstartad. Inte nu alltså. Måste göra något åt det där också. Lämna in. Jag har bytt luftfilter. Det hjälpte en dag. Finns det flera att byta? Vad vet jag. Bilar intresserar mig inte annat än som en sak som tar en från A till B och helst tillbaks till A. Om man vill det. Annars går det bra med B. Assistansförsäkring. Falck. Den bästa investering vi någonsin gjort.

Har kraschat en ny bil in i en älg en gång. Hade gått drygt hundra mil. Blev skrot. Jag klarade mig. Centimeter. Tiondelar. Jag brukar säga att jag aldrig har tur men har det såklart. Den där gången till exempel. Går ur. Det spöregnar. Natt och därför nattsvart. Känner att jag är blöt. Regnvatten eller blod. Vet inte. Kan inte se. Ringer SOS. “Är någon skadad?” Ja jag vet inte. “Då kopplar vi till polisen”. Borta innan jag hinner funder a klart. “Polisen!”.  Ja jag har krockat med en älg. Jaha vart då. Jag berättar. Då skickar vi en jägare. Hej. Sen står jag där. “Är det någon skadad?” Ja jag vet inte. Ingen verkar bry sig. Man kanske måste jaga upp sig för det. Inte prata lugnt. Jag låter alltid så jävla lugn. Är det.  Så jag står där och väntar en halvtimme. Ringer bärgare. Blöder jag? Inte vet jag. Kan stå upp i alla fall. Det gör inte ont. Ett gott tecken. Älgen dör i diket bakom mig. Jag ser inget. Men hör. Sen kommer jägaren och hans kamrater. Jag får värma mig i en bil. Tills bärgaren kommer. Åker in till mitt boende i Gävle. Duschar av mig glaset. Men hittar glassplitter i öron och på andra ställen veckor efter. Men tur såklart. Tur som en tok. Inte min tur där. Men kanske nästa gång. Vad vet man. Leva mens man kan. Ja det gäller att göra det.

En gång spådde en man mig i Alfta att jag skulle krocka med en älg. Kaffesumpen sa det. Jag skulle passa mig sa han. Dom andra fick höra om kärleken. Inte jag. Kanske var det det där han menade. En smäll med en älg på gamla E4’an utan för Gävle.  Eller också hittade han bara på. Vad vet jag?  Fick rätt ändå. Väntar man tillräckligt länge uppfylls väl alla profetior. Låter rimligt.

Men Uppsala följt av Stockholm imorgon alltså. Sonen kliver av i lärdomsstaden. Han har sitt. Tentor. Finns det någon som frivilligt vill göra tentor. Inte jag i alla fall. Har inte gjort någon tenta sedan jag lämnade samma stad 1984. Ja, för just Stockholm. Tänker inte göra en enda tenta till heller.  Ja och det är skönt. När man skrev de där tentorna var man så slut när man kom hem att jag bara satt. Urlakad. Helt tömd. Heldagskoncentrationsövningar. Med rökpauser. Ja en del pallade med att festa på kvällen efteråt. Jag skulle bara ha somnat. Tuppat av. Men då är ja ju också mer för att lukta på blommor under korkeken än för tjurfighterna. Varje klarad tenta var en revansch  och egentligen tittade jag förvånat på. Hur i helvete gick det där till?  Det sa de inget om på Celsiusskolan. Att man kunde. Är jag något jag tycker så är det att man skall inte få gå ut ut nian innan man kan bevisa att man verkligen tror på sina möjligheter. Skitsamma vad man har för betyg. Det spelar ingen roll. Men det där att tro på sig själv. Det där att veta att det finns en hel värld som väntar där ute på just mig. Ja det borde alla känna. Och om inte få lära sig det. Innan man börjar livsresan på riktigt skall man ha det i bagaget.

Men jag har såklart inte tid att sitta här och skriva “joll”. Ja det heter så i Edsbyn. “Joll”.   Bonnigt. Men dom är ju bönder där. Vill vara. I alla fall bandybonniga. Jag går in på “Ovanåker” nästan varje dag i Hälsingetidningar. Men tomt är det. Till och med Ljusdal verkar vara ett ställe där det händer saker av oanade omfattningar i jämförelse. Men enligt Hälsingetidningar inte i Edsbyn. Man kan bara hoppas att det beror på bevakningen. Annars blir jag besviken. Jag tror det där unika finns kvar där fortfarande i människorna. Men “pratarna” har tagit över istället för “görarna”. Man dör då. Om man inte vågar misslyckas längre. Om man vill men inte realiserar. Man kan älska hur mycket som helst. Men jag hoppas att allt det där ändå händer under ytan. Att det mullrar och att liksom skjuter nya skott och blommar igen. Men jag åker inte ens in vid norra rondellen längre. Finns inget kvar. Ser lika ut som förr. Ja samma sak som 1978 när jag stack. Jag ser ingen skillnad. Borde man inte det. På så många år. Jo Huberts korvbar är borta. Den enda skillnad jag hittar.Men ser dåligt också såklart. Den man älskar agar man. Ja du lilla Edsbyn… Min enda länk tillbaks är som gravägare till 2037. Tänka sig. Ja det är väl lite som att vara hemmansägare det också.

Men slutjollat då. För idag. För några dagar. Eller i alla fall till på Söndag. Om man orkar skriva något då. Eller orkar skriva något alls mer. Det vet man inte heller. Varje ny dag  är oskriven här. När det inte är roligt att spotta ur sig ord tar det slut. Om det är en eller tio som läser orden rör mig inte i ryggen. Men helvete måste sluta nu. Finns några timmar att jobba på ännu. Men det är längtan efter neon och sushi som drar i mig. HELVETE vad gott med sushi. Där ligger till och med semlor i lä. Ja till och med Vicks blå får nog stryka på foten. Sonens fel såklart. Han som tog mig med till sushibaren och sa att de vegetariska var goda. Fast sen dess. Med ankarkättingar. Trodde jag hade missat den där chansen att smaka sushi.

Så jag önskar trevlig helg här och nu. Min helg börjar om några timmar således. Hoppas du som läser det här får en riktigt god helg. Överraska någon du älskar med något riktigt härligt och skoj den här helgen. Ja, bara för att du kan. Bara för att du älskar. Bara för att du vill. Ja tycker det är roligt att göra någon annan glad. Gör det!  Men ha en riktigt skön helg själv också. Glöm inte det heller. Morjens heavyrockers och andra.

Klockan är satt på sju. Jag vaknar sex. Ligger kvar till halv. Måste upp. Sugen. Egentligen borde man titta på det istället för ålder. Om man är sugen på att sätta igång en ny dag när man vaknar. Ja då skulle i alla fall jag bli yngre. Andra yngre äldre. En hel hög. Ja enligt den skalan. Får man välja skalorna så blir de alltid bättre för en själv.

Hösten 2001 var tuffare. Då gick jag upp och spydde bland det första jag gjorde där på morgonen. Upp kom den frukost man försökt få i sig. Sen iväg till jobbet. Ansvar för anställda. Ett halvår innan jag skickade in konkursansökan för mitt företag. Men jag överlevde. Fast ett ekonomiskt pajat liv såklart. Ja det är en livstidsdom om man inte myglar. Idag hade jag nog plockat ut mina egna rättmätiga pengar först. Men ville göra rätt för mig då. Det där jävla “rätt för sig”. Man skall skita i det. Ingen jävel som vill  överleva gör rätt för sig. Bara förlorarna.

Men mornarna var alltså inte de bästa och enklaste då. Ja vi miste allt. När vargarna hade lämnat var till och med benen avgnagda och uppätna. Men värst var tiden efter. Man hamnade i en Kafkavärld som man inte trodde fanns. Jag skall inte trötta med detaljer på det. Men då fanns det inga skyddsnät för företagare. Det har blivit mycket bättre, MEN INTE bra, sedan dess.

Ja jag hade fem anställda här i Lo(o)s då. Det bor ungefär femhundra personer här. Bara momsintäkterna från företaget för staten låg på över en miljon per år. Sociala avgifter och anställdas skatter på det. Lägg till det några hundra tusen till det lokala postkontoret. Och annat. Skillnaden mellan det som sen blev Dustin och det som fann här handlade bara om kapital. Men det är såklart så lätt för någon att säga att det handla rom duktiga eller icke duktiga företagsledare. Hur argumenterar man mot det mot dom som vet. Det handlar om kapital och tur. Har man tillräckligt med kapital kan man unna sig ett gäng felaktiga beslut också och ganska mycket otur.

Men som företagare så är man medveten om den där risken. Den ingår. Ett felaktigt beslut kan räcka. Mitt beslut. Ingen annans. Mitt ansvar. Man kan försöka skylla ifrån sig på kris i ekonomin och omständigheter utanför ens kontroll. Men i slutänden står man där och är den ansvarige ändå. Jag har inga problem med. det. Bara med det som kommer sen.

För tittar man på varje liten ort så finns det ett fåtal människor som är beredda att ta de där riskera. Som skapar jobben. Jodå det finns mängder som vill. Som lunchpratar om den lilla butiken, verkstaden eller ett café över lunchtallriken. Drömmarna om ett annat liv. Men när det blir sexton timmars arbetsdag. Vardag som helg. När man inte tjänar alla de där pengarna som de glassiga tidningarna målar upp. När man får ansvaret och riskerna klart för sig. Ja då backar de flesta. Det är inte värt det. Det finns ett gott liv att leva.

Men ett fåtal, en handfull kör alltså ändå. I varje samhälle finns de. De som skapar jobben. De som de där som håller plakaten “jobb till alla” egentligen menar. Men som de inte liksom ens vet att de finns. Eller inte låtsas om. Ja för utan de där människorna, de som kallas de privata näringslivet, så kom det inte in några pengar i statskassan. Inte i landstingens och de kommunala kassorna heller. Inte en krona. Det fanns inga läkare, lärare, sjuksköterskor och inga skolor och sjukhus heller för den delen. Det fanns ingenting. Källan till stålarna hade liksom sinat. Nej en sjuksköterska kan inte vara solidarisk med samhället och betala skatt  utan att först ha fått en lön. Ja och var kommer den ifrån? Jag bara frågar.

Sätter man sig och tittar utifrån det perspektivet så borde varje företagskonkurs, precis som en idrottsstjärnas skada, sätta igång samhällets alla resurser för att få ut den där jävla galningen på banan igen. Den där som är villig att ta risken och göra jobbet. Den alla tjänar p att han/hon finns där och fungerar. Eftersom det finns så få av dem borde det såklart vara självklart. Men så är det inte. Stupstock och kanonkula i kedja runt foten väntar för de flesta istället. Det är fel. Åt helvete rent ut av. Eller i alla fall obota krokat.

Men är det inte bättre att låta de som inte misslyckas köra istället. Satsa på de lyckade? Åt det kan man bara sucka. Utan misslyckanden ingenting. Ja jag skulle till och med vilja hävda att misslyckaden är bättre än framgångarna. Det är där lärdomarna finns. Framgångar är ingen konst. Räkmackan hal och bekväm att åka på. Inga djupare tankar och funderingar behövs för att åka med.

Fast skit i det där. Det kommet aldrig att hända. Perspektiven andra.

Nu tänker den här galningen breda ut sina vingar och mäktigt lyfta upp mot himlen. Ja jag ägnar dagarna åt att förändra världen. Ja och gör det i Lo(o)s inte is Silicon Valley. En dag kommer du som läser de här orden fatta det också. Minnas att du läste det här- Men alltid för sent såklart. Alltid.

ps Det blev lite si och så med det där “mäktiga” lyftet. Är man nu en ocool gubbe så är man. ds

Ja ja hon är blond (och Edsbybo) och det är tre år mellan inläggen, men i alla fall. Följ här.

Så är den 25’e mars också snart avklarad. Löningsdag för somliga. Belöning för en månads slit. Andra får vänta till den 27’e för att testa sin uthållighet. Båda grupperna har snart överfört merparten av de där pengarna som ramlat in till de som säger att de är mer behövande men som såklart egentligen inte är det. I alla fall inte de som får stålarna i slutänden. Men giriga är nu ändå giriga. Per definition liksom.

Jag får ingen löning. På de här firman kör vi med att glädjen att få jobba här är löning nog. Att man skall vara glad också om man man får putta in pengar. Allt ihop är ju ändå som ett stort Gröna Lund ändå. Sexton timmar om dan. Åkband köpes varje år. Men heter såklart förlust när man driver firma. Men sak samma. Också friheten har ett pris. Man skall inte tro annat.

Jag ägnar eftermiddagen åt att frigöra bordsyta. Nu hänger korten på en skena framför fönstret istället. Kanske blev det bättre. Ja bara häften där ännu. De ligger i alla fall inte på bordet längre. Gissar att det blir fullt med grejer i alla fall där också snart. Det där med att ägna livet åt att gräva en grop låter inte så dumt. Man borde gett sig på det istället. Färre lösa delar i en grop. Men säkert andra problem. Man skall gå i ett par skor som tillhör den man skulle vilja vara innan man förkastar och gnäller. Fast det är klart man kan gnälla ändå. För att gnälla.

Men en bra dag. Ja jag är bortskämd med bra dagar. Alla dessa bra dagar. Ja med några undantag. Vore konstigt annars. Men kanske lurar jag bara mig själv. Börjar man fundera kan man hitta en massa dåligt med också den här dagen. Men vafan jag bestämmer ändå att den är bra. Kanske inte bäst. Men definitivt inte sämst heller. Av dagar i livet alltså. Det är rätt enkelt. Också blå dagar. Om man gillar sådana. Jag gör det.

Petter berättade en sak som fastnade idag. Hur han blir nedskriven av den kände kritikern. Gång på gång. Åsikter. Man får skita i dom. Ja lyssna kan man väl såklart. Men inte gräva ner sig för mycket över att andra tycker de man gör är skit. De är ändå alltid precis de människorna som höjer en till skyarna när det sen går bra. “Skojade bara”, “Menade det inte”. Man kan gått be dem fara åt helvete från första början.

Vill du ha lite gamla kläder som Greta Garbo har burit har du chansen nu. Buda och ropa in vet jag. Vad sägs om ett fläckigt förkläde. Jag fattar såklart inte alls det där. Jag kan inte tänka mig en enda levande eller död människas gamla kläder jag skulle vilja ha. Einsteins kalsonger. Att visa upp för… ja tänkte skriva vännerna… men nån. Fattar liksom inte varför jag skulle bli lyckligare av det. Eller Lennons gitarr. Jaha en gitarr. Men Lennons? Inte våga spela på den för att den var hans. Fånigt. Fast jag skal inte lägga mig andras intressen. Alla har sitt. Ja mitt.

Men snart neon. Avgaser. Rusande människor. Blasieholmen, fotografiska, moderna. Ja sushi också. Troligen på Drottninggatan. Kanske Fjällgatan och Herrmans med.  Men lågbudget såklart. Alltid lågbudget i den här familjen. Innan de tvåhundra miljonerna dollar finns på kontor. Då kanske inte lågbudget. Fast vette fan.  Men en liten reset blir det där besöket. Stockholm hjälper mig upp till ytan och får mig att uppskatta det jag har. Men jag skulle kunna sitta i veckor på tunnelbanan och spana in och fantisera om människorna. Eller göra det på centralen. Eller på plattan. Skulle kunna stanna för det. För att se på människorna. För att försöka utröna var de skall. Vilka som väntar på dem. Vad de tänker. Försöka fatta att de i sina huvuden har samma röra av tankar som jag har i mitt. Ja jag älskar det där. Bensin till fantasi. Eller el. Vindkraftsel.

Fast det är hög tid att jag ger upp för idag. Nio grader kallt ute. För våra synders skull. Men hör årstiden till. Det skall vara såhär. Det är ändå varma dagar. På Söndag skall klockan ställas om. En timme går bort. Visst är det så. Sommarmöbler ut. Ja det blir nog bra. Ja minnesramsa det där med sommarmöblerna. De riktiga får stå kvar. Har en stor isklut (“lutfisk” föreslår stavningskontrollen på det) framför garagedörrarna i alla fall så jag hade inte fått ut dem ändå. Den jag skulle ha skottat bort när den var en hög med snö. Nedrasat från tak.  Men alltså inte skottade bort. Nu behövs det dynamit för att få bort den. Eller vår. Jag tror på tiden. Man får sätta sig i solen och ha det lugnt och skönt medans den skata smälter bort. Till slut får man upp dörrarna. Ja det gör man. I bästa fall före midsommar. Så man får ut gräsklipparen. Annars får det väl bli dynamit ändå.

Godnatt!