En ny morgon. Man kan ta den för given eller inte. Jag har aldrig tagit en ny dag för given. Att jag kan stiga upp, att jag kan öppna ögonen, att möjligheter att upptäcka nytt finns kvar. Inte ens mina blåaste ögonblick kan ändra på det, de som gränsar till svart och natten och döden. Jag önskar leva ett tag till. Om jag får och det är i så fall en gåva att vara glad för. Livet är mig kärt och jag är tacksam för att jag kan känna så.
Som någon skrev i en krönika i Svenskan igår så skall man vara knäpp i huvudet för att känna någon som helst glädje över att leva i dessa tider. Det är bara att se sig omkring. Vad finns det att glädjas åt? Och det är klart att man bara kan hålla med . Det finns mycket skit i världen. Men som jag ser det ännu mer bra saker. Ja om man söker efter det bra. Jodå det finns där. Alltid och också i det nattsvartaste mörker. Det är den där flaskan som är halvtom eller halvfull igen.
Men ändå hittar man människor som ler och skrattar i flyktinglägren. Barnen som springer omkring och skrattar och leker. Man måste se det vackra och fina också. För nog fasiken finns det där i allt. Alltid eller ibland bara som en blomma som envist tränger sig igenom asfaltens tjocka hud och ger hopp om livets seger över allt som till synes dör. Man kan känna glädje över att ha någon som smeker ens rygg. Över att ha någon att älska, någon som kanske älskar en tillbaks. Någon man kan krypa nära när allt det där hemska i världen blir för påtagligt. Någon som kan ge tröst och som man i sin tur kan ge tröst tillbaks till när den behövs. En hand som man kan hålla, en hand som söker sig till den egna handen. Ett försiktigt ögonkast. En kyss.
Tror man att Norrland, landsbygden och världen håller på att gå åt helvete är det ingen ide att försöka reparera och göra bättre. Vem skulle komma på tanken att landsätta trupper annars på en fransk kust när hela världen brinner och allt är så jävligt och så jävla förbannat deppigt att man bara vill ligga kvar där i sängen och gråta. Men det finns alltid någon som ser det där ljuset. Som tror och vill och kan förändra. Som vägrar sätta på sig en sandwichskylt som ropar ut Norrlands, landsbygdens och kärlekens och världens förestående undergång. Som landsätter soldater på en fransk kust för att förändra det där.
Varje tid har sina pessimister som bromsar, som är i vägen och som gärna interpolerar åt det-går-åt-helvete-hållet så fort de får en chans. Som lyfter bort hopp. En har speciellt fastnat i mitt medvetande (nej det är inte PO). En läkare som räknade ut att om man färdades i tåg över, ja nu minns jag inte siffran exakt, men tror att det var 29 km/h, så skulle luften blåsa ut ur vagnarna och folket i dom skulle avlida. Sagt i en tid när uppfinnare byggde snabbare och snabbare tåg och trodde på framtiden och utvecklingen och skapade en ny tid som befriade oss från en del av slaveriet.
Eller som här i Lo(o)s. Posten lägger ner men vi får lantbrevbärare. En bättre service får man leta efter. Apoteket lägger ner men medicinerna kommer i postlådan dan efter att man beställt den. Allt som man kunde göra på den nu nedlagda banken göra jag här hemma på min egen dator idag. Jag behöver inte ens lyfta på rumpan. Vilket kanske är det enda negativa. Men summa summarum. Det som kan anses vara en negativ utveckling har varit en positiv utveckling. Den har blivit ett bättre ställe att bo på den här byn under de år jag bott här. Världen har kommit närmare. Den är bakom nästa krök idag. Jag kan bo här till en kvadratmeterpris som är skrattretande för någon i storstaden. Kan leva ett annat liv. Förverkliga drömmar för att jag kan det. Kan förändra världen faktiskt eftersom det inte är så jävla stor skillnad att sitta här och i New York egentligen. Nej inte egentligen. Inte idag. Glöm det. Det är en ny tid nu.
Jag kan inte ens irritera mig över solen en sådan här morgon. Den som skickar racerbilar av ljus genom fönstren in på kontoret. Fotoner som exciterar atomer i väggarna och ytorna här inne som i sin tur skickar ut de där varma röda fotonerna som värmer upp och får mig att koka här inne framåt eftermiddagen. Det är åtta minuters väg för den där fotonen att färdas från solens exloderande inferno hit ner/upp eller hur man nu önska se det till mig och in genom mitt fönster, slinka förbi alla atomer som finns i det, och in i en atom bunden i en vägg och transformeras till värme. Ett under. Om man vill se. Fantastiskt om man vill känna. Ingenting att bry sig om om man väljer att bara vara död.
