Month: April 2015

Jag vandrar här på morgonen. Fri i den nästan värmande solen. Det är fler gubbar ute och går. De som är en generation äldre än mig. De som vaknade klockan halv fem i morse. Satte sig vid köksbordet med kaffekoppen och väntade otåligt på tidningsbudet. Den som måste vara av papper. Jag är inte där än. Jag vaknar halv sju. Sex timmars sömn. Utvilad och sugen på en ny vecka. Promenaderna har redan blivit ett gift i kroppen. Jag har längtat efter dom hela vintern. Men att vandra efter vägarna är såklart ingen höjdare. Jag behöver skogen för den ultimata kicken. Höjder med utsikt över Hälsingeberg som rullande sträcker sig miltals ut mot Östersjön. Björn-, varg-, älg-  och rävmöten och den ständiga kampen för att inte trampa på en myra eller annan liten varelse där på stigen. Men gör det ändå såklart. Varje tur har man ihjäl något. Är en mördare, Jag kan bara hoppas att försöket att inte göra det, att bry sig, räknas. Fast i vad då? För vem? Levande och död är inget som universum bryr sig om. Inte lycklig eller ledsen heller. Bara jämvikt och liv i sig. Den eviga jämvikten och den eviga viljan att skapa liv som har en vilja att leva.

Jag skulle kunna gå där och låtas att jag försöker komma i form till nästa turne. Som alla de andra som skall ut på vägarna i sommar. Sitta oändliga mil i turnebussar. Leka lekar. Läsa. Prata skit. Må dåligt. Äta dåligt. Sova dåligt. Bo dåligt. Men vara lika fri och ärorik som en soldat i krig tror att han skulle bli när han en gång gick ut i kriget. Spela i trans. Försöka komma ur det där när man gått av så att man kan sova. Komma hem. Längta hem. Säga aldrig igen. Men längta tillbaks i alla fall nästa dag. “What happens on tour stays there. “Hata idioterna man åker runt med. Bara tre gig till. Sen är det över. Tre blir två efter ikväll. Sen slipper man idioterna. Hur helvete kunde jag vara så dum att jag tackade ja till en till vända. Pengarna!!? Helvete! Behöver jag mer? Klarar jag mig inte redan på det jag har. Eller vilka pengar förresten? Men turné. Någon älskar en. Ser en. Visar det. Ändå den där tomheten efteråt. När lamporna har släkts och alla gått hem. Kan man var mer ensam och övergiven än då? Var det värt det? Att till synes bli älskad under en timme. Men sen under tjugotre jävla timmar, ja eller mer, ett helt liv, vara avgrundsdjupt ensam. Nej inte värt det. Jag vill inte turnera längre. Vill hem. Hem till mitt……………….  Sen kommer jag på att jag bara promenerar efter en asfaltsväg här ute i skogen. Att jag bara går här för att det är skönt. För att jag mår bättre. Orkar mer. För att blodtrycket faktiskt går ner om jag går den där timmen varje dag. Att jag har längtat att gå här en hel vinter. En vinter som snart är slut nu. Som kopplar över till sommar. En sommar när jag inte skall ut på turné. Nej inte alls. Inte ens en spelning. Bara skönt vanligt vardagligt liv.

Jag är en sådan där som börjar med besticken inifrån och ut när jag tycker något är korkat. Idioter gören sig icke besvär i min värld. Jodå jag kan äta utifrån och in bara för att inte besvära mitt sällskap eller min värd. Kan fråga hur man gör också om jag undrar. Utan att skämmas. Varje gång om det behövs.  Men spela översittare skall du få se åt vilket jävla håll jag börjar äta ifrån. Ja, om jag inte går därifrån på direkten. Ingen endaste sate sitter bekvämt någon längre stund på min rygg.

Ser att jag borde putsa fönster när jag kommer in på kontoret. Ja borde väl storstäda om sanningen skall fram. Två hundra skitiga jävla kvadratmeter kontor. Det tar en stund att städa. Tid som jag såklart inte har. Tur att det inte kommer så mycket folk hit. Trotts allt. Men dom där fönstren. Kan dom vara fyra kvadratmeter vart och ett av dom. Åtta stycken. Ja dom borde fixas. Så att man ser ut. Inte tror att man åkt på gråstarr när man tittar ut genom dom. Fel försöker titta ut genom dom.

Trettonde april idag. Det smälter och det droppar. Snar kan man flytta ut trädgårdsmöbler. Något av det bästa jag vet är att ta mig en macka och en tallrik fil och barfota tassa ut i trädgården, sätta mig i trädgårdsmöblerna och äta min lunch. Ja sommartid innebär fillunch. Ett enklare liv. Strumpor åker inte på igen förrän i slutet på augusti. Men de där dagarna, när jag kan tassa ut, sitta där en stund med en kaffekopp efteråt, ja, de dagarna kan man leva ett liv för. Så den där resan man skall njuta av, den som är vardagen, som alla pratar om. Att den skall vara värd att göra. Ja den är värd det för mig. De där dagarna är som jordgubbarna i livet. För jag jobbar såklart. Samma antal timmar som på vintern. Men med fönster öppna. Med koltrastsång från Pavrotti som letar sig in på kontoret. Lycklig. Ja det är jag oftast på vintern också. Men friare på sommaren. Om jag får se havet ibland. Leka med det. Dofta det våta fuktiga sensuella det har att bjuda på. Om jag får lyssna på sommar. Om jag får ligga i gräset och titta på molnen. Ligga i hängmattan och se körsbären hos den gamla damen sakta mogna och rodna. Om jag får lägga en morot på grillen ibland och skölja ner den med lite rose’.   Eller varför inte en kall öl. Eller vin. Eller champagne för att fira att man faktiskt lever och får ta del av allt det där vackra. Att man är frisk. Att de man älskar är friska. Att de man inte älskar är friska. För att man har råd med att tänka så. Inte låter hatet ta sig så att de där andra vinner. Ja och man kan längta till hösten också. Underbart. Brasor och härligt lugn. Det är bara vintern… Men långt dit nu. Tänk inte på den.

Ja jag skall tamefan ha en veckas semester i år.  Tanken har slagit mig att man kanske skulle slå till med två. Men va tusan. Är inte det att överdriva ändå? Två veckor när man inte gör ett endaste dugg. Bara tassar omkring. Det kan få det att krypa i en det där. Bara tanken kan räcka. Om man inte hittar på något annat projekt. Sådan finns det gott om här. Så det kanske skulle fungera ändå. Får fundera på det.

Men slurp… mitt te är urdrucket. Koppen tom. Dags att börja jobba. Att förändra världen.  OJ OJ OJ HEMSKA TANKE, tänk om man inte förändrar världen då? “Vad skall folk säga!?” Ja, antagligen något nedlåtande men jag vet att de ändå tänker (om de kan det)  “Han försökte i alla fall, gjorde jag?”. Så se där vem vinner till slut ändå (en galnings skratt som sakta tonar ut…).

 

Jupiter lyser starkt ner mot mig. Ja den hänger där norrut som en väldigt stark stjärna och om man nu vet att det är Jupiter så känns det lite sådär magiskt. Ja att man kan sitta här i Lo(o)s, mitt ute i skogen, och Jupiter behagar lysa på just mig. Jag menar, kungen vet inte ens att jag finns, men Jupiter delar sitt ljus med mig. Vad säger ni om det va!? Gör ingen skillnad på hög och låg. Bara hänger där och lyser på oss allihop. Jo jag vet att det är solen egentligen. Ja som står för själva lysandet. Men för mig spelar det ingen roll. Det är Jupiter som skickar det där ljuset till mig. Som en boll som passas mellan en bärare till en annan och som till slut fångas av mig här genom ett fönster mot norr i ett stort gult hus på en kulle ute i ingenstans.

Jag har jobbat i helgen men också vilat. Känner mig både sugen och redo för en ny vecka. Ja jag tänker använda också den här veckan till att förändra världen. Jag har ingen annan agenda. Det räcker inte med att sitta av den dag i livet för mig. Det har det aldrig gjort. Det är därför jag aldrig lärt mig spela kort eller schack. Jag har aldrig haft tid med sånt där. Aldrig. Jag önskade jag hade det men det har jag aldrig haft. Det finns för mycket att utforska, för mycket att lära, för många mysterier att glädjas åt. Nu med två år kvar till sextio skall man kanske vara glad åt den där känslan. Jag vet ju inte. Om jag nu varit sextio någon gång tidigare så har jag inget minne av hur det var. Varje ny dag bär på nya mysterier också i den här åldern. Märkligt.

Man hade ju hoppats att man kunde skriva in “vuxen” i sitt cv vid det här laget men så känns det inte. Alltid tjugotvå där inne i huvudet. Ja man stannade liksom där mentalt. Men medveten om att det är ett mentalt tillstånd då såklart. Morsan sa samma sak ända upp över åttio. Så varför inte jag? Alltid tjugotvå alltså. Bara en kropp som sakta ger upp och ger efter. Ett ansikte som faller neråt. Ja allt faller neråt såklart hos ens person numera. Dras ner av tyngdkraften som om det gett upp kampen att hålla emot. Men tjugotvå hela dagarna alltså där inuti.

Vi fick en ny “lokal” nyhetssändning idag. Alla inslag var från Gästrikland. Det är lite fascinerade det där luddletandet i den egna naveln. Det är ju exakt samma sak på P4 Gävleborg. Det händer jävligt mycket i Gävle och Sandviken och dess närhet. Det finns massor med talangfulla musiker och artister och företagare där. Väldigt få i Hälsingland. Tydligen. Ja och jag tror inte ens att man är medveten om att man sitter där och leker i sin egen navel. Man har bara blivit blinda. Synskadade. Stängt öronen. Fått teleskopsyn. Man ser helt enkelt inte klart längre. I alla fall inte så långt. Är närsynta. Fördelen med att bo såhär utanför världen är att man ser klarare. Ser mer av helheten. OM man vill. Ja jag minns väl hur man såg på resten av landet när man bodde i Stockholm. “Örebro” Va fan är det? Liksom… Men jag hade det inte som profession att (också) servera material till de som inte bodde där. Hade jag det så hade jag nog vänt på det. Varit livrädd att beskyllas för att se till mitt eget bara. Inte se helheten. Jag har alltid avskytt papporna och mammorna som lyft fram sina egna ungar framför andra på olika tillställningar. Eller de som lyft fram de där mammorna och pappornas ungar för att verka bra i de där föräldrarnas ögon. Mina ungar har aldrig fått det där. Just för att jag hatar det si in i helvete hos andra. VERKLIGEN hatar det!!! Men kanske är det vägen till framgång. Se på mig bara. Jämför med de som ogenerat höjer upp och pushar de sina. Alltid bara de sina.

Fast vad man kan och vad man gör spelar väl egentligen ingen roll . Det handlar bara om vem man känner. Fast säger man sådär så kommer det snart fram någon jävel och säger att man är bitter. Ja det måste vara det tycker man. Men man kan kalla det erfarenhet också. Eller en iakttagelse.  En lärdom av livet.  Man får sådant till sig när man börjar närma sig sextio. Bitterheten kräver att man tycker det där är fel. Att det är orättvist mot en själv. Jag har inte sagt ett ord om det nämligen. Många är så självupptagna att allt som sägs och görs och hörs och ses sätts i relation till det egna jaget. Jag ser såklart saker som den person jag är. Färgar såklart saker utifrån den jag är och de erfarenheter jag har. Men en av mina största styrkor är att flytta det utanför min egen person och se det därifrån också. Från det perspektivet är också jag bara en spelare. En som känner andra. Som drar fördelar av det. Nämligen.

PO Tidholm skulle läsa idag. Oj vad han måste tycka att jag svamlar. Ja jag kan inte annat än hålla med. Vi är överens om mycket han och jag. Säkert det mesta. Han ÄR en hedersman. Tror jag. Har inte träffat honom. Dock är vi inte överens om landsbygdens undergång. Näpp. Att interpolera mot undergång, eller framgång för den delen, är till för domedagsprofeter, och optimistkonsulter. Y=kX + m är en för enkelt formel för att beskriva nästan allt som rör sig över längre tid än NU. Den är enkel såklart. Speciellt om den skall riktas som en bössa mot “gå åt helvete hållet”. Uppåt eller nedåt. Det går åt helvete är nog den mest populära profetian under människans två miljoner år. Kunde varit en ism. Undergångsismen. Skulle definitivt samla mest anhängare. Många av oss blir helt enkelt tilltalade av att det går käpp rätt åt helvete. Helst för andra eller om inte det finns några andra det kan gå käpp rätt åt helvete för så kan det vara hela mänskligheten. Ja då går det för sig att vara en del av det där undergångsscenariot. Ozonhål, klimatförändringar, ja och på sjuttiotalet var det en ny istid. Ja det går nog åt helvete förr eller senare. Jag menar väntar man tillräckligt länge så. Till slut borde det ju falla ihop alltsammans. Fast sannolikheten är att det inte gör det, Att det snurrar på. Därmed inte sagt allt är bra. Mycket är skitdåligt. Men också det blir oftast oftast bättre istället för att gå åt helvete. Nästan alltid. Eller alltid. Ja ALLTID!!! Det är krokigt och backigt och jävligt. Men går åt helvete…. Knappast.

Fast folk får väl hålla på med undergång och eländesscenarier bäst dom vill för min del. Vi lever inte i samma värld längre ändå. Jag avlägsnar mig en bit varje vecka från allt det där. Sitter här på min kulle med det stora gula huset och funderar på mitt. Prackar inte på någon mina tankar. Vill man tro att det går åt pipsvängen så är väl det OK för mig. Bara jag får sitta här för mig själv och fundera så. Det är väl ett ganska hederligt deal. Eller hur?

Man kan släppa ut en fluga genom att öppna fönstret åt den antingen för att bli av med den eller för att man vill rädda flugans liv. Förhållningssätt som säger mycket om vem man är.

Jag vaknar med den tanken här på morgonen. Lagom sent. Niosnåret. Flugan som jag snart tänker rädda livet på surrar i fönstret och vill ut. Ut i årets första Loosiska regnväder, i det som såklart är frihet för en fluga, för alla inlåsta.

Regnväder gör mig blå i sinnet men glad i hjärtat. Jag har alltid lättare att arbeta när det regnar där ute än när det är sol som lyser in genom kontorets stora lortiga fönster. Sol som är som en magnet som vill dra mig ut med kraften hos en gigant rakt genom de stängda fönstren. Drar i den motvillige.

Ja det skall jobbas snart. Egenföretagarens liv. Man lever företag, man äger inte bara. Jag älskar det.