Month: April 2015

Vi bär in par i pallar pellets K och jag. K bangar aldrig. Hennes bästa egenskap. En del kvinnor är så rädda om naglar och frisyrer så att de inget är att ha. Andra gör det som krävs och gör det bästa av det. Respekt till de senare inte till de förra. Möjligen kan man ha de försiktiga som tapeter, eller som snygg postlåda.

Påskdag. Livet går vidare. Vi kör igenom två säsonger av “the Killer”. Ja jävlar. Man hinner inte så mycket mer en påsk om man gör det. Många avsnitt. Men man åker ner i varv i sinnet. Tar sig bort mentalt från det man normalt sysselsätter huvudet med, så långt bort att man börjar längta tillbaks och får in suget i kroppen igen. Det är därför man måste unna sig vila också när man håller på med något som man älskar mer än något annat. Så så blev det. Jag sitter här på kontoret igen och är sugen. Det finns att göra. Arbetsveckan har börjat.

En råbock brölar här utanför igår kväll så man först tror det är en galning som står där ute och ropar, sen en räv, men känner sen igen brölandet. Det är dags att samla sina honor till sig om man är råbock. Tänka på nästa generation. Sprida sina gener vidare Den bäste, starkaste, snyggaste bocken vinner alla honors gunst. Tur man inte är råbock. Det hade inte fungerat för mig. Jag som saknar tävlingsinstinkt helt och hållet. Nöjd med att vara. Hade inte dugt till som råbock. “Inte heller” kanske någon vill tillägga.  Jag håller inte med. Men tänker inte bevisa det. Därför att jag känner inget behov av att vinna.

Tittar på gitarren när jag går in på kontoret. Den står där på stolen där jag lämnade den sist. Ostämd gissar jag. Att sätta sig med den innebär fingrar som kommer att göra ont. Men jag känner inte suget. Inte riktigt. Bara litet. Jag skall vara deppigare i sinnet för att sätta mig med den där saken. Svartare. Då är den som en napp. Tröstar. Ger mig luft i sinnet som skingrar det svarta och löser upp det till grått. För sugen på annat nu. Att gå vägen den som tilldelats mig.

En del tror att musiken är en karriärväg för mig. Att jag har drömmar kring den. Men de tar fel såklart. De projicerar sina egna liv in i mitt. Jodå jag har haft det. För trettio år sedan. Men då var då och nu är nu. En hit idag skulle förstöra mitt liv. Om jag följde de krav som den skulle fört med sig. Men det kommer jag aldrig att göra. Det där är toner till inget och för inget. Vill någon lyssna är det ok. Vill ingen lyssna så är det också ok. Ja till och med Hälsingland får man lyssna på. Jag skiter i vilket. Den säger ju vad jag tänker och känner för det här landskapet. Men kanske är inte mina känslor lika ytliga och banala som den texten är. Just i det ögonblicket den skrevs var det just sådär banala bara. Men andra har ju kommit undan med sånt såklart. Lyssna bara på Berghagens “Stockholm i mitt hjärta”. Snacka om banal.

Men grejen med att leva är att utvecklas. Att man går framåt. Gör man det och det går ett år så kommer man tycka att det man gjorde förut inte dög. Det ligger liksom inbäddat i utveckling. Börjar man tycka att det gamla är bättre än det man gör idag så har man stannat av. Är på väg att dö. Det där gäller musik, kod, ord och allt annat. Bättre idag. Ännu bättre imorgon. Det måste vara så. Inte för att det är en tävling. För det är det inte. Utan för att det handlar om att växa som människa.

Dom som läser min blogg vet att jag vill bli fjäril i mitt nästa liv. Hmmmm Monarkfjärilar har en rackarns massa kompisar. Ja och de reser långt. Mexiko till Kanada och tvärt om. Passar mig tror jag. Skall fundera på om det är en sådan jag vill bli eller bara en somrig kålfjäril eller nässelfjäril här hemma.  De är alla under. Skall fundera på det.

Dusch klockan halv fem. På eftermiddagen. The Killer, avsnitt efter avsnitt fram till dess. Man behöver en paus efter för många avsnitt men jag tror tamefan vi fortsätter och kolla efter halvtid. Fågelmat fylls. Pellets fylls. Ja jag sitter här och skriver det här. Det är lite som jular i Uppsala när det vanligtvis inte fanns några resttentor som väntade och vi spelade de senaste spelen från lovdag till skolstart. K och jag. Gick vi ens ut? Knappt. Behövde mat ibland. Jag har bara varit ut och fyllt fågelmat idag också. Den planerade promenaden ställde vi in. Mer utgång blir det inte. Men det håller såklart bara ett tag det här. Inte mer. Men en skön serie. Folk är nedsminkade istället för uppsminkade. Verkar nästan vara som normala människor. Det känns befriande på något sätt.

När jag nu sitter här på kontoret så känner jag ju såklart det där suget. Suget efter att ta tag i saker igen. Jag vet att jag är lyckligt lottad som har den känslan. Så många har den inte, utan snarare motsatsen. Men jag har betalt priset för att få ha den. Har jag inte?

Kapacitetsutnyttjandet av CPU’er på min maskin ligger på 10% ungefär. Är inte det ledighet så säg? De där visarna går aldrig under 70% annars. Står ofta på max. Japp beviset på att jag kan koppla av jag med.

Fast egentligen skulle man ju såklart tagit ett plan någonstans på långfredagen. Ja jag tror nordvästa hörnet av Irland hade passat. Kanske ända uppe vid Malin head.  Karghet och hårda klippor. Promenerat farligt nära de där stupen för att riktigt få känna vindarna som färdats dit ända från Kanada. Ätit och druckit gott. Sjungit med de andra på bypuben, kanske fattat en gitarr själv och sjungit en av de sorgsna.  En sådan där som de förstår där för att de har lika delar sorgsenhet och glädje i blodet efter hårda år. Omixbar glädje och sorg men där på riktigt. Aktat sig för att säga att man är i England. För att inte åka på ens smäll. Blivit full och dansat med de andra gubbarna där på puben till filolen och pipan fast man inte kan ett endaste steg.

Sen suttit där vid en en av klipporna dan efter och sett vågorna slå in mot Irlands vassa klippor och förgöras som om de var de vackraste och dyraste kristallglas men just här inte värda ett skit. För att just här är det bara det sanna och verkliga som har värde.  Sippa på lite värmande whisky där ur en medhavd fickplunta som hålls ljummen för att den förvaras nära kroppen. Känna hur spriten färdas ner i magen och sen letar sig ut i kroppen. Irländsk whisky såklart. Irländsk torv och malt. Allt annat vore en förolämpning mot den trakt man befinner sig i. Fåglarna. Som dyker ner i bränningarna. Inte ge efter för den där känslan att kasta sig ut, ner och försvinna för gott i havet. Varifrån kommer den där känslan. En gång trodde jag att jag var ensam om den. Men man är sällan ensam om saker. Man är inte så förbannat speciell som man tror.

Men egentligen är det där jag skulle ha varit. Ja K och jag. Hon gillar inte höjder så när stupen fick jag stå själv. Där där man måste stå för att förstå styrkan i allt detta. Där man kan luta sig ut över stupet efter som vinden bär en och inte låter ens en tjock ocool gubbe som mig falla. Men visst man ser kan det från stigarna längre upp också. De tunga backarna upp på åsarna. Den milsvida utsikten. Men Kanada, USA är allt för långt borta såklart. Syns inte ens med de skarpaste ögonen eller kikaren. Men man vet att det är där. Västerut. Dit massor av Irländare begav sig för ett bättre liv. Det drar som en magnet här. Friheten från översittare. Den som drog över så många svenskar också. Men ger man det några decennier så sitter det nya  herrar på tronerna. USA har de största inkomstskillnaderna i världen idag. Det är snart dags för de fattiga att utvandra eller göra revolution. Jag jag tror på det senare. De faller imperierna när orättvisorna blir för stora och de styrande tror att de blivit ett med gud. Ja allt det där känns såklart tydligare i nordvästra Irland.

Ja sen åka hem på annandag påsk. För att man måste…

Ja det går ju rätt bra att fara dit också i fantasin. Nu skall vi titta på några avsnitt till av den där serien. Tills vi inte orkar mer.  Låta tiden rinna mellan fingrarna. Ja man kan behöva det ibland. Jag tillåter mig det för sällan annars. Så är det och det är sant. Men ibland finns det mening med att tillåta sig det där. Det gäller att inte fastna där bara. Man kan leva hela sitt liv som en tv tittande drömmare. Så att man glömmer att leva sitt egna liv. Inte vågar leva sitt egna liv. Nej dit tänker jag aldrig bege mig. Det här är bara nu.

Tänker att jag skall skriva några rader. Efter två avsnitt av The Killing och ett försök att titta på en långfilm före det. Ja och efter att jag ätit för mycket. Efter att jag vilat en hel dag. Nej i längden är inte detta livet för mig. För mycket vila gör att man blir trött och tröttare. Men två dar. Japp. Två dar har jag inga problem med det. Nästan. Behöver det hur som helst. Men skriva ett par rader. Nej. Tror att jag skiter i det. Har bok att läsa ut istället. Dyker ner i den. Börjar på en ny.  Sen somnar jag väl och hålls där vid björken inatt igen. Den vid sjön. Smultron och varma vindar. Fjärilar och koltrastsång. Enkelt liv. Jag trivs där. Japp i nästa liv skall jag bli en vacker fjäril. Vacker till slut. Då flyger jag på ängarna som breder ut sig där bredvid björken. Då blir koltrasten min fiende. Idag min bäste sommarvän. Allt handlar om perspektiv mina vänner. Bara det. Godnatt.

Jag kan gissa att de flesta på landsbygden är ute på isarna redan.  Börjar bli småfulla. Hem och värma sig i bastu och/eller uppvärmd badtunna sen när man inte orkar längre. Dricka några öl till från flaken. Bli mer packade. Äta Tacos. Standardliv. Köpt i påse. Knulla ikväll. Lev i åttio år eller tills du tröttnar. Eller också bara fördomar. Från min sida. Jag vet inget om de normalas liv. Själv jobbar jag nämligen.

Redan nere på kontoret dessutom faktiskt, Trotts fyrtiofem minuters snozzzzzzzzande efter att klockan ringt normaltid här på morgonen. Fast det är såklart IFånen sm låter. Skittelefonen. Men som väckarklocka duger den.

Gråväder. Passar mig perfekt. Skall man jobba så vill man såklart inte ha sol som få en att längta ut. Men det kunde såklart vara lokalt här över vår kulle det där gråvädret. Folket på isarna borde istället få sol. Efter oxveckor och slit förtjänar de det. Kanske eller i alla fall en del.

Ikväll kan man se Tusen bitar om man är lagd åt det hållet. Det är jag. Före den kan man se en dokumentär om Kajsa Grytt. Det skall jag. Men hon är tydligen innerligt hatad av någon anledning. Jag hatar ingen. Näpp. Men kunde. Ja, eller alla.

Just det där med att hata är intressant. Man kan hata sig sjuk. Lätt. Man blir helt klart sjuk av att hata. Det var det Jesus (ja det finns många fler som sagt det så det fungerar också för oss oreligiösa) menade med att man skall vända den andra kinden till och förlåta. Det är svårare det. Än att hata. Ett barn dör. Ditt barn. Det värsta som kan hända. Man kan söka syndabockar. Hata. Eller man kan försöka gå vidare för att det är den enda rimliga vägen. Allt hat man sänder ut går bara tillbaks till en själv. Den man så innerligt har utsett till mål blir den som vinner. Det vill man ju inte. Reser man på huvudet och går vidare blir det tvärt om. Man vinner själv. Därför måste man göra det. Skit händer. Ibland mer än man mäktar med. Men det händer i alla fall.  Det har aldrig varit enkelt att leva.

Läser Galaxen, en tidning som ges ut av Vintergatan, en av friskolorna här i kommunen. Det blir lite roligt när man läser efternamnen på barnen som går där. Eller sorgligt snarare kanske. Nästan varenda ett av dem är namn man känner igen. Chefernas barn. Politikernas barn. Ja osv. Verkar vara en underbar skola för övrigt. Men alltså inget för ett barn till Hedmans. Common people och allt det där.

Krönikör är man nu inte längre. Kan inte säga att jag saknar det så mycket så att det gör ont. Skriver samma saker här ändå ju och det är Facebook över allt det där som stora pressen levererar också numera. Läser inte Hälsingetidningar längre och gjorde väl inte det när jag var krönikör heller. De är döende, har den där unkna rosslande andedräkten som de döda har innan slutet, och istället för att gå mot döden med värdighet så sänker man sig till den bottenlösa gyttjans nivå. Det blir mer filmklipp på katter, ytlighet, reklam och skit. Mycket mer. En flod av skit. Mest likes vinner. Sorry, det där är dödens väg. Synd för det finns eller i alla fall fanns en massa duktiga människor som jobbade på de där redaktionerna. Som gjorde stora saker. Som hade karaktär och integritet. Men nu skall det vara enkelt. Läsare skall inte behöva fundera så jävla mycket. Läsarförakt kallar jag det. Den gamla tidens journalister och redaktörer höll människor som Taube flytande. Den nya tidens tidningsfolk  skrattar åt “sådana där” och har viktigare saker för sig. Dö snälla!

Man dör själv också. Sakta gör man det. I små steg. En del orkar inte tänka på det där. En del är inte medvetna om det. Som ung finns just det där liksom inte i ens världsbild ens. I min ålder, ja, då finns den alltid där som en kamrat som vandrar bredvid en. Som tar en med sig en dag. Om inte imorgon så om några veckor eller veckor efter det. Veckor som kan bli år eller stannar vid veckor, eller dagar om man har otur. Är man rädd för det där? Som man var rädd när man var yngre. Nej, inte längre. Kanske kommer också det med det där “nära sextio”. Jag vet inte. Att man förlikar sig med ett slut. Att man till och med ibland kan längta efter den långa vilan. Just det är nytt. Att man är trött där någonstans inuti och vill vila. Slippa gå upp klockan sju en långfredag för att jobba i sitt anletes svett. Kanske göra det till ingen nytta. Nä döden är inte längre en motståndare. Vi är vänner numera. Har kanske alltid varit det. Det är bara jag som aldrig förstått.

Så nu till editorer och kompilatorer. Min värld är här. Ikväll somnar jag antagligen på grön IKEA soffa. Jag antar att en och annan inkommen från isarna hamnar på andra soffor. Sovandes med spyhinkar bredvid sig. Förlorade hjältar är vi hela bunten. Ingen bättre eller sämre än den andre. Ett folk, en jord, ett universum.

Jag antar att de flesta är lediga just nu. Men inte jag alltså. Inte idag, inte ikväll och inte imorgon. Men sen så också egenföretagarledighet här några dagar. Fast jag egentligen inte har tid med det heller. Ibland får man bara ta sig tid ändå. Tvångsentlediga sig själv från alla de där posterna man sitter på.

Koncentrationen infann sig ikväll. Skönt. Utan den finns inte jag heller.

Påskkärringar kom hit idag. Två. De flesta orkar sig inte upp för Brattbacken. Därav bara två. Mer godis åt mig. Tack! Losborna är annars en generös flock. När äldste sonen med kompisar gav sig ut (ja som små) så kom dom hem med en kasse godis och femhundra spänn. Ja det kanske till och med var mer när jag tänker efter. Dom var väl lite vildare utklädda än påskkärringarna men ändå. Los är generöst. Inte snack om saken. Mot udda människor också. Det är bra. Fast ändå är det nästan 25% som röstar på SD. Fast det är nog något annat. Protest kanske. Kan man i alla fall hoppas. Skiter i det . Skall härifrån. Får väl hyra ut till vindluffare i värsta fall. Tändsticka i sista fall.

Vaknade i morse och hittade en okänd svart katt inträngd i ett hörn  i biblioteket. Lyfte ut och räddade. Men lillkatten. Petite, syntes inte till. Ovanligt. Hon är försiktig av sig. Håller sig normalt hemmakring. Men inne nu på kvällen. Jag orolig. Som en hönsmamma där. Rädd om min undertäcketvärmare.

Det susar i öronen. Brukar betyda för mycket jobb. Att jag jobbar på gränsen igen. Inte bra men vad har vi trälar för val? Massor såklart. Om jag nu tillåts svara på den frågan.  Det finns alltid val. Man har själv ansvar för sitt liv. Också den som sitter och jobba en skärtorsdagskväll när häxorna skrattande reser till Blåkulla på kvastskaft och i jetplan. Ofta är vi bättre på att sätta oss själva i burar än de vi skyller på som skyldiga att vi sitter där. Gäller alla. Nästan. Men inte enklare att ta sig ur för den skull. Svårare att lura sig själv liksom. Så att man tittar bort en stund. Så att man kan fly från sig själv. Man måste vara smart och snabb för att klara det.

Att Pavarotti, Koltrasten, är här glädjer mig mer än något annat. Eller i alla fall lika mycket som en massa annat. En mer givmild varelse får man leta efter. Det finns många musiker som kunde lära av honom. Då tänker jag både på musikalitet och på girighet. Speciellt på girigheten. Världens varböld.

Men jobba en timme till. Det måste man väl. För att känna sig nöjd med en dag som denna. Ja så är det ju. Imorgon Låååååååångfredag. En dag man borde kunna få mycket gjort på alltså. Om man lever. Sånt vet man inte. Man hoppas bara. Från dag till dag. Ja så är det.