Month: April 2015

Det är en helt vanlig morgon här på Hälsinglands tak. Jag längtar härifrån lika mycket som vanligt. Vindarna viner kring husknuten i sin brådska att torka ut och hjälpa till att smälta snö. Solen lyser från himlen som inte heller idag ser ut att vara på väg att ramla ner över våra huvuden.

På kontoret med stor tekopp och en arbetsdag framför mig känner jag tillförsikt och längtan inför det som behöver göras. Här trivs jag. Här håller jag på att förändra världen. Ja ni förstår, det är inte svårare än så. Jobbet mitt. Hybris säger du säkert. Men det är bara du som har begränsningar i sinnet käre vän. Förmultnande sinnen snart döda som förpackats i mörka lådor gör inte skillnad i världen. Allt måste börja med att man tror att det är möjligt.

En vindby får huset att skaka till. Vindarna är verkligen hårda i år. Men här inne sitter man såklart tryggt och säkert. Tror man. Hur som helt finns det ingen anledning att oroa sig för det man inte kan göra något åt. Man anar kraften. Hur den kan förgöra och rycka loss. Gillar det egentligen. Människans litenhet kommer i dagen. Vi har alltid annars en tendens att att lyfta upp oss till onåbara härskarpositioner. Men när det drar igång blir vi som gråtande små  barn igen med blöjor som behöver bytas av någon som är tryggheten.

Men inget händer såklart här annat idag än jobb utan slut. Ja det är så det ser ut när man förändrar världen. Man kan inte bara ligga och titta upp i taket. Men visst skulle jag vilja packa bilen och fara söderut hellre. Vara borta en månad. Om K kunde få vara ledig. Henk skriver att tulpanfälten är som vackrast nu runt Alkmaar. Jag har aldrig sett. Borde se. Ja Lavendelfält i Frankrike också. Borde se. Solrosfälten som sträcker sig in och bort i evigheten med. Måste se. Har inte sett. Men mest av allt handlar drömmen om resandet om människorna såklart. Mötena. Gillar det mest av allt. De är dom som fastnar i mitt sinne som små juveler eller kolbitar. Backdroppen är de där scenarierna.

Benny A. bygger älgpass. Tittar in hos dragspelaren och fikar. Svårt att tror att han finns på riktigt när han liksom finns utanför tv och tidningar. Kör bil fast han inte får. “Här finns väl inga poliser!”. Jag nickar. Vi dricker upp vårt kaffe. Säger inte mer. Ingen av oss. Allt är sagt.

Jag tycker det skall ta ungefär en dag att fixa. Det gör det aldrig. En dag brukar bli en vecka. Eller två. Därför att jag vill bli nöjd. Inte har ett mål som är huggit i sten. Därför att det är då det blir det bästa slutresultatet. Något jag kan stå för. Något jag kan vara stolt över. Ja inget konstigt med det där. Kreativa jobb fungerar sådär.

Men det kan inte hjälpas att man ändå blir stressad av att saker tar så förbaskat lång tid. Att konstruera nytt gör det. Alla vet det. Men förnekelsen är stor. Min med såklart. Mycket tid och mycket pengar bör man ha om man skall hålla på med det där. Eller också skall man vara dum i huvudet – ungefär som jag då. Eftersom jag varken har det ena eller det andra. Bara viljan och ibland en skopa tålamodet. Ja lite hopp också uppblandat med ren desperation. Men det krävs en galning för att fortsätta. Det går inte annars.

En del har en figur på axeln som hela tiden säger att det inte går. Att det går åt helvete. Jag har “dom”. Ett helt gäng. Oklar vilka det är och inte sitter de på axeln. Snarare står de där i en hel hop i en ring kring mig. Och de kraxar hela tiden i nedsättande ordalag. Ja det hör jag tydligt. Dom vill gärna att det skall gå dåligt. Helst tidigare än senare. “Dom” alltså. Jag hatar “dom där”. Livet skulle vara mycket bättre utan dom. Men ändå är dom väl en del av mig. De jag hela tiden måste frigöra mig ifrån för att bli en större och bättre människa.

Månen nästan kysser Venus utanför fönstret, norrut, nordväst. Jupiter tittar svartsjukt på. Jag blir glad att de där kikar ned också på små och obetydliga människor som mig. För inte tusan ser himlen annorlunda ut om man är en enkel man som jag eller kung över Sverige eller över världen för den delen. Från planeter och stjärnors perspektiv är vi desamma och mer eller mindre pengar på banken eller andra ytligheter har ingen som helst betydelse. I det vilar jag trygg. Saluterar därför himlakropparna och njuter av aftonsstjärnan ljus och en måne som sakta växer dag för dag till glädje för jordlingar.

Gräsmattan nästan helt framme idag. Ja också på framsidan. Man kan glädjas åt det precis som allt det andra som händer. Enkelt. Inte svårt att förstå sig på. Så enkelt att till och med mitt huvud kan ta in och förstå.

Fortfarande inte ett spår av den stora fågelmataren. Nedsliten från sin uppsättning. Men vem tog den? Vem hade den styrkan eller tyngden? Borta är den hur som helst. Ute på vift. K tror fortfarande på råbocken. Att den springer omkring med den där fastsatta i hornen. Som en grön kungakrona. Svårt att verifiera. Vi har inte sett dem sedan det där hände.

Jag somnar under Rapport idag. Den tröttes powernap för att orka skift två. Det jag sitter i just nu. Och det hjälper, det räddar och jag vaknar alltid till vädret. Men signalen är tydlig såklart. “Vila gubbjävel!” säger kroppen. Koncentration i måtta är din vän. Men just det lyssnar jag inte på. Jo när yrseln kommer. Då är jag över gränsen. Då är det bara att ge upp. Men oftast bra att lyssna. Hittills i alla fall. Men så förbannat mycket kvar att göra och så förbannat lite liv kvar att göra det på.

Hursomhelst får dessa ord avsluta detta kvällsskift. Jag skall öppna dörren och titta upp mot himlen för att försöka se Merkurius också. Hälsa ut i allt det där utan slut. JA vill man fly så är det dit åt man skall fly. Det räcker inte med att flytta till en ny kommun. En raket och iväg är det som gäller. Men antagligen kommer man inte ifrån sig själv då heller. Det är det som är det stora dilemmat för de flesta av oss. Att vara sams med oss själva. Att stå ut med oss själva. Men skit i det nu. Jag har god bok som väntar. Glädjen. Att läsa. Att se världen genom andras ögon. Uppleva det man annars inte skulle få uppleva. Ja och en buffert mellan ett huvud i arbete och ett huvud i sömn. Sådan som jag behöver det. Goder natt!

ps Det blev ingen Sone Bangers väg. Jag är inte förvånad. Jag har hittills aldrig blivit överraskad av att bo i den här kommunen. Upplevt att de styrande någon endaste gång vågat ta ut svängarna för det som är värt att ta ut svängar för. Som är unikt. Ja jag blev inte överraskad den här gången heller. Synd! ds