Month: April 2015

Gubbarna och deras ved. Helig tid. Tid som inte riktigt börjat ännu här uppe. Men en motorsåg vrålar sedan en dryg vecka tillbaks igång någonstans i byn vid halv sex varje morgon. Man kan tänka idiot där där man ligger i sängen och försöker sova. Men det är såklart bara stolthet eller en elak fru det handlar om. Ja man sa alltid det. Ju större och finare vedstapel man hade ju elakare fru hade man. Om det är sant eller inte och undersökt och bekräftat skall jag låta vara osagt. Men nog har mer än en gubbe gått ut och huggit ved istället för att stannat inne och trätat i oändlighet om något känsligt ämne alltid. De där högarna är alltså egentligen stora knutna nävar upplockade ur frustrerade mäns fickor.

Jag är säker på att det kommer kurser för kvinnor i det där också snart. För deras antal på vedbackarna är få och jämlikheten pockar på. Här liksom i styrelserummen. Skall alla göra samma sak med mikrometer som måttstock finns det inte längre någon ursäkt att inte stå där ensam eller jämte sin man. Den frustrerade knutna nävens liknelse faller såklart i samma ögonblick och mordstatistiken går drastiskt upp här ute på landsbygden. Bäst att låta det vara som det är med det där. Ibland skall man låta bli att utmana ödet.

Själv får jag avstå veden. Skälen är tre. K är för snäll. Det skulle behövas 125 kubikmeter per år för att värma den här kåken, Tiden, tiden, tiden. Man bör bliva vid sin läst om man kan vara vid sin läst. Ja 125 kubikmeter är mycket. Man skall in med ungefär en kubikmeter per dygn under eldningsäsongen här på kullen om man skulle ha eldat med ved. Men en kamin skall jag ändå få på plats här på kontoret. En som hjälper till med uppvärmning av kontor och resten av stor fastighet och sprakar rogivande och inspirerande under kalla vinterdagar.

Men här har alltså inte kapsågarnas sniiiiiiiiitt..tt sniiiiiiiiitt..tt  sniiiiiiiiitt..tt  sniiiiiiiiitt..tt  sniiiiiiiiitt..tt  sniiiiiiiiitt..tt  sniiiiiiiiitt..tt  börjat höras riktigt än. De kommer under maj.  Hörs varje dag i veckan från tidig morgon och till sen kväll, som det säkrast av alla tecken på att våren verkligen har nått fram på riktigt hit till Hälsinglands tak. Det läggs ansenlig möda på det här och det sparas in ansenliga mängder kronor i uppvärmingskostnad varje år, så nog är jag ändå aningen avundsjuk på dessa gubbar som står där på vedbackarna utanför sina små hus och gör sig av med ilska och frustration i svett och möda och med svällande muskler sparar pengar och samlar i sina lador för svårare tider.

När sågandet och klyvandet är avklarat byggs det vedstaplar. Vackra och fula, höga och låga, runda och fyrkantiga. Det vägs och beräknas. Man skall ned till trettio procent i fuktighet. Surved luktar illa och är oeffektiv. Koka vatten är inte meningen med det hela den där jobbkedjan. Ja sen så står de där, vedstaplarna, under sommaren liknande miljonprogrammens höghus med fritt boende för allehanda insekters avkommas somriga uppväxt. Ett inte riktigt beräknat syfte med vedstaplarna men likväl fullt fungerande och behövligt syfte. Senare under höst och vinter verkar de som säkra och skyddade boningar för diverse småkryp de där staplarna. Miljarder är de humlor och fjärilar som klarat vintern tack vare landets vedstaplar. Tack älskade gubbe sjunger de alla när de flyger ut i ljumma vindar under solen för att förgylla sommaren och göra allt det där som insekter gör.

Men det är klart sen finns det värmeväxlare och långa promenader också. Eller fjärrvärme. Då behöver man inte fundera ett dugg över sånt där. Inte alls faktiskt.

Tittar man norrut ser man den ynkligaste månskära som är möjlig att se. 2% Blodröd av sorg för de döda i krig och på flykt. Nästan rakt ovanför faller Venus i fritt fall i sin bana och lyser starkt som en strålkastare. Till tröst åt oss alla. Till vänster Jupiter. Stark och mäktig också hen. Merkurius skall finnas någonstans där i kokarna också men jag orka inte leta. Inte ikväll. Krafterna börjar ta slut. Jag skall strax salutera de där uppe och gå och lägga mig och sova den tröttes sömn.

Det är väntan ända bort till fjärde maj innan fullmånen lyser över oss och sprider oro och insomnia över världen som vi känner den. Själv är jag okänslig för det oroliga på alla sätt utom viljan att springa naken ut på det högsta  berget och dansa med vargar och andra mångalna gubbar den där natten. Dansa oss trötta där på berget till solen går upp och nakna mångalna gubbar helst inte skall visa sig ute med risk för upptäckt av de känsliga och lätt generade.

Vindarna viner kring huset här på kullen fortfarande. De som brukar stilla sig på natten. Men inte den här natten. De ligger efter i sin uppgift. Jobbar över och i tvåskift. Den att blåsa bort vinterns kalla och blåsa in sommarens varma in i våra liv. Så blås ni vindar. Jag tar emot varje pust med en öppen och längtande famn.

Idag hämtade jag posten för första gången i år utan att ta på mig vinterjackan. En kulle på Hälsinglands tak ger inte mycket lä, men jag anar det som skall komma. Enklare liv. Barfotaliv. Inga strumpor på igen förrän i oktober. Fil och ostmaka till lunch i trädgård där man avnjuter de underbaraste konserter med Pavarotti, vår alldeles egen Koltrast, och en kaffekopp i det fria. Han är redan här förresten. Tidig.  Aldrig är jag så lätt i hjärtat som på sommaren. Det blå kommer där med hösten. Det blåa på gränsen till svart som jag ändå också älskar och som är en sådan självklar del av den jag är. Det jag sannerligen inte vill vara utan. Men under sommaren. Inte ett spår av det där. Hjärtat tickar och och är lätt och nästa heliumfyllt och vill lyfta en uppåt uppåt så att man kan flyga med fåglar och bulliga moln.

Fast vi har såklart snö kvar här på Hälsinglands tak. Fattas bara annat.  Och än kan det komma mer. Men vad gör det om man vet vad som kommer därefter. Kung Bores arméer drar sig tillbaka och är besegrade. Vi vet det och vi känner det. Ingen konst att klara av några lätta bakslag när segern är i sikte. Vi borde kasta konfetti som man gjorde på Kungsgatan i Stockholm vid fredsslutet. Jubla. Ännu en sommar är på väg. Jag är ganska säker på det.

Lövsångare sjunger i varenda buske när jag går min promenad här på morgonen. Oansenlig men vackert sjungande och allt som en Idoldeltagare aldrig blir. För mig njutning. All denna sång. För andra oväsen. Perspektiv igen. Det är ändå ingen skillnad mot hannarnas kåta vrål på Stureplan strax efter tolv en fredagskväll. Syfte och mening är detsamma. Livets fortlevnad. Perspektiv. Man väljer hur och vad man vill se på saker. Inget är sådär enkelt som man kan tro vid första anblicken och de finns väldigt få sanningar.

Jag pratar länge med en journalist på lokaltidningen under veckan. Tackar nej till en intervju. De är enklare att tacka nej till de nya journalisterna. De gamla rävarna, som är borta de flesta nu, står man i tacksamhetsskuld till. Ja till var och en av dem. Där var det fel att säga nej även om jag börjar så varenda gång då också. Men lättare nu alltså. Skriv om mitt företag hur mycket ni vill. Men inte om mig. Aldrig mer om mig.

De har blivit så Aftonbladet och Sveriges radio och tv starstruck de nya.  Ja DN och Svenskan imponerade också. Jodå allt som sägs där är bra. Välkommen sprid ditt ord här hos oss också. Prata gärna skit om oss som bor här. Gör det. Du jobbar ju på Aftonbladet eller har synts på TV. Du måste ju veta ALLT. Åhhhh.. härliga.. underbara… upphöjda… du… Det är så underbart att finnas i din närhet… ohhhhhhhh du store. Att ha din mailadress. STORT!  Du som befinner dig närmare han/hon/det/gud än oss andra. Att tant Agda sett den första Koltrasten i år… “åhh så löjligt!”. “ha ha ha ha”- Säger dom. Tycker dom. Låtsas dom. Missar det som egentligen är det stora. För att få vara med. Och tror att det är sanningen. Bara för att dom har valt ett perspektiv uppifrån himlen. Från en plats nära han/hon/det/gud.

Men några bra finns det såklart numera också. De är bara så svåra att hitta. Någon har jag faktiskt hittat. Men skit i samma de är ändå ett utdöende släkte. Ja i den form de finns nu. Det är dags att sätta på sig servitörsuniformerna igen. Lära sig att serva mänskligheten som förr och inte sitta på höga hästar och vara stjärnor utan mening och egentligt budskap längre.

Men jag gissar att den nye store skalden som förr levde på att en och annan redaktör såg det stora i hans ord inte längre har någon chans att få ihop en krona för dagen längre. Man filtrerar bort den nya Evert Taube eller vem den där unge mannen eller kvinnan nu kunde blivit om någon tagit in ett enda av de där små inskickade sakerna som olästa åker ner i pappersinsamlingen.  För att de inte sas av någon som jobbat på Aftonbladet, synts i TV, hörts i radio, varit upphöjd. Struntmänniskor! Man blir aldrig något själv om man bara följer andra.

Den gode PO Tidholm skriver upprört till mig när jag kallar honom sandwitchman, undergångsmålare, för att han skriver hyllad spaltmeter efter spaltmeter om Norrlands nedgång och fall. Det är så enkelt att svartmåla och interpolera kurvor som går raka vägen ner mot helvetet. HURRA ropar såklart alla. HURRA han ser oss där uppifrån. HURRA det håller på att gå åt pipsvängen för oss. Jippie. Så bra skrivet! Så jag uttrycker att jag inte tror på det där. Att de där sandwhichmännen, ja han är en sådan, med sina undergångsskyltar har kommit och gått genom historien utan att undergången en endaste gång har kommit till oss.  Jag svamlar skriver PO. Säkert har han rätt. Men när det gäller ickeundergång för Norrland så har han fel och jag rätt. Vågorna kommer och går. Tiderna förändras. Vi lever i urbaniserings tid. Har gjort så under hela 1900 talet. Men undergång och fall. Icke!

Men nu var jag stygg igen såklart. Man skall vara snäll mot de upphöjda. De är ju så konstnärligt känsliga till skillnad mot oss andra hårdhudade här nere vid marken. Vi i massorna. Flera av dem kan till och med stava till “parnassen” och vet vad det betyder. Ohhhhhhhh!!!!! Ja jag skall bli snäll. Lite. Men kan såklart inte sluta svamla. Just det kan jag inte hjälpa. Han/hon/det/gud hjälpe mig för den oförmågan. Att aldrig kunna sluta svamla i tid och otid.