Day: 1 April 2015

Sitter och väntar på att en installation skall bli klar. Det tar tid. Mycket tid. Alltid så när man vill komma igång. Klockan är tio och alltså bara två timmar kvar på den hör arbetsdagen. Tiden går. Inte bra.

Jay-Z och gänget vill ha mer pengar. Det är synd om de där etablerade musikerna. Tidal lanseras. För att Spotify ger bort musiken. Jaha ja. Jävla korkskallar. När hästdroskorna höll på att bli utkonkurrerade av automobildroskor i London tvingade de fram en lag om att en man var tvungen att gå framför automobilerna med en röd varningsflagga. Annars fick det inte röra sig på Londons gator. Världens förändras. Somliga klarar inte av det. Dom kallas losers och det utan att ens bo i Los. Kanske kan Los Angeles räknas där också iof.

Apropå Spotify så har jag försökt få bort två låtar som inte hör till mitt konto under ett år nu. Skiter ju Spotify i. De har så mycket att göra är svaret. Skitföretag de också. Ett dito som aldrig gjort vinst. Fan till och med mitt företag har gjort det.

Jag spelar Bennys Tröstevisa. Inte för mig själv utan för Benny som har mist sitt körkort. Stackaren. Kör man för fort flera gånger gör man visst det. B. brukar hälsa på dragspelaren ibland när han är här och jagar. Är inte imponerad av min studio men det är dragspelaren. Vi skall förresten göra den sista inspelningen snart. Det är både en skojig och sorglig grej. Och då pratar jag om dragspelaren. B. har egen studio ute på Djurgården.  Han som har kung Midas händer men skjuter dåligt och uppenbarligen kör bil fort där han inte borde. Men gissar att han har råd med taxi. Eller Chaufför.

Installationen har inte kommit halvvägs ännu. Vet ej om det är bra eller dåligt. Säker dåligt. Skitdåligt.

Vill du lyssna på den musik jag gillar så är det den här listan du skall följa. Ingen annan. Passar utmärkt till städning, bilkörning och bokföring. Inte till bloggskrivande. Garanti och pengarna tillbaks annars. Men kanske inget för danspjattar. Men nästan. Också jag har blivit mjukare med åren. Follan hårdare. Trummisar är segare. Ger sig mer fan. Och är mer galna. Alltid trummisarna som är mest galna. Man skall se upp med trummisar. Aldrig vistas ensam med dom efter mörkrets inbrott.

Gråtomtarna dansar här utanför. Dom har supit till nu ikväll igen. Eller rökt sina svampar eller vad fan det är dom röker. Nu ragglar dom kring hör ute på gräsmattan i den kvarvarande snön. Bra för att snön dom trampar omkring och ramlar kull i försvinner men dåligt för att dom för ett sådant jävla oväsen.  Jag spelare 800-grader för dom. Det gillar dom. Ja jävla tomtar. Jag tror jag går ut till dom jag med tills den här förbannade installationen är klar. Men sist jag fick smaka på en av deras pipor var jag inte ocool gubbe på en fjorton dar eller mer. Starka grejer de där tomtegrejerna. Gör ocoola till coola. Illa.

Nu tutar UL ur högtalarna.   Japp låt dom jävlarna prata. Låt dom prata. Den enda inställning man kan överleva med här ute på landsbygden. Ja tamefan om det inte kom en till låt med honom. Eller också var det samma. Man vet inte så noga med UL. “Jag är klar med det där jag vill inte bli ung igen, du kan inte vara där jag är än..” Ja jävlar. Gubbjävel! Vargöga.

Per Persson ringde förresten och ville Spela i Los i sommar. Jag bad honom dra åt helvete. Såklart. Fans inte annat att göra. PP i Los. Ja jävlar. Det går inte. Här är jag kung. Hahahaha  (högt med eko).

Fast det är dragspelaren såklart. Som är kung här. Omtvistligt så.  Och kanske någon ung förmåga är prins. Inte jag. Nä, skojade bara. PP kommer inte hit ändå. Näpp. Poeten kan får komma. Utan dragspel. Vi har en dragspelare redan. Och dragspel. Japp och drag. Skogsdrag och korsdrag. Japp en låda fiskedrag med för den delen vid behov eller brist. Välj själv.

Nu tutar Ronander. En annan gubbe. De blev gubbar till slut allesammans. Kött och blod. Det är sånt vi vegetarian lyssnar på när ingen hör. Nu vet ni det. I dom djupaste vattnen osv. Se upp. Var aldrig ensam en natt i samma rum som en vegetarian än mindre en vegan. “Låt mig drunka” sjunger han nu han bäste Ronander. Ja kör för det. Du gör som du vill. Såklart. Vad annars?

Ja och så Deep Purple, Child in time. En gång kunde man ta alla de där tonerna. Idag börjar man skratta hysteriskt  till och med för sig själv om man försöker. En bit går det ju, men sen, ja jävlar. Högt är det. Mount Everest. Och bra. Dom här låtarna var som ett nyreligiöst möte där man blev frälst för mig. Fick låna rullband. Fjädern till tonhuvudet var sönder på bandspelaren. Fick sätta dit en väl avvägd sax. Men när allt kom igång. Hänförelse. Uppslukad tills det var slut. Ester och jag. En annan trummis. En avfälling. Fanns ingen tvekan om att vi måste spela vi med. Jag hoppas de unga av idag har de där ögonblicken också. Ser han/hon/det/gud. Ja ungefär så fast oreligiöst. Det handlar inte om att tillbedja. Inte för mig i alla fall. kanske för andra. Hänföras. Vilja hoppa upp och ner och dansa med händerna över huvudet  fast hela världen tittar på. Ester blev danspjatt sen och är danspjatt fortfarande. Men jag tror inte heller han glömde det där ögonblicket. Fast kanske och vad vet jag. Kom man in på Tor Leifs spåret kanske det förändrade en för alltid. Jompa, Snöken, Ester, Sluggo och alla jag inte minns. De sålde sin själ för att få spela på heltid. Tjäna pengar. Tyckte jag. Ja de tjänade ju stålarna såklart. Men blev väl inte lyckligare än någon annan för det. Men vad vet jag. Inte ett skit.

Tror fasiken att jag går och lägger mig istället. Sitta här och envägs prata med dig käre läsare ger inte mig ett skit. Antagligen inte dig ett dugg heller. Läs Blondinbellas blogg eller C’s krönika istället.  Rocka loss på det enkla. Som dansmusik.  Eller lägg dig och sov du med. Hälsa på mig vid björken inatt. Käka söta solmogna smultron uppträdda på grässtrån och bada. Ja frivilligt såklart. Skit i det om du är en sådan där fisförnäm en när du sover. Annars kom som du är. Skoj. Lovar. Godnatt!

Frågan kommer upp. Är det två arbetsdagar kvar på den här veckan eller bara en. Hemsk tanke om det är bara en…

Jag har en oro i kroppen som gör att jag inte kan kryp ner i den fullständiga koncentrationen idag. Var kommer den ifrån? Varför är den här just nu? Jag ser nämligen ingen anledning att den finns där. Jag borde lugnt kunna dyka ner och finnas i mitt. Men det fungerar bara halvbra. Oron drar mig upp till ytan igen gång på gång. Ja jag blir irriterad. Jag måste jobba. Har jobb att göra.

En vänlig man från företagarna ringer. Ja jag vet ju att han vill sälja ett medlemskap men han går som en katt kring het gröt. Länge. Det tar en rjäl stund innan han är framme vid det verkliga  ärendet och vid det laget vet han med säkerhet att jag inte är intresserad av ett medlemskap i Företagarna.  Jag behöver inte tala om det för honom. Jag kunde sagt det i andra meningen om han låtit mig. Men trevlig och den enda människa förutom K. jag kommer att prata med IRL idag. Resten finns på mail. Inte mindre uppskattade för det. Men längre bort på något sätt ändå.

Den där oron stillas bäst med att man sätter sig i en bil och drar ut på vägarna med musiken på full volym. Ja jag vet ju det. Ut bara. Men vem fan har samvete att göra det. Det är arbetsdag. En värld skall förändras. En skogspromenad skulle kanske också ha fungerat. Eller städa. Eller bokföra. Hmmmm… Det finns utvägar. Man kan sitta och oja sig eller ta en av de dörrar ut som står till buds. Så jag sitter kvar och ojar mig. Med ålderns rätt. Ingen väntar sig något annat.

Men kaffe nu. Ja det hjälpte faktiskt igår. Delvis i alla fall. Lagom koffeinförgiftad trädde jag in i koncentrationens värld ett tag. Njöt. Men inte tillräckligt länge. Ryktes tillbakas igen. Förlorade.

Men kaffet gott såklart. Ekologiskt Fairtrade. Man blir säkert lurad där också. Som man alltid blir. Det är alltså inte ens enkelt att försöka vara god. Antagligen inte ens enkelt att försöka vara ond. Försöka eftersom vi alltid är både ock. Det är bara att byta perspektiv för att man skall förstå. Inte svårare än så. Genierna är lika dumma som alla andra. De dumma lika geniala som genierna. Ytterligheterna är desamma. Kvar finns bara jämvikt. Nej jag har inte rökt på.

Fast det jag känner sug efter mest av allt just nu är att skriva. Historierna. De som finns där i huvudet. Jo jag ser mig sitta i ett hus med utsikt över en dramatisk Irländsk kust och skrivandes de de där berättelserna som knackar på.  Jag är uppriktigt rädd att jag en vacker dag sitter där och undrar varför jag inte skrev mer. För visst vill jag väl hålla på med det här jag sysslar med nu också? Eller lurar jag mig bara själv. Vill jag annat egentligen? Eller är det där skrivandet bara ett försök att fegt fly. Man får försöka få dem att samsas. De där två. Ja musiken med. Det går inte att hinna med allt. Försöker man så blir det till slut noll och ingenting av alltsammans. Man får bestämma sig. PÅ gott och på ont. Sen köra.

Ohhhh sköna kaffe. Räddaren. Ja jag kan äta lunch bara för att få anledning att brygga kaffe efteråt. Har lite av en ceremoni här mitt på dagen min kaffekopp och jag. Ja ofta är ju bloggen med på ett hörn också som ni märker.  Gotid. Egentid. Fast man kan ju tror att sitter man ensam som jag och jobbar så har man hur mycket egentid som helst.  Men sanningen är väl snarare att man jobbar åt andra också under större delen av den där tiden. Man måste återvända in till sig själv ibland. Ja den riktige där inne. Inte den som man förväntas vara. Den man är.

Men dags att hämta posten snart.  Koffein i blodet nu. Det känner jag. Blicken skärps. Suget efter att jobba i sitt anletes svett ökar. Måste det. Annars får jag bokföra. Man kan skrämma sig själv med det. Stackars människor som sitter med det som sitt jobb. Eller heder åt dom. Jag skulle inte klara av det. För enkel människa och nöjesstyrd för det. En drömmare. Japp, fast säg det inte med för stort förakt. Det är ändå vi som formar världen. Fast alla är ed i det såklart. Kuggar i samma maskineri. Men de flesta går ändå efter och i flock. För säkerhets skull liksom. Tror man på sitt skall man gå åt andra hållet. ja också om man kan ha fel. För sin heders skulle. Flockfolket har inte den. För dem är den inte viktig. De gör vilka konster som helst för ett lönekuvert av rätt storlek. Alla gör inte det. De som har andra drivkrafter. Motorer utvecklade förbi grottfolkens konstruktioner. Fast heder och stolthet. Man tänker på Indianer. Gick inte så bra för dom. Men man kommer i alla fall ihåg dom. Man skall ändå göra det där man tror på. Det vet jag. Alla brukar dessutom lära sig det när det är för sent.  Men då är det alltså för sent.  Men ofarligt att erkänna det för sig själv. Man är ju ändå bara en i den stora flocken som aldrig vågade realisera sina drömmar. För vad? En chans att göra det i nästa liv?