Day: 2 April 2015

Jag antar att de flesta är lediga just nu. Men inte jag alltså. Inte idag, inte ikväll och inte imorgon. Men sen så också egenföretagarledighet här några dagar. Fast jag egentligen inte har tid med det heller. Ibland får man bara ta sig tid ändå. Tvångsentlediga sig själv från alla de där posterna man sitter på.

Koncentrationen infann sig ikväll. Skönt. Utan den finns inte jag heller.

Påskkärringar kom hit idag. Två. De flesta orkar sig inte upp för Brattbacken. Därav bara två. Mer godis åt mig. Tack! Losborna är annars en generös flock. När äldste sonen med kompisar gav sig ut (ja som små) så kom dom hem med en kasse godis och femhundra spänn. Ja det kanske till och med var mer när jag tänker efter. Dom var väl lite vildare utklädda än påskkärringarna men ändå. Los är generöst. Inte snack om saken. Mot udda människor också. Det är bra. Fast ändå är det nästan 25% som röstar på SD. Fast det är nog något annat. Protest kanske. Kan man i alla fall hoppas. Skiter i det . Skall härifrån. Får väl hyra ut till vindluffare i värsta fall. Tändsticka i sista fall.

Vaknade i morse och hittade en okänd svart katt inträngd i ett hörn  i biblioteket. Lyfte ut och räddade. Men lillkatten. Petite, syntes inte till. Ovanligt. Hon är försiktig av sig. Håller sig normalt hemmakring. Men inne nu på kvällen. Jag orolig. Som en hönsmamma där. Rädd om min undertäcketvärmare.

Det susar i öronen. Brukar betyda för mycket jobb. Att jag jobbar på gränsen igen. Inte bra men vad har vi trälar för val? Massor såklart. Om jag nu tillåts svara på den frågan.  Det finns alltid val. Man har själv ansvar för sitt liv. Också den som sitter och jobba en skärtorsdagskväll när häxorna skrattande reser till Blåkulla på kvastskaft och i jetplan. Ofta är vi bättre på att sätta oss själva i burar än de vi skyller på som skyldiga att vi sitter där. Gäller alla. Nästan. Men inte enklare att ta sig ur för den skull. Svårare att lura sig själv liksom. Så att man tittar bort en stund. Så att man kan fly från sig själv. Man måste vara smart och snabb för att klara det.

Att Pavarotti, Koltrasten, är här glädjer mig mer än något annat. Eller i alla fall lika mycket som en massa annat. En mer givmild varelse får man leta efter. Det finns många musiker som kunde lära av honom. Då tänker jag både på musikalitet och på girighet. Speciellt på girigheten. Världens varböld.

Men jobba en timme till. Det måste man väl. För att känna sig nöjd med en dag som denna. Ja så är det ju. Imorgon Låååååååångfredag. En dag man borde kunna få mycket gjort på alltså. Om man lever. Sånt vet man inte. Man hoppas bara. Från dag till dag. Ja så är det.

Kafferast efter lunch.  K är hemma == lyxigare lunch. Jag är en bortskämd jävel. Men tacksam. Letar fortfarande koncentration. Och håller på att installera fortfarande. Japp började igår innan halv sju. Sket sig ju inatt såklart. Fastnade. Fått lirka lite idag. Så snart så. Kanske.

Slänger lite datorskrot. Lite betyder fyra och en halv dator här. Tar med mig ett Hitatchi  slutsteg. Fattar inte att folk kastar sådant. Mycket bättre än allt vad man kan åstadkomma i form av TV och dator högtalarsystem idag. Ja jag vet man får inte ta grejer med sig därifrån. Det gör jag i alla fall.  Så det så. Alla borde bli glada för det. Allt det där är faran med att ha så förbannat mycket lokaler. En sak till gör liksom inte så mycket.

Tar en Alvedon. Syster vit. Kaffe, det och en påse Vicks Blå (ja jag vet!!!! 🙁 ) kanske kan få fart på mig. Eventuellt eller inte. Tar lite av barnens godis också. För säkerhets skull. Maxa sockernivåer. Hjälper tre sekunder sen är man nere i avgrunden. Dålig lösning. Att jogga iväg en sväng vore bättre. Drömmer om det. Att kunna göra det igen. Men först kasta av sig medelålderskilona. Sen kanske. Älskar mina knän. Fira med en mara i London kanske. För att jävlas med sig själv. Chockjävlas.

Beställer pellets. Utesluter en pall. Tror på våren. Man kanske får krypa till korset. Sånt händer. Men tror man inte på saker så händer de definitivt inte. Aldrig någonsin. Man måste tro. Ja på sig själv också. Det är inget att skämmas för. Ingen orkar annars. Om man i alla fall inte är sin egen bäste kompis. Åtminstone det. Fast det är en hård jävel. En som ofta säger sanningar man behöver höra.

Nej jag skall inte ut och fiska i påsk. Har varit iväg med T en gång. Det får räcka. Visst det är OK. Men man har bara ett liv. Jag har inte tid att lulla bort det på en is. Jobbar istället. Men inte hela helgen. Påskafton ledigt. Påskdagen också om jag pallar. Men sen så fungerar det nog inte längre. Efter två dagars slöande så börjar det krypa i mig. Måste göra något. Ja och har att göra. Massor. Livet räcker inte till och har aldrig gjort det.

Informationsfloden väller över en. När jag började i den här branschen kunde jag hålla koll på rubbet. Läsa det som var viktigt. Sen har intresseområdena fått smalna av betydligt. Det finns inte längre en chans att hinna med ens i ett lite vidare område. Stressande är vad det är. Förbannat stressande. Den vara väller över en och man är ständigt nära information meltdown. Man får filtrera. Läser jag två procent av inläggen på twitter så är det bra. Noll på google plus, fejjan har jag skippat, inget på linkedin, massor av mail, massor av mailinglistor, massor av siter, massor av datablad, några utvalda bloggar, allt i en ständig ström. Man vill skrika * * * STOPP * * * ibland. Koppla bort sig för evigt, inte vara med längre. Strömmen är i tilltagande dessutom. Vårflod. Informationsflod. VARNING!

Den förbannade installationen nu på 60%. Går framåt i alla fall. Men sakta. Jag dricker mer kaffe. Tar en till Vicks Blå. Svär.

K kommer nerspringande och säger att Koltrasten är här. KOLTRASTEN! Pavarotti är här. Eller om det nu är hans son. Japp, det är ingen tvekan om att det är vår alltså. Ljuvlig tid är här. Koltrastens tid är över oss. Den underbaraste av tider. Det kommer en sommar till oss i år också.  Halelulia på det. Eller nått.

En underlig tid med våren är att det plötsligt dyker upp en massa vackra flickor överallt. Visa dagar är det alldeles fullt av dem. Var i helskotta har dom hållit hus hela vintern? Jag bara frågar. Någon borde forska i det där. Söka svar. Ge oss svar. Men kanske är det med dom som med Koltrasten (japp stort K). Dom drar söder ut när det blir mörkt och kallt och återvänder hit nu den här tiden. Landar på närmaste trottoar liksom. Fransmän, Spanjorer och den Afrikanska kontinentens män får ensamma njuta av att skåda deras underbara uppenbarelser under vintern. Eller också är det bara hormoner allt det där. Som får en att se helt plötsligt. Gör en kär och galen.

Ja det installeras fortfarande. Jag dricker mer kaffe. Men måste göra något vettigt nu. Inte bara sitta här och svamla som POT skulle ha uttryckt saken. Har man jobbat på TV vet man. Han alltså inte jag. Vi andra är nollor. Allihop. ycker han. Ja ja…

Det finns två distinkta människotyper när det gäller inlärning. Ja nu är det egentligen inte två såklart utan miljarder eftersom var och en är unik och har ett eget sätt men om man nu ändå skall gruppera ungefär som man gör med alla bokstavskombinationer, ja, då blir de två. förenklat. Åtminstone i det här blogginlägget.

Den ena gruppen är de auktoritetslärnade. Säger en auktoritet som en lärare att 1 + 1 = 2, att “syckel” ja det skall man inte stava “cyckel” utan “cykel”, ja då skriver de snällt “cykel” resten av livet sedan utan att fundera mer på det. De får såklart goda betyg eftersom skolan uppmuntrar just det där att “göra rätt” och “att vara duktig”.  Mantrat är att auktoriteter har rätt och går att lita på. Gud, kungen och sen de som talar om hur saker förhåller sig för oss är prioritetsordningen för de man skall lyssna på. God och fin gammal ordning.

Den andra gruppen har svårare för det där auktoritära. Säger en lärare att 1 + 1 = 2 så frågar de omedelbart “varför det?”. Ja detsamma gäller stavningen av “syckel” också såklart. “Varför det?”. Det blir en jävla massa “Varför det?” i allt. De hinner liksom inte med att bara mata in och sätta fast alla de där sakerna som auktoriteterna sprutar ur sig. “Varför det?” kräver nämligen svar med efterföljande “aha!” Det tar tid att hitta de där “aha’en”. Det är jobbigt för lärare md elever som hela tiden fråga “Varför det?”. De har ju själva aldrig gjort det. “Ett plus ett är lika med två….ja….hmmm… det är bara så… man får lära sig det…”. JA osv. Så “dum i huvudet” brukar det sluta med för de där “varför det!?” människorna. Ja om de nu inte kan spela med lite gran. Då brukar det bli nobelpris istället.

Vilken grupp är bäst för samhället då? Den första såklart. Kanonmat är vad vi behöver. Människor som utan att fråga lyder sina befäl och tror att de är intelligenta och duktiga därför att de är lydiga och snälla.

Vilka människor mår bäst tror ni? Jo de första igen såklart. Det är bättre att inte behöva fundera och undra så mycket. Livet är nog komplicerat ändå.

Så den där andra gruppen kunde vi lika gärna ställa upp och skjuta på fläcken, Eller hur!? Fråga “varför”. Ja så jävla dumt…