Day: 10 April 2015

Tack gode gud för kaffe!  Ja kaffe efter en sista biten restpaj som blev kvar efter påskhelgen. Jag lyckades inte ens bränna den till sot vid uppvärmningen. Det går bra nu. Ja Petter skrev den när det gick jävligt dåligt för honom. Den var och är alltså ren och skär ironi den där låten. Men lyssnarna har såklart gjort den till sin. Avironiserat den. Verkade ju fungera som en affirmation för honom dessutom förresten. Efter den vände det. Kanske något att ta efter.

I mitt fall är det väl i alla fall OK. Läget är stabilt som en läkare skulle ha sagt. Jag kodar på om än inte på fullaste fart. Just nu dricker jag alltså kaffe och skriver det här.

Mycket gud nu här på bloggen. Har ni märkt det. Knäppta händer och så. Ja när fan blir gammal så blir han religiös. Men det är nog ingen fara. Den där sjukdomen håller jag mig ifrån. Men jag har alltid varit en sökare när det gäller det där. Räknar aldrig med att just det skall ta slut innan jag själv tar slut.

Bodil Malmsten tycker man skall hylla livet när man stiger upp på morgonen. Hylla det för vad det är och för att man får vara med en dag till. Japp det gör jag. Varenda morgon vaknar jag med tacksamhet för att få vara med och för att få vara någorlunda frisk i kropp och själ. Det var länge sedan jag tog något endaste litet gott för givet. Fast man anses väl lite som en tok om man går omkring och hyllar livet men hyllas som hjälte om man gnäller över hur jävligt allt är. Vad som anses kan och skall man alltså skita fullständigt i.

Läser att JP Morgans Bank börjar oroa sig för att vi börjar låna ut pengar till varandra. Att vi satsar på varandras projekt. Snart kommer väl någon på ett sätt att handla med aktier som gynnar företaget och ägaren av aktierna istället för att göda mellanleden. Ur led är tiden. Vad skall alla som lever på att befinna sig mitt emellan göra? Som gjort det till sin grej att finnas där och tjäna på sina procentuella pålägg. Det må finnas en massa skit som IS i världen men fan om den ändå inte blir lite bättre och bättre också dag för dag den stora världen. Jag ropar i alla fall heja-heja-heja.

Som synes av bilden här ovan är inte “baren” här hemma speciellt välfylld just nu.  Whiskysuget däremot ligger på en ovanligt hög nivå. Men man får alltså  stilla sig. Dricka vatten. Glögg känns inte direkt lockande. Speciellt inte den där blandningen.  Rävromen bredvid kommer aldrig rinna med i min hals. Det är ett som är säkert och sant. Usch och urk så som den smakar.

Ja med en halv kopp kaffe kvar får det här blogginlägget avslutas. Kan ju inte bara sitta här och skriva och skriva. De ord jag skriver här är verkligen det jag gör i störst omfattning av mitt liv till ingen som helst nytta för någon förutom att sova. Och då har ju sova ändå ett värde måste man konstatera. Ja jag borde lägga ner det här. Det finns ingen som helst anledning att fortsätta. Det går ju att skriva i alla fall. Andra måste inte få se det man skriver. Man måste inte kunna sätta “författare” som epitet på sig själv. I alla fall är det inte en viktig grej för mig. Nej ingen annan titel heller. Jag har alltid varit ointresserad av dem alla. Ja om och av människorna som hyllar dem som har titlar också. Men skriver gör jag ju ändå. Istället för att prata med mig själv. Ja det är nog det. Jag blir mindre ensam genom att skriva här. Det är nästan som om man hade någon riktig människa att prata med. En som lyssnade. En som var intresserad av var man köpt den ny tröjan. Fantasier såklart. Ingen bryr sig och det finns ingen som lyssnar egentligen. Men det är det där med att tänka igen. Man får låta bli att tänka för mycket ibland. Maskera. Låtsas att det är på ett annat sätt än det verkligen är för att överleva. Att det finns folk som vill ta emot och lyssnar och tycker att ett och annat ord är värt att höra. Vad är liksom alternativet? Att verkligen ta till sig att ingen är ett endaste litet mikro dugg intresserad av var och att man köpt en ny tröja. Skiter i det av hela sitt hjärta. Oj….

Det är en bra låt det där förresten. Den med tröjan.

Snöslungan står där i garaget som ett rött monument över vintern som nu definitivt är slut. Jovisst fan kan det komma mer snö. Första året vi bodde här snöade det till och med på midsommarafton och åtskilliga år har majbrasorna fått skottas fram.  Men även om den kommer den där snön så är vintern slut. Det är över. Tack gode han/hon/det/gud och tomten för det. Varför vi inte räddade oss och stack härifrån då på direkt den där midsommaren har jag aldrig riktigt fattat.

Jag har följt temperaturerna nere i Portugal under vintern och de gick aldrig ner under cirka tio grader. Ja varför befinner man sig här alltså? Som programmerare borde det gå att sitta precis var som helst. Eller hur? En dator med nätverkskoppling är det enda som behövs i mitt jobb. Och ett huvud som vill fundera.

Men det är såklart något speciellt med de här årstidsväxlingarna också. Eller kanske är det den där längtan man går och bär på under hela vintern. Ja jag vet att det finns folk som längtar efter vinter också. Men ni måste hålla med om att dom är det något fel på. Förlossningsskador eller bara vanföreställningar. Sommar is the shit.

Fredag. Jojo. Man får sova på grön IKEA soffa ikväll. Om man nu inte satsar på att köra igång en ny säsong av The Killer. Den tredje. Då somnar man såklart inte. Då vill man bara se ett till avsnitt och ett till avsnitt och ett till avsnitt… MEn måla i helgen. Så inget tvseriemaraton finnes det tid med.

Jodå det snurrar i kolan idag också. Lite svårt att fokusera ögonen. Proppar in en syster Alvedon och hoppas den och möjligen någon av hennes medsystrar kan ta mig igenom den här dan. Högarna av “att göra” minskar inte för att man har ett “yrsligt” huvud. Men lyssnar p signalerna från kroppen också såklart. Men lite värre får det allt bli för att jag skall ställa in en dags programmerarshow. The show must go on och  allt det där vet ni. Det lärde jag mig tidigt.

Men jag kan knäppa händerna ibland och blunda och be till han/hon/det/gud att det skall lossna någon gång. Inte för min egen skull kanske. Jag klarar mig. Utan för de omkring mig. Ja och jag gör det där fast jag har förbaskat svårt att tänka mig en personlig han/hon/det/gud och speciellt en som skulle bry sig om mig före en av trafficking infångad flicka eller före behoven hos en man som sliter för uppehället för sin familj på en snustorr åker i Iran. Nej jag har ingen rätt att önska mig ett bättre liv. Så jag borde väl sluta med det där. Men ibland blir jag bara så jävla oändligt  trött av att vara den ende som tror på det jag gör. Det hjälper inte att jag haft ett helt livs träning på just det. Det är då man får ta till han/hon/det/gud eller en sten eller en tomte eller vad som helst. Precis som den döende cancersjuke griper tag i allt som går att gripa tag i när smärtorna och vanmakten är som störst. Nej det är inte lätt alltid. Turligt nog kan man jobba sig bort från de där tankarna. Dyka ner i uppgifter så att de inte kommer åt en. K säger alltid att jag tänker för mycket. Hon har rätt som vanligt såklart.

Igår var det sjuttiofem år sedan Tyskarna intog Norge och Danmark.  Danmark föll på fem timmar. Norge hade delar av landet (Narvik) som höll ut i två månader med Engelsk hjälp. När man pratar om att höja försvarsanslagen här hemma så handlar det egentligen om att lägga till en eller två dagar och hundratals (tusentals?) liv till de där siffrorna. Kommer ryssen håller vi såklart inte ut längre än vad Danmark och Norge gjorde. Borde inte försvaret av små länder som våra i så fall byta taktik. Kanske handlar det inte om flygplan och båtar och bomber och stridsvagnar. Kanske handlar det om sabotage och underrättelse och moral. Skrota den där lekskolan. Bli först i världen med det. “Vi skiter i era krig och er upprustning”. Säg det i FN. “Vi är bättre än så och behöver de där pengarna till annat”.  Ja det skulle man också kunna knäppa händerna och be för. Att någon började. Att det var vi.

Men inboxen fylls med mail i en aldrig sinande ström när jag sitter här. Jag har en release att få iväg. Innehållet i min tekopp dracks nyss upp i en sista slurp. Jag har alltså inte tid att sitta här och bara sitta. Eller ja sitta här kommer jag ju att fortsätta att göra. Det är uppgifterna som skiljer. Jag måste uppbåda den där tron på det jag gör igen och sätta igång. Att tro att också jag, precis som en liten tuva kan välta ett stort lass, kan förändra världen. Ja man måste tror det. Tro att det man gör betyder något. Har man kommit såhär långt finns det väl egentligen inga andra alternativ.