Jag vandrar här på morgonen. Fri i den nästan värmande solen. Det är fler gubbar ute och går. De som är en generation äldre än mig. De som vaknade klockan halv fem i morse. Satte sig vid köksbordet med kaffekoppen och väntade otåligt på tidningsbudet. Den som måste vara av papper. Jag är inte där än. Jag vaknar halv sju. Sex timmars sömn. Utvilad och sugen på en ny vecka. Promenaderna har redan blivit ett gift i kroppen. Jag har längtat efter dom hela vintern. Men att vandra efter vägarna är såklart ingen höjdare. Jag behöver skogen för den ultimata kicken. Höjder med utsikt över Hälsingeberg som rullande sträcker sig miltals ut mot Östersjön. Björn-, varg-, älg- och rävmöten och den ständiga kampen för att inte trampa på en myra eller annan liten varelse där på stigen. Men gör det ändå såklart. Varje tur har man ihjäl något. Är en mördare, Jag kan bara hoppas att försöket att inte göra det, att bry sig, räknas. Fast i vad då? För vem? Levande och död är inget som universum bryr sig om. Inte lycklig eller ledsen heller. Bara jämvikt och liv i sig. Den eviga jämvikten och den eviga viljan att skapa liv som har en vilja att leva.
Jag skulle kunna gå där och låtas att jag försöker komma i form till nästa turne. Som alla de andra som skall ut på vägarna i sommar. Sitta oändliga mil i turnebussar. Leka lekar. Läsa. Prata skit. Må dåligt. Äta dåligt. Sova dåligt. Bo dåligt. Men vara lika fri och ärorik som en soldat i krig tror att han skulle bli när han en gång gick ut i kriget. Spela i trans. Försöka komma ur det där när man gått av så att man kan sova. Komma hem. Längta hem. Säga aldrig igen. Men längta tillbaks i alla fall nästa dag. “What happens on tour stays there. “Hata idioterna man åker runt med. Bara tre gig till. Sen är det över. Tre blir två efter ikväll. Sen slipper man idioterna. Hur helvete kunde jag vara så dum att jag tackade ja till en till vända. Pengarna!!? Helvete! Behöver jag mer? Klarar jag mig inte redan på det jag har. Eller vilka pengar förresten? Men turné. Någon älskar en. Ser en. Visar det. Ändå den där tomheten efteråt. När lamporna har släkts och alla gått hem. Kan man var mer ensam och övergiven än då? Var det värt det? Att till synes bli älskad under en timme. Men sen under tjugotre jävla timmar, ja eller mer, ett helt liv, vara avgrundsdjupt ensam. Nej inte värt det. Jag vill inte turnera längre. Vill hem. Hem till mitt………………. Sen kommer jag på att jag bara promenerar efter en asfaltsväg här ute i skogen. Att jag bara går här för att det är skönt. För att jag mår bättre. Orkar mer. För att blodtrycket faktiskt går ner om jag går den där timmen varje dag. Att jag har längtat att gå här en hel vinter. En vinter som snart är slut nu. Som kopplar över till sommar. En sommar när jag inte skall ut på turné. Nej inte alls. Inte ens en spelning. Bara skönt vanligt vardagligt liv.
Jag är en sådan där som börjar med besticken inifrån och ut när jag tycker något är korkat. Idioter gören sig icke besvär i min värld. Jodå jag kan äta utifrån och in bara för att inte besvära mitt sällskap eller min värd. Kan fråga hur man gör också om jag undrar. Utan att skämmas. Varje gång om det behövs. Men spela översittare skall du få se åt vilket jävla håll jag börjar äta ifrån. Ja, om jag inte går därifrån på direkten. Ingen endaste sate sitter bekvämt någon längre stund på min rygg.
Ser att jag borde putsa fönster när jag kommer in på kontoret. Ja borde väl storstäda om sanningen skall fram. Två hundra skitiga jävla kvadratmeter kontor. Det tar en stund att städa. Tid som jag såklart inte har. Tur att det inte kommer så mycket folk hit. Trotts allt. Men dom där fönstren. Kan dom vara fyra kvadratmeter vart och ett av dom. Åtta stycken. Ja dom borde fixas. Så att man ser ut. Inte tror att man åkt på gråstarr när man tittar ut genom dom. Fel försöker titta ut genom dom.
Trettonde april idag. Det smälter och det droppar. Snar kan man flytta ut trädgårdsmöbler. Något av det bästa jag vet är att ta mig en macka och en tallrik fil och barfota tassa ut i trädgården, sätta mig i trädgårdsmöblerna och äta min lunch. Ja sommartid innebär fillunch. Ett enklare liv. Strumpor åker inte på igen förrän i slutet på augusti. Men de där dagarna, när jag kan tassa ut, sitta där en stund med en kaffekopp efteråt, ja, de dagarna kan man leva ett liv för. Så den där resan man skall njuta av, den som är vardagen, som alla pratar om. Att den skall vara värd att göra. Ja den är värd det för mig. De där dagarna är som jordgubbarna i livet. För jag jobbar såklart. Samma antal timmar som på vintern. Men med fönster öppna. Med koltrastsång från Pavrotti som letar sig in på kontoret. Lycklig. Ja det är jag oftast på vintern också. Men friare på sommaren. Om jag får se havet ibland. Leka med det. Dofta det våta fuktiga sensuella det har att bjuda på. Om jag får lyssna på sommar. Om jag får ligga i gräset och titta på molnen. Ligga i hängmattan och se körsbären hos den gamla damen sakta mogna och rodna. Om jag får lägga en morot på grillen ibland och skölja ner den med lite rose’. Eller varför inte en kall öl. Eller vin. Eller champagne för att fira att man faktiskt lever och får ta del av allt det där vackra. Att man är frisk. Att de man älskar är friska. Att de man inte älskar är friska. För att man har råd med att tänka så. Inte låter hatet ta sig så att de där andra vinner. Ja och man kan längta till hösten också. Underbart. Brasor och härligt lugn. Det är bara vintern… Men långt dit nu. Tänk inte på den.
Ja jag skall tamefan ha en veckas semester i år. Tanken har slagit mig att man kanske skulle slå till med två. Men va tusan. Är inte det att överdriva ändå? Två veckor när man inte gör ett endaste dugg. Bara tassar omkring. Det kan få det att krypa i en det där. Bara tanken kan räcka. Om man inte hittar på något annat projekt. Sådan finns det gott om här. Så det kanske skulle fungera ändå. Får fundera på det.
Men slurp… mitt te är urdrucket. Koppen tom. Dags att börja jobba. Att förändra världen. OJ OJ OJ HEMSKA TANKE, tänk om man inte förändrar världen då? “Vad skall folk säga!?” Ja, antagligen något nedlåtande men jag vet att de ändå tänker (om de kan det) “Han försökte i alla fall, gjorde jag?”. Så se där vem vinner till slut ändå (en galnings skratt som sakta tonar ut…).
