Day: 16 April 2015

Det blåser. Men den lösa plåten sitter kvar. Vinkar i vinden. En riktig kämpe. Ja jag borde gå upp och befria den som belöning för god kamp. Men är för feg. För högt. Man kan dö. Vill leva.

Jag sitter och väntar på att kaffet skall bli klart. Det puttrar, fräser och luktar gott. Strax så rinner det ner i min strupe. Ut i blodet med giftet som väcker som socker. Söver sen. Så att man behöver mer gift. Men bara lunchkaffe här. Resten av gångerna blir det te när det skall hällas varm vätska ner i halsen. Morgon och kväll. Bergamott är min vän.

När kaffet är klart dags att vara pick-and-place maskin, Det går sakta när ocoola gubbar är det. En riktig maskin står högt på listan. Dyr. Men om sanningen skall fram så behöver jag väl ingen än. Ocool gubbe duger. Ja man skulle kunna skriva suger där. Om man inte passat sig. Men det fungerar. Timpenning är inget man tittar på som företagare. Hur man än räknar så ligger de flesta företagare långt under lägsta löner. Ja fast de kanske tjänar bra pengar just nu så finns det år av 16h/dag på skitlön som också skall tas med i beräkningarna. Det krävs passion också. Annars kan man lika gärna skita i det.

Citronträdet står i biblioteket och längtar ut. Det som vi har kidnappat. Placerat i en värld det inte borde behöva finnas i. Men vackert. Jag brukar smeka det med mjuka fingrar över stammen, bladen och de gröna citronerna så fort jag kommer åt. Som en kärlekshandling. Vi längtar båda söderut. Vill känna salt från havet i vindarna. Ja det har vi gemensamt. Men vintern har varit svårt mot citronträd ståendes inomhus i bibliotek. Sol och värme behövs det nu. Massor. Så att det får komma ut på grönbete. Men vintern har varit svår på mina pelargoner här på kontoret också. Aldrig har så många dött. Har haft svårt att få fart på sticklingar med. Det som brukar vara så lätt annars. Det var något med o-liv och den här vintern tydligen.

Nöter vägarna med mina skor fortfarande. Längtar ut i skogen. Vill sitta vid en skogsjö och bara lyssna på tystnaden. Fast helt tyst är det såklart aldrig. Storlommen, prasslet i buskarna, klucket av små vågor mot stenen som man sitter på. Ja det där är tystnadens ljud. Ljud som inte tar sig in i ett huvud som befinner sig i lugnet bortom allt. Jag där kan jag sitta en stund. Tills myggorna blir för svåra eller till kvällen kommer eller tills hungern griper tag i mig. Jag och stenen, himlen och sjön. Tillsammans som pusselbitar av universum.

Just det där lugna är motvikten till stans larm. Ja och jag älskar båda på samma sätt.  Det lugna behöver jag för att överleva. Det vill jag ha som grund i mitt liv. Staden får stå för det andra. Tillsammans blir det jag. Precis som med jobb och vila. Jämvikt igen. Jag kan sjunga jämviktens lov tills ni skrikandes ber om nåd. Tigger mig att sluta. Gör kanske det. Men det är bara att sluta läsa orden. Du bestämmer det. Inte jag. Jag bryr mig inte. Jag har för länge sedan gett upp

Slut på fågelmat. ICA har slut också. Granngården med. Det är som förra året. När man bestämde sig för att i år köpa två säckar lite tidigare på säsongen. Innan de är slut. Men gjorde inte det. Bestämmer sig för att göra det nästa år. Så Bergfinkar och Bofinkar kan få sitt också efter lång resa. Men nu är det som det är. De klarar sig ändå såklart. Nu när markerna är framme. De har alltid gjort det. Innan drivorna av solrosfrön fanns tillgängliga. Men man får inte se dom utanför fönstret. Det vill man.

Startar upp studiodatorn. Installerar patchen till CuBase.  Kör igång miljön. Har en låt som jag håller på med. Laddar den. Höjer volymen. Känner den där känslan. Det här är kul. Höjer en gitarr i mixen. Jag måste nog lägga om den. Skramlar lite väl mycket. Men en kul låt. Ja det tycker jag. Vem skall annars tycka. Spar ner den på min sticka. Så jag kan lyssna inne på kontoret. Stänger ner. Måste hitta en studiodag. Tid. Alltid denna brist på tid.

Bilruta behöver skrapas idag. Om man hade tänkt ge sig ut på vägarna. Men det tänker jag inte. Inte nu i alla fall. K vill gå till jobbet på korta ben. Solen får fixa det där på rutan. Jag skall ner och handla vad det lider. Men senare. Här och nu skall det lödas vidare. Toxisk dag. Lödugnen stinker när man kör den. En folie som är fasttejpad i den med billig tejp. Har köpt en annan tejp som skall vara mindre ångbildande. Skall byta ut. Tid igen. Ugnen är Kinesisk. Kineser tänker mest på pris. Mindre på hälsa. Man får vad man betalar för helt enkelt. Som alltid i Kina. Men jag gillar det. Jobbar gärna lite själv om jag kan spara en slant. Måste spara den där slanten.

Torsdag redan. Känns som jag inte hunnit med något alls av det jag borde hunnit med den här veckan. Men har så klart gjort saker. Bara andra än de som jag hade hoppats göra och hinna med. Saker tar tid. Man har ju lärt sig det. Eller borde ha lärt sig det. Jag blir lika irriterad varje gång när det tar längre tid än man tror. Ja saker tar alltid längre tid än man tror. Men där får man kämpa på. Tro på det man gör och kämpa på. Leta också de där sista krafterna. Men jag tycker inte att jag blir tröttare med åren. Det tuffar på liksom. Tack för det.

Tänker inte morgonprata idag. Eller flåsa. Det har klagats på min kondition. Ja med rätta. Men det skall bli bättre. Blir alltid det mot sommaren. Tar tag i det här så sakteliga nu. Också det tar tid. Man får ha tålamod. Ingen vits med att ha för bråttom. Det handlar om resten av livet. Det komiska med konditionen är att jag har jättestora lungor. Skall man ta röntga dom får man ta två bilder. En övre och en undre. I lumpen fick man ställa om apparaten som mätte lungkapacitet. Har varit bra när man sjungit såklart. Hade säkert också varit bra i någon slags idrottskarriär såklart. Men som programmerare som rökt två paket om dan i många år har de väl hamnat fel. Det är inte deras fel. Bara mitt som inte utnyttjar det jag har.

Hade jag fått välja helt fritt just nu så skulle jag farit till Grekland. Vespaturer efter kusten i solsken. Leta upp ensamma vikar och njuta medhavd matsäck där. Åka runt på måfå. Prata med människor eller försöka prata med människor. Har aldrig varit i Grekland Känner att det borde åtgärdas. Egentligen omgående. Men så blir det såklart inte just nu då. Det som måste göra måste göras först. De där vespaturerna verkar avlägsna. Men drömmen om dom är nära. Ja det är ju halva nöjet. Att längta. Jodå jag kommer dit vad det lider.

I pressen i Sverige så framhålls ofta hur vinklad rapporteringen är i Ryssland. Vår egen rapportering däremot anses vara helt opartisk. Men intressera man sig för det där så inser man ganska klart att vi inte är bättre vi heller. Ta Ryssland och upprustning. Bilden jag har  är att Ryssland rustar upp något oerhört. Det skrivs om det i media nästan varje dag. Man tror det är sant. Men så igår i en liten notis, som också den då drev tesen om rysk upprustning, så listade man denna lista

Ja bilden blir liksom en annan.