Day: 27 April 2015

Det fanns en tid när jag ville bli popstjärna. Hade djävulen funnits och ställt sig framför mig i egen bockfotad person med ett kontrakt i handen, såld själ mot rockstjärneliv,  så hade jag skrivit på. Ingen tvekan. Jag ville åka limousine och varenda brud i hela världen skulle vilja ha just mig. Ja och alla dom där som inte velat ha mig under alla år skulle ångra sig bittert. Resten var ointressant. Stålar och allt det där. Men ok, lägg till spela på stora scener också till det där då. Spela min gitarr, skriva låtar och sjunga ville jag nog också väldigt gärna. Leva på det där.

Men man blev såklart inte popstjärna. Inte ens nära. Jag sålde min Marshallstack och min gitarr och köpte en tv. Började plugga istället. Ja nu ville jag bli Nobelpristagare i fysik. Ja jävlar vad det skulle tas Nobelpris. Men man blev inte Nobelpristagare heller såklart. Prognoserna är dessutom ganska små för att blir det idag också. Fast man börjar få åldern inne. Man borde nämligen i så fall i alla fall ha forskat lite.  Mitt kvarstående hopp på det där området står till min bäste studiekamrat under åren på fysiklinjen i Uppsala. Ja han blev i alla fall professor och forskare. Just det hjälper, eller borde i alla fall hjälpa,  om man nu har de där ambitionerna.

Tittar man tillbaks på de där önskningarna idag som snart sextio så måste man ju flina lite för sig själv. Man var bra ynklig och liten. Ville bli älskad och sedd. Inte så konstigt som ung och osäker såklart.  En terapeut skulle säkert hitta en icke närvarande far och allt det där också. Men det handlar egentligen bara om “se mig”, “älska mig”. Enkel självdiagnostik. Kostnad: noll kronor.

Men det som är mest underligt är att man nu i den här åldern är beredd att betala för att INTE bli något av det där.  För vad hade hänt om man nu blivit den där rockstjärnan? Ja det hade gått käpprätt åt helvete.

1.) Jag har en solklar missbrukarpersonlighet. Dead by 27. Helt klart.
2.) Jag trivs bäst när jag är själv och när det är lugn och ro. Galen hade jag blivit alltså. Ja om jag nu inte dog under punkt 1.
3.) Jag gillar inte när folk kräver saker av mig, försöker äga mig. Galen igen alltså. Om inte punkt 1+2 tog kål på mig så hade alltså punkt tre gjort det.

Ja och sådär kan man fortsätta. Slutsats man har det bäst som man har det och man skall vara jävligt glad att man inte fick den där hiten eller gjorde den där revolutionerande upptäckten. Man har helt enkelt det ganska bra som man har det.

Och inte fan grämer jag mig så mycket över dom där flickorna som inte ville ha mig då när man var ung och trängtande tonåring heller. Ja nu när man liksom har facit och ser hur dom ser ut idag. INte är dom så mycket vackrare än vad jag är. Om de var trevliga hann man ju aldrig riktigt få koll på ändå när det begav sig. Man skall bo ihop några år innan man har en susning om det.

Sen det där med att bli älskad och bli sedd. Det går vi väl allihop och trängtar mer eller mindre efter. Men har man barn så har man varit sedd ut av bara helvete några år. Mer än man förtjänar. Ja det är en riktig egotripp att ha barn. Att de sedan sänker ner en på jorden igen när de kommer upp i tonåren är ju dessutom bara nyttigt. Annars hade man väl fått  fullständig hybris och trott att man verkligen var något.

Nä. Om det nu funnots en skyddsängel som gått bredvid mig genom livet så har hen puttat mig ganska bra i rätt riktning. För egen del tror jag att till och med svåråren behövdes för att jag skulle bli den jag är idag.  En ganska nöjd person ändå. Ja det som det mesta är relativt och beroende av dagsform.

Det är bara en enda revansch jag skulle vilja ha.  När jag vann en deltävling i Venture Cup så pratade jag med en jävligt självgod chef på SEB som gjorde ner min ide och min person å det allra grövsta. Ja inte för att han kände mig det minsta såklart. Eller visste så mycket om min ide’. Men skit var det jag gjorde och skit var jag som person. Den personen skulle jag väldigt gärna vilja stoppa upp en framgång i fejjan på mer än något annat. Ja det skulle vara den härligaste av känslor. Det kan jag be om att få göra. Snälla han/hon/det/gud. Bara det. En skitmocka i trynet på den där SEB chefen. Bara det. För övrigt är jag ganska nöjd. Ja och ambitionslös. Ganska i alla fall. Så det så.

Sonen hinner in i duschen före mig här på morgonen. Han behöver det efter en helg. själv får gå ner till kontoret oduschad. Stinker antagligen. Gubbar gör det. Det tilltar med åldern. Det luktar gubbe. Man måste duscha. Men jag skall det senare. Bara sonen tagit bussen mot sitt. Om inte frun hinner före. Gör slut på varmvatten. Tills dess får jag sitta här och gubbstinka. Tur det inte är en luktblogg antar jag. För övrigt finns det ingen annan än en uti-världen-längtande fluga att dela odörerna med. Flugor har ju som känt inget emot lite gubbsvett dessutom.

Ny dag. Måndag. En kortvecka framför oss. K skall fota tuttarna på Torsdag. Ja regionssjukhusen gör sånt. Så torsdag går bort också. Vi passar på med storhandling och tar chansen att dofta på havet. Sushi är en förhoppning. Finns det ett bra shushiställe i Hudiksvall?  Vet någon ett sådant så tipsa gärna. Annars får det väl bli en pincesstårtbit och en Cappuccino på Dackes. Som tröst. Detta eviga behov av tröst. Bakelser istället för kramar. I min ålder.

Annars känner jag mig liksom sugen idag. Ja det pirrar, Troligen för jag närmar mig slutet på det nuvarande projektet och kan kasta mig över nästa. Det är konstigt. Man tar ut sig fullständigt. Ja så att man inte tror att man skall orka mer. Vill skita i allt. Ja verkligen ge upp. Sen vilar man en dag. Ja så är man lika sugen som förut igen. “Vill visa dom jävlarna”. Vill visa världen. Vill förändra världen. Ja konstigt är det och jag är tacksam för att jag fungerar så. Ja det finns säkert dom som vill medicinera entreprenörsanda och uppfinnariver.  För ingen av oss passar såklart in i mallen av normalt slö människa som med glädje följer Lets Dance. Tänka sig att det har blivit normen för en “NORMAL” människa. Att vara ingenting och göra ingenting utom då att skaffa 1,5 barn och leva ett amorteringsfritt liv och rösta var fjärde år. Ger mig fan på att två timmars Lets dance tittande ingår i testerna för om man behöver medicineras eller inte. Klarar man det inte blir det tvångströja och starka mediciner. Om dom kommer åt en. Man får hålla sig undan testerna. Men idag med spionerande tv apparater och appar går ingen säker.

De där delarna av barn som statistiken pratar om förresten. Hur är det med dom. Ja det där halva barnet. Vad är det där för ena. Vad fattas på dom liksom.

En halv grad över noll ute. Man är glad man att man  är inne. Sommaren är inte här ännu. Men tydligen i Örebro och i Västerås. Ja det kan vara okalibrerade temperatursensorer också. Om vi andra gick fyra år på fysikerlinjen så försvann meteorologerna efter två år. Kalibrering klarar de i och för sig oftast men jag litar inte på en enda meteorologs vetenskapliga förmåga sedan dess. Ja och dessutom har jag ätit både lunch och fikat med åtskilliga av dem. Vet. Nej de är inget att lita på. Men de kan besätta vad datorerna talar om. Jodå. Det kan de. Men för det behövde man inte ens de där två åren.

Nu rusar sonen ut genom dörren mot komvuxstudiernas ljuvliga värld i huvudorten. Köpingen. Den som aldrig blev min. Har aldrig tagit till mig.  Synd. Inget fel på köpingen. Bara fel på mig. Antar jag. Men så rolig är den inte såklart. Fast vissa låtsas det. Kanske har jag rätt i något slags absolut perspektiv. Men man kan säga att man gillar fast man hatar. Det finns åtskilliga som gör det. För då är man en positiv och icke bitter människa. En finare människa. Tros det. Eller vets det. Jag vet inte. Jag vet icke. Det där döda och döende fungerar inte för mig. Edsbyn är på samma sätt. Ja helvete vad jag längtade ifrån den där döende hålan som ung. Kunde inte komma fort nog därifrån. Men när man blir äldre skall ju det där förändras. Längta-bort-känslan skall ersättas med längta-tillbaks-känslan. Ja man skall börja längta dit igen. Som brorsan. Men det verkar vara ännu värre nu. Inget verkar ha förändrats på alla dessa år. Jag skulle dö efter en vecka där. Ja och då lever jag i Lo(o)s. Har Lo(o)s att jämföra med. Ni fattar.

Men relationen med Edsbyn är såklart idag bara som ägare av en gravplats. Jag känner några människor där också. Sådana som jag tycker synd om för att de bor kvar. För att det inte lossar rötterna och drar därifrån. För talang fattas inte. Men jag fattar såklart att man vill bo kvar också. Det är tryggt och helt ofarligt att möta samma ansikten varje dag. Ingen risk liksom att man springer på någon man inte känner sen tidigare. Någon som folk inte har berättat allt om. Det är skönt att slippa några utmaningar som kan välla över en på en annan ort. Nej lugn och ro och billiga hus. Som här. Man börjar liksom dö i samma stund som man köper hus eller lägenhet. Amorterar man inte (bara betalar räntor som en annan bruksslav) så går det snabbast.

Fast lite stygg är jag ju där såklart. Jag är ju sådan. Alltid är det nu någon som blir sur. Och jag gillar ju det jag. Ännu en sådan där gubbgrej. Förr ville man att folk skulle gilla en. Nu kan det kvitta. Man mår lite gott sådär om man lyckas reta upp någon. Om de kallar en “jävla gubbjävel”. Ja då kurrar man lite, Mår gott. Gubbgott.

Hörde precis att K klev in i duschen. Ja så då han man inte med där emellan.  Får sitta här och stinka ett tag till. Gubbstinka. Men det finns te kvar. Kallt men ändå. Jag skriver tills det tar slut. Sådan är lagen. Dricker jag små klunkar så hinner K kliva ut ur duschen innan tekoppens innehåll är slut.

Solen lyser in genom lortiga fönster så att jag måste dra ner persiennen. Det är synd och skam att man måste göra det. Man har längtat så mycket efter den där solen. Men skall man se på skärmar och kunna jobba så finns det ingen annan lösning. Förmörka bara. Men putsa fönster måste jag nog ta mig till och göra en dag. Snart. Innan hösten. Helst väldigt snart. Men det är en jävla apparat här. Varje fönster är på tre kvadratmeter stort eller mer. Stora åbäk. Men lortiga alltså. Förbannat lortiga.

Är som synes fortfarande kvar i den korta meningars period jag hoppat ner i. Ja man skall läsa snabbt. Bara låta meningarna toucha där inne i huvudet. Tjoff, tjoff, tjoff. Tycker det är kul.  Andra tycker det är jobbigt såklart. Vän av ordning tycker det mesta är jobbigt. Det är vän av ordnings livskall. Men frågar du mig kan vän av ordning dra åt helvete. För vän av ordning gör sällan någon endaste nytta allas. Sänker mest. Som blysänken är dom. Nä vän av ordning går bort. Jag föredrar lite oreda. Passion. Ja jag kräver passion tamefan.

Men nu så. Nu skall jag försöka bli av med gubblukten. Helt blir man såklart inte av med den. Ja det går såklart sputa på sig allehanda skit så att man luktar som en kemfabrik. Enligt vissa är det bättre. Men i det fallet föredrar jag att lukta gubbe. Också där får man faktiskt anstränga sig lite och inte gå helt och fullt på reklamindustrins försök att få oss att främja oss från det som är naturligt. De flesta av oss luktar skit. Mindre om vi tvättar oss ibland. Men sprutar man på sig en massa skit så luktar man skit igen. Känner inte de där dofterna som talar om vilka människor egentligen är. Det är som att gå omkring med en mask för att dölja vem man är. Skitdumt. Jag vill kunna dofta oro och glädje hos mina medmänniskor. Inte bara ros, ros, ros, ros, ros… Det är ju som om man blev fastbunden framför ett evigt Lets Dance.