Month: May 2015

Det händer allt oftare nu för tiden att det inte är roligt att skriva den här bloggen. Ja det är några år jag skrivit den nu. Många ord har det blivit.  För många eftersom det känns på det sättet antar jag. Finns liksom inget mer att tillägga. Egentligen.

Som vanligt känner jag såklart samma sak för Facebook/Twitter/LinkedIn och allt annat vad de där sociala forumen heter. De tillför inte mycket i mitt liv. Jag tillför inte dem något heller så egentligen är det väl bara rättvist. Min mail handlar om jobb plus några sociala mail som totalt saknar värde på ungefär samma sätt som en genomläsning på fejjan gör det. Telefonen ringer sällan här eftersom de flesta vet (läs har fattat)  att jag sitter och kodar och inte gillar att bli störd av en telefon just då (läs 90% av min tid). De som ringer är oftast säljare och sen såklart de som tycker att “han sitter ju bara hemma”. Men jag svarar inte längre för att vara snäll. Missförstå mig inte. Jag har inget emot lite döprat. Men inte när jag jobbar. Mail är bättre då. Då kan jag kan svara när jag har tid, inte när avsändaren har tid. Men ringer är det bara gamlingar som gör ändå. Pensionär eller arbetslös. De som ser mig som en av de sina. En till som bara fördriver tiden. Fast dom ser ju inte på sig själva på det sättet såklart. Inte jag heller då alltså. Så alltså lika…

Min vecka har börjat såklart. Den började i lördags. Fredagskvällen fick räcka som helg. Mest iof beroende på regnväder. Hade det inte regnat hade jag nog i alla fall gett mig ut i trädgården med gräsklipparen. Ser tamefan fram emot det. Det är något sjukt med det. För så jävla roligt är det inte.

Det är en sådan där riktig sommarkvällsblå himmel utanför fönstret. Man skulle tro att det var en riktig sommarkväll. Men bara sex grader också. Skitväder. Inte ser det ut att bli bättre heller. Lågtrycken står på kö. Men bra jobbväder såklart. Så egentligen skall man väl inte klaga.

Dagermanpriset går till en känd person igen. Povels pris också.  De gör de alltid de där priserna. Fast just poeter kan jag tänka mig en hel hög icke kända som skulle vara värda sådana där priser. Ja det MÅSTE ju vara så. Att det finns andra än de redan etablerade som är värda något.  Där de skulle göra stor skillnad. Men det är alltid samma personer som får dom. En lite krets som cementeras som den där prismottagargruppen. Lite som den där leken herren på täppan som man lekte som barn.  Det gäller att hålla de andra borta från toppen.

Som bloggare så är man såklart långt ifrån allt sådant där. Om man nu inte är Blondinbella eller någon annan “skojig” bloggare. Men lite lägre befinner man sig liksom i skrivarvärlden än alla andra skribenter. Till och med lägre än poeterna.  Inte ens de som skriver för byrålådorna hamnar på en så låg nivå. Vi är skrivandes avskräde eftersom vi faktiskt bara skriver, i alla fall de flesta av oss, för vårt nöjes skull. Vi vill liksom inget annat än att bara skriva av oss en stund. Vill inte bli kända, bli kungar, köpa hus som går att skryta med. Nej bara skriva en rad då och då.

Så man borde väl lägga ner. Avsluta det här projektet. Det är “klart”. Men vi får se. Funderar på det. Det finns mycket att fundera på. Såg ett hus till salu i Långhed idag. Där skulle jag kunna tänka mig att bo. Närmare människorna men ändå en bit ifrån. Ett sätt att slippa den där sista timmen när man är på väg hemåt. Ett sätt att enklare ta sig bort och iväg. För något måste förändras de närmaste åren. Antingen att vi kan ta oss iväg oftare. MYCKET oftare och längre bort. Eller att vi helt enkelt flyttar. Troligen är såklart enda lösningen att flytta. Enkelt egentligen det bara är huset som håller oss kvar här. Det kan ju få stå kvar och ruttna samman egentligen. Eller också fungerar en tändsticka inkastad innan man åker härifrån.  Men tänka sig. Tjugoåtta år och inte en enda rot nerstoppad. Det finns inget jag skulle sakna. Ingen heller för den delen. Det är nog värst om man tänker efter. Så länge man bor här får man försöka hålla sig från att tänka.

När jag är ner och handlar idag så står jag parkerad bredvid en bybos sprillans bil. En gång hade jag nog tänk att “en dag så skall jag åka i en snyggare bil än dig” men har vuxit ifrån det där nu. Det känns inte så längre. Gett upp kanske. Blivit nöjd. Eller bara blivit bitter. Hur det än är med den saken så jobbar jag på med mitt. Om det är väderkvarnar eller inte jag slåss emot får väl historieskrivarna avgöra där längre fram när det finns ett facit tillgängligt. För mig spelar det väl egentligen ingen roll. Eller finns det egentligen något val? Som jag ser det så är det bara döden som är slutpunkten eller alternativet till att jobba vidare om man så vill. Känns iof inte heller som jag har någon brådska fram till den upplevelsen. Men den kommer såklart när den kommer ändå. Elva år kvar om man blir lika gammal som farsan. Det hastar ju i så fall. Ja man kan bli äldre eller yngre. Man vet inte ett skit om sådant. Döden tar en när hen vill och inte ett skit kan man göra åt det. Ibland känns tanken på ett slut ändå som något skönt. Slutkämpat. Vila. Jag har aldrig i mitt liv tidigare känt den tanken förrän just nu i den här delen av min livsresa. Kanske är det så man förbereds när man börjar bli äldre. Så att man accepterar det som till slut oundvikligen kommer. Ja är det så så är jag förberedd.

Ja ja den dagen den sorgen, eller glädjen, fjäril är ju planen för nästa liv. Den tillvaron ser jag fram emot. Har man varit en sådan där vanlig och “plain” person hela sitt liv så är det en annan sak liksom att få bli fjäril. Att få flyga omkring och höra folk viska, “titta vad vacker”. Japp i nästa liv. Då skall jag vara vacker, beundrad och dansa ljuvligt  i luften för människorna.

Notch i Svensk Damtidning! Bara fenomenet att en sådan som han, som ju ändå bara är som mig, hamnar i den blaskan. Man kan kräkas över bara det. Därför att han är bättre. Tror jag. Men än värre är det såklart att den där Svenska Damtidningen (som i sin egen existens är värd ett antal spyor)  överräcks till mig. “Titta här vad bra det går för Notch, han är också från Edsbyn…”. Ja jag vet det. Det berättas alltför ofta för mig. Ja han är framgångsrik. Han har lyckats. Till skillnad från mig då. Det sägs inte. Men det är alltid underförstått. Vi har både ett ursprung i Edsbyn ju. “En del går det bra för andra går det åt helvete för”. De som inte är lika duktiga. “Leende…”

Ändå vet jag ju att han bara vill sitta som mig också. Han och jag vet vad framgång egentligen är. Att göra det man tror på och det man vill. Sitta där och programmera. Målet är för det mesta bara skit. Vägen är allt. Det är det livet lär en.

En musikkamrat låter sina låtar snurra dygnet runt på Spotify. Ja det är ju tråkigt att man ser att han gör det där så tydligt. Sen postar han inlägg på fejjan om hur jävla mycket han spelas. Till skillnad från mig då. Men vägen igen. Varför skriver man sina låtar och varför spelar man in dom?  Är det för att man till synes skall vara framgångsrik eller för att man gillar det man gör. Som människa sjunker han i alla fall som en sten ner i gyttjigt vatten i mina ögon.

Men det är klart att det är så att de flesta som jämför mig med Notch inte ens orkar ta reda på vad jag gör. Eller samma sak med de som säger att jag skriver skitmusik eller att jag inte kan stava. De lyssnar inte, de läser inte. Det behövs andra för att tala om och vägleda. Då följer de så gärna. Hyllar eller sänker. Vet hur det ligger till. Det skall mycket till för att höja. Det behövs lite för att sänka.

Men jag har aldrig brytt mig om de där människorna. Inte ens i skolan som ung. Folk får tycka vad dom vill. Först och främst gör jag min grej. Det JAG tror på. Såklart vill jag också gärna bli framgångsrik. Ha mycket pengar på banken, fin bil och hus i LA. Den som påstår att hen vill annat är bara en förljugen illaluktande fis. Men skillnaden mellan mej och många andar är att jag inte har ett pris där jag villigt ställer mig på andra sidan för att få det där. Nej inte på sjuttiotalet när dansmusik gav möjlighet att leva på musiken och den egenskriven hårdrocken på sin höjd gav en spelning per år i radio. Inte på nittiotalet när sökandet efter sanningen fick stryka på foten för jakten på institutionens fasta forskartjänster och docenturer. Inte på nittiotalet när det handlade om svårår eller en såld själ. Inte på tvåtusentalet när musiken kom tillbaks, när orden kom tillbaks, när de så självklart bara var mina igen.

Nej det finns inget pris där jag är till salu. Kanske en punkt däremot. Det är en annan femma. Det finns metoder att få alla att sälja sin själ. Man skall inte vara naiv och tro något annat. Men framgång och pengar är inte det avgörande för alla. Faktiskt. Det finns dom som har svårt att förstå det.

Ja Notch då. Illasinnade tungor pratar om Sturehof, Notch, kokain och jävligt lite programmering. Jag gissar att de där tungorna är den Svenska avundsjukan som talar. Om inte blir jag ledsen.

För mig antar att de kommer de där jämförelserna i framtiden också. Eller “Jo ,han är nog duktig men pengar det kan han inte göra, han borde satsa på…”. Ja ni vet allt det där som sägs i all välmening. Alla som vet hur man egentligen borde göra. De som känner vägen till framgången. För andra. Inte för sig själv dock. Som vet hur man blir som Notch. “Ja, man borde skriva ett spel, som Notch”. De som inte fattar hur mycket tur, hur mycket skicklighet, så många “nej jag har inte tid att hänga med på den där festen” som krävs för att få till det där. Men framförallt tur såklart. Det finns en jävligt massa duktiga människor i världen. Ja de flesta som finns i den är bra på något. Men det är förbannat få som har tajmingen, förmågan och kraften just där när allt samverkar i universum för att det skal hända. Har tur. Så de hamnar i Svensk Damtidning. Så att folk som inte har en aning om vad de gjort, eller vad de gör, eller ens bryr sig om det, beundrar dem. Tycker dom är bäst. Vill vara deras vän.

Min låt En prickig klänning spelades en gång förra veckan. Inte tusen gånger. Inte hundratusen gånger. Det är ingen framgångsrik låt av en framgångsrik artist. Men det är inget fejk heller. Det är min låt. Från min själ. Förhoppningsvis gillade den där ende lyssnaren vad hen hörde. Men sannolikt reflekterades det inte ens över det. Men om det nu stod tusen spelningar där och jag vetat att 999 av dem kom från min egen maskin skulle jag aldrig, ALDRIG, kunnat leva med mig själv. Fusk. Jag har alltid satt en heder i att inte fuska. Därför att jag aldrig tävlar mot någon annan än mot mig själv. Ja och jag lovar jag är en värdig motståndare. Gå i mina skor en dag så skall ni se.

Så välkommen med era Notch berättelser och Notch utklipp överlämnade med sneda leenden. De förändrar inte ett skit här. Jag vet vad jag vill. Jodå jag håller på att förändra världen. INget Svensk damtidning skriver om såklart. Inte Hela Hälsingland i en helgbilaga heller såklart. För vem skulle vara intresserad av att läsa om det. Ingen. Men från mitt perspektiv. Spelar det någon roll?