Month: May 2015

Tisdag här. Tisdagar är ofta bra dagar. Man har kommit igång liksom och det är ganska mycket vecka kvar så det finns möjlighet att hinna med saker. Torsdagar och fredagar kan bli mer desperata. Det är mer jakt på “klart” under veckans sista dagar. Idag hinner man tänka och fundera. Gillar det. Behöver det.

Vaknar med huvudvärk. En ständig huvudverk den sista tiden. Men pollen gissar jag. Histaminer som får slemsäckar att svälla och leta sig upp i bihålor. Inget att bry sig om. Bara jobba vidare. Man behöver inte vara stålmannen för det.

1978/79 träffade jag mikroprocessorn för första gången. Fyra bitar blev åtta bitar ungefär där. Jag kan väl inte säg att jag fastnade direkt. Det var först i Uppsala och i en källare under fysikaliska institutionen körande Unix på en pensionerad Nord-100 som elden på riktigt tändes. Det var några år senare. Men 1979, ja det måste ha varit det, så skissade jag på det som är VSCP idag. Omöjligt och fört dyrt att realisera då naturligtvis. Stora dyra grejer skulle det ha blivit. Ja jag återkom till det där flera år efteråt också. Men samma sak. Kostnaden per nod skulle bli alldeles för hög. Men så igår. Japp trettiofem år senare, så löder jag ihop ett kort som i mångt och mycket bestod av den funktionalitet jag skissade på då. En speciell känsla som nästan tog musten ur mig. Man måste tydligen vara envis om man skall få saker att resa sig från pappret och bli något man kan hålla i händerna.

Jag har pysslat med det här aktivt nu i femton år. Det är många år. År då man kunde tjäna in pensionspengar istället. För belöningen är bara en fattigpension. Sanningen är den att hade jag stannat på Träförädlingen och fortsatt jobba, ja gjort det istället för att börja plugga, så hade jag haft det betydligt bättre ställt ekonomiskt idag. Ja det gäller till och med min vän professorn. Han som stannade där på fysikaliska institutionen. Han hade tjänat mer pengar om han stannat kvar på fiskebåtarna i nordhavet.

Så skall man fortsätta in på år sexton? Det som erbjuds från ett samhälle som säger sig stötta innovationer är tävlingar, tävlingar och åter tävlingar. Ja de myndighet som har hand om det där heter dessutom träffande VINNova. Som om de var en del av en spelbolagsmyndigheten. För visst fungerar de så alla de där tävlingarna.  Orkar man ens läsa igenom tävlingsreglerna längre som dessutom kräver att man är kvinna, under tjugofyra år, är grönögd eller exakt en och 73 i längd för att få ställa upp.

När jag orkar inte med det där längre. De som skriver orden har dessutom sina tävlingar, musiken sina. I allt jag befinner mig i skall det tävlas. Det är ett jävla tävlande. Men jag skiter alltså i det där numera. Trotts de hurtiga rösterna “köper man inte en lott så kan man inte heller vinna”. Skit på er!  Jag har sett pc-revolution. mobiltelefon-revolution och Internet-revolution och pratat mig varm för det när människor inte ens vetat vad det handlat om än mindre brytt sig. Ja alla som känner mig vet det. Men varje gång är det de som redan har pengar som har fyllt sina fickor. Det fungerar så I Europa. Jag inbillar mig inte att den revolution vi ser just nu skall bli någon skillnad på den punkten. I snabb takt fyller de som redan har sina fickor. Rädda för att släppa fram någon utanför familjerna.

Men fortsätta eller inte är tiotusenkronorsfrågan alltså? Allt talar för att inte fortsätta. Ge upp! Vila istället i lugn och ro tills man till slut dör och blir bortglömd. ALLT pekar i den riktningen! Att ge upp vore det rätta valet. Jag har ingen som tror på mig. Ingen som peppar mig när jag inte ens tror på det jag gör själv. Inga pengar. Ja ingenting egentligen. Jag lever ett liv som påverkar andra omkring mig också. Nog fan är min fru värd diamanter, resor och fria klädkonton mer än de flesta andra fruar. Visst skulle huset behöva målas och renoveras. Visst skulle vi också vara värda resor utan mål ut i världen.

Men så ligger en löjlig liten dröm ivägen då. En mani att göra något “klart” som känns som det måste göras. En sådan där grej som är skoj när det är ett hockylag på tv, men inte lika rolig i verkligheten. “Dom gav sig jävlar anamma inte” säger man om hockylaget. “Hen är en Idiot” säger man om innovatören. Fast glömmer såklart att det var innovatörerna och entreprenörerna som byggde det här landet. Inte hockyspelarna eller fotbollsspelarna. Jodå arbetarna också såklart. Vi bygger landet tillsammans. Men ibland är det förbannat tydligt att hönan kommer före ägget. Det fanns inga arbetare utan entreprenörerna. Nej det fungerar inte alltid tvärt om.

Så det kan inte hjälpas. Vägen fortsätter och jag med den. Nu när jag strax ställer undan min urdruckna temugg så kommer jag att fortsätta att realisera det jag bestämt mig för att realisera. Min revisor gråter. Ja jag skulle väl själv gråta egentligen. Men gör inte det. Jag öppnar den där dörren hit till kontoret på morgonen och känner tillförsikt. En gokänsla i magen. Jag försöker få rumpans ena skinka att sitta på den där säljstolen och försöker samtidigt ha den andra på den där innovationsstolen. Just det är det svåraste. Det är långt ibland mellan de där två stolarna och även om min rumpa är rätt stor så räcker den ändå inte till för att ha en skinka stadigt på var och en av dom. Japp där finns innovatörernas gissel. Men också anledningen att Microsoft, Apple och liknade bolag lyckas. Man har personer på båda de där stolarna redan från start. Ja det handlar bara om intresse. Att när innovatören har lagt sina 197% i en produkt så kan hen lämna över till säljaren som lägger 210% på den. Effektivitet och att orka.

Ja mitt eftermäle då. Jag jag har tusen gånger hellre “han försökte men misslyckades” som eftermäle än “tja, vad gjorde han egentligen annat än att kolla fotboll på tv och samla på sig en påse pengar?”.  Det är inte svårt att välja där. De flesta kommer ändå aldrig varesig förstå eller bry sig. Inte nu eller sen när jag är borta.  Inget konstig med det. Men under tiden dom gör det så tror jag fortfarande att jag kan förändra världen. Ja tamefan om jag inte tänker fortsätter att tro på det.  Ja det kan inte hjälpas. Hej och hå vad det går.

Jag skall låta lödångorna omsluta mig idag. Jodå det finns att göra där också. Pillgöra. Tröttar ut kropp på ett annat sätt än vad programmering gör. Lite spännande också eftersom jag (oftast) just nu bygger första batcherna av saker. Antingen fungerar det eller också har man kastat pengarna i sjön. Chansar lite nämligen när jag beställer kretskort och kör inte den vanliga prototyp – rätta – prototyp – rätta – produktionsmodellen utan går på produktion direkt. Risken är alltså att något blir fel och man får kasta alltsammans. Har haft skaplig tur hittills.

Mulet ute. Jag gråter inte för det. Bra för arbetsmoralen. Ja man längtar liksom inte ut. Men däremot bort. Paris vore en höjdare just nu. Det är jag säker på. Berlin och London också. Hemmaarenor som jag numera besöker lika sällan som Edsbyn. Men ändå hemmaarenor. Drömmar om att finnas i stora världen annat än elektroniskt följer med såklart. Men jag antar att de alltid kommer att förbli drömmar. Men gråter inte för det. Då skulle man få gråta jämt.

Alla ser björn den här tiden här uppe. Utom jag då såklart som sitter här inne. Mer tid ute behövs också. Den där bubblan man befinner sig i, den som räddar en från den totala galenskapen av att bo mitt i skogen, är naturligtvis av ondo också. Det finns inget som bara är gott. Eller ont. Bara båda. Vid olika tillfällen och från olika perspektiv. Gäller varje krigare i IS och en sådan som Hitler också.  Japp. Allt annat är Hollywooddramaturgi. Man skall aldrig förledas att tro att den har något att göra med verkligheten.

Jag känner människornas förväntningar bubbla omkring i luften just nu om jag öppnar upp den delen i mitt sinne. Examenslängtande ungar. Semestersugna vuxna. Tonåringar som skall på Bråvallafestival. Planerade resor som nu skall bli av. Sommarhusliv. Härligt helt enkelt. Man rycks med i det där. Blir glad. För andras skull. Den bästa glädjen. Jag skulle vilja att alla de där som nu drömmer och längtar fick sin längtan och sina önskningar uppfyllda. Ja om det var jag som var han/hon/det/gud så hade jag fixat det.

Suger i mig den sista slurken ur tekoppen. Betyder att det inte blir fler ord idag. Den här stunden på morgonen med orden unnar jag mig. Lite omvärldsbevakning blir det också, allt som allt  lite onödig tid för att komma in i dagens jobb. Jodå jag har en gokänsla i magen idag när jag kliver in här på kontoret. Det har jag nästan alltid. Jag vet inte hur många miljoner kronor just den känslan är värd i en tid när framgång mäts i pengar. Kanske ingenting. Kanske allt. För mig handlar det om att leva eller inte leva. Det är inte svårare än så.  Ja och jag gillar att leva. Har alltid gjort det. Ja också under svåråren. Visst, låt vara att jag ibland längtar efter att få vila. För det har inte alltid varit lätt. Jävligt slitigt ibland. Men jag inbillar mig såklart inte heller att jag är ensam om det. Också den där leende vackre rike framgångsrike personen som alla avundas har sitt. Man måste vandra runt i varandras skor för att förstå. Ja lite förståelse kan man faktiskt få genom litteraturen och sin egen fantasi också. Men det är ett helvete att leva. Ändå är det det vackraste och bästa som finns. Se där jämvikt igen. Låt en ny dag och en ny vecka börja. Jag har ambitionen att förändra världen idag. Vad är din ambition? Gå inte in för något mindre än så du heller.

Helg. Jag sover för mycket. K sover nästan lika mycket. Trött. Fortfarande ont i huvudet. Men överlevnadsbart. Men jobbar också såklart. De där monotona går bra. Det fungerar både med trötthet i kroppen och med ont i huvudet. Det finns tillräckligt mycket monotont jobb kvar för att det skall räcka en hel livstid. Jag har bara delar av en livstid kvar. Mindre eller mer än jag anar. Funderar inte så mycket på när, är bara beredd. Man kan inte råda över och vet inte.  Men jobbet. Man får försöka blanda såklart. Om man bara skall befinna sig i kolgruvorna hela tiden så blir livet därefter också. Man får kliva i flygplanet och svischa runt bland molnen ibland för att få lite perspektiv på tillvaron. Sen kan man gå under jorden och hacka loss kol ett tag igen. En vecka eller två innan man måste ge sig upp bland molnen igen

Löven vecklar ut sig som fjärilsvingar här ute. Pollenhalt för björk är hög. Gissar att just det har ett samband med huvudvärken att göra. Men jag klarar det utan mediciner. Ännu. Kan vara vrång. Men har aldrig tagit antihistaminer. Aldrig. Hoppas jag aldrig behöver det heller.

Fyller i två veckors semester i kalendern. Japp två veckor! Skall verkligen försöka hålla det. Det är mer än normalt såklart men egentligen skulle jag nog behöva fem eller sex. Ja, jag som bara sitter hemma. Har det skönt. Men såklart blir det inte mer än två. Ett liv fick man sig tilldelat. Ett enda. Jag har inte tid att slänga bort det på för mycket hängmatta. Hatar mig själv för det såklart. Men har alltid varit sådan. Alltid. Jag kör till “klart” eller “stopp”.

Den gamla damen, körsbärsträdet, gör sig redo här ute för att skämma bort oss med alla sina blommor. En vecka sen är det över. Men underbart såklart. Hon står här precis utanför det fönster jag sitter och jobbar vid och varma år när hon blommar kan man öppna fönstret och lyssna på surrandet av insekter där i trädet. Det ger bra kod. I år får man väl gå ut och ställa sig under henne. Men det fungerar det också. Vacker som en brud är hon varje vår trotts sin höga ålder.

Att det varit pingsthelg har man inte märkt speciellt mycket av. Jag har faktiskt ingen aning, trotts genomförd konfirmation, vad meningen med helgen är. Ja jag är väl en ogudaktig en. Hänryckt skall man tydligen bli denna helg i all fall. Så mycket har jag förstått.  Ja jag kan inte säga att jag lyckat leva upp till den hänryckningen denna helg tyvärr. Kunde ju googla på det där med pingst. Men ibland vill man bara inte veta. Så skiter i det. Går och lägger mig istället. Med dålig bok dessutom. Men man får läsa på. Då tar den slut. Man väljer ny bok. Förhoppningsvis en bra bok. Det är på det viset livet vandrar vidare.