Month: May 2015

Jag får det där mailet vid pass tolv när jag precis skall gå och lägga mig. Det stora Amerikanska företaget med fler civilingenjörer än invånare i den här kommunen, ja alla invånare i kommunerna runt omkring lagda till det också, har bestämt sig för att göra en officiell demo med “mitt” protokoll/framework. Det kan väl inte bli mer positivt än så. Ja det är ju inga 200 miljoner dollar på kontot såklart. Men en bit på väg. Positivt. Jävligt positivt.

Men Svensk som jag är tar jag inte ut något i förskott. “Det blir nog inget till slut ändå”. Ja ni vet det där som viskar i bakhuvudet och som alltid finns där. Man har hurrat och firat så många gånger förut åt det som först låter lovande men sen bara blir pannkaka. Men idag är såklart en bra dag. Pepp för fortsatta ändlösa timmar till i min mission att förändra värden är det onekligen. Den som till slut ändå får en att sitta kvar och jobba när andra ropar “kom med och ha skoj”. Japp så är det. Det kan man ändå inte komma från. Ändå åker jag in i ett slags trötthetens blå tillstånd varje gång det händer sådana här grejer. Mer dämpad och nästan ledsen än jublande glad. Ja som varje examen och kalas. Det är något fel på mig!

K messar och säger att svalorna kommit. Det är ingen hejd på glädjeämnena denna dag alltså. Ja jag måste nästan springa ut och hälsa jag med. Sommar.

Löven kommer här uppe nu. Lyssnar man riktigt riktigt noga så hör man hur det mullrar där ute. Ja det är som en jordbävning men på ännu lägre frekvenser. Det är helt fantastiskt och otroligt att detta kan ske varje år. Denna enorma tillväxt som sker. Vilken kraft det finns i livet. Va! Man bara gapar om man tänker på det. Om en vecka är alla löv fullt utvecklade. Skirt gröna. Hem för miljarder andra. Fabriker som startas upp till full produktion. Livet liksom kittlar en till skratt när man ser allt det där. Det är underbart. Lycka. Evolutionens pärla.

Ser en vattenspegel genom fönstret igår kväll (se ovan). Måste ta en bild. Definitivt betyda det ju att vi kan skriva “sjönära” i försäljningsannonserna. Eller hur? Priset rasar i höjden. Att det bara är en damm får väl den eventuelle köparen upptäcka själv. Om vi nu skall flytta. Vi borde det. Men till något bättre. Man får ta det lite varligt därför. Bra till bättre är det som gäller. Livet här på kullen är det inget fel på. Definitivt inte.

Lillkatten (Petite) är med på kontoret och jobbar idag. Det går sådär med jobbdelen.  Men ger ändå mig ett slags lugn. Att en bunt varuprovspåsar kan vara så sköna som huvudkudde?

Nackdelen med att ha henne med i lokalerna är att spela musik högt får gå bort. Man får låta tystnaden omsluta sig. Ja och det bli jävlig tyst här på kullen. Det märks mer att man sitter själv. Så man får väl resonera lite med sig själv helt enkelt. Han/hon/det/gud är det ju ingen ide att försöka föra samtal med. Ganska tråkigt att prata med sig själv också i längden. Man blir ju sällan överraskad över kommentarerna. Även om det också händer då och då. Att man överraskar sig själv alltså. Oftast för att man är dummare än vad man trodde. Det hade varit skönt om det var åt andra hållet.

Men nu svamlar jag igen. PO har rätt om det men inte om Norrlands undergång. Jag har buggar att rätta. Men först ett glas vatten för att fira dagens triumfer. Jippie, klackarna i taket! ;-/

Det första personliga mail jag får från den nye redaktören är ett där hon säger att mina tjänster som krönikör i Hälsingetidningar inte längre behövs. Just det svider. Att få det mailet, skrivet i en personlig ton med massor av ursäkter, men inga svar under månader före när jag skickar in mina krönikor. Ingen respons. Kom de inskickade krönikorna fram? Publicerades de? Kan jag skicka faktura?

Sen kommer den där kören och ställer sig runt omkring en och börjar skalla att man inte duger. “Där ser du”. “Trodde du att du kunde skriva ditt fån”. Ja ni vet hur dom låter och ni vet hur dom håller på. Dom älskar de där nederlagen. Njuter när man blir ratad. Ja när det går dåligt och går åt helvete också. Ger sig liksom aldrig. Maler på.

För trotts alla förmildrande ord i det där mailet, de som försöker släta ut, så vet jag ju att det jag skrev inte dög. Inte sålde tidningar. Det är inte svårare än så. Man får köpa det. Än en gång har man blivit ratad för att man inte duger.

Men i de där lägena hjälper det såklart att ha levat ett tag. Jo det där har hänt förut. Ja och man har blivit ledsen många gånger, andra gånger insett att man förtjänade det. Men gemensamt för dem alla är att man måste obönhörligen ställa sig frågan. “Varför gör jag det här?”. Alltså ställs den där frågan “Varför skriver jag?” till mig själv den där dan. Sen sitter jag där och kräver otåligt ett svar av mig själv. Ja jag tänker fan i helvete inte ge mig förrän jag får ett svar. Svara du ocoola gubbe.

Men inte vet den ocoole gubben, som är jag, varför han skriver så många ord där till kaffekoppar och tekoppar. De vill liksom bara ut de där orden. Samma sak är det med musiken. Den finns där i huvudet bara.  Orden, tonerna, historierna, prylarna.  Mer än det går att få ut på papper och ut i fingrar. Att lyckas få ut i alla fall lite av det där – så att det finns på riktigt – lättar lite på trycket där inne. Men varför? Ja kanske just och bara för att lätta påtrycket då. Det infinner sig ett lugn efter att man skrivit texten, låten eller fått ner den där konstruktionen på papper. En kort stund i alla fall. Innan mer vill ut. Men jag älskar det såklart. Ja det är ju jag det där.

Fast det är som ett förhållande var och en av de där också. Först passionen. Så oändligt lätt att finnas i den. Sen vardag. Man skall ta det hela i hamn också. Nu får man jobba. Det är mest jobb och ansträngning där. Att ta något  fram till “klart”.

Nä det finns ingen mening. Han/hon/det/gud vet kanske. Men han/hon/det/gud har aldrig svarat på någon av mina frågor så jag tänker inte ställa den här heller. Men något i mitt inre säger att jag måste göra det här ändå. Ja jag måste skriva mina texter, göra det fast jag nu då inte duger som krönikör, storbloggare eller whatever. Ja göra det fast bloggen där orden sprutar fram knappt är läst av någon annan än mig. Jag måste skriva de där låtarna. Ta dem hela vägen till “klar” i svett och tårar fast än det kanske bara är tjugo pers som lyssnar på dom, och då är det en bra dag. De är något inom mig som säger fortsätt, FORTSÄTT. Och nej. Det handlar inte om att “L Y C K A S”. Nej det förändrar ingenting. För vad allt det där kokar ut i är. Är jag nöjd? Gjorde jag mitt bästa där. Och tittar jag på de där krönikorna så känner jag så. Ja när jag skrev varenda en av dem så gjorde jag mitt bästa. Jag var nöjd när jag skickade in dem. De var “klara”. Det var jobb och svett att ta dem till “klart”.

Men ett halvt  år senare. Visst skulle jag gjort annorlunda, ändrat, skrivit om något helt annat. Men bara för att jag är en annan människa idag. Jag har utvecklats sen dess. Allt jag gjorde igår kan jag göra bättre idag. Ja jag lever mitt liv så. Som snart sextio men fortfarande på väg. Den resan tar aldrig slut. Jo de gör den såklart. En dag. Man skall inte lura sig själv för mycket. Men fram dit då. Fram dit får den hålla på.

Så jag deppar inte så länge över att bli ratad som krönikör i Hälsingetidningar. Andra sköter kanske det där bättre. Det är inte min uppgift att bestämma och döma i det. Jag har bara ett ansvar och det är att vara sann mot mig själv. Lyssna på den där inre rösten som ändå hörs där i kören av “du kan inte”, du är värdelös”, “du är en klåpare”. Den som svagt säger att jag ändå duger. “Du duger om du själv tycker att du duger”.  En människas hårdaste kritiker är ändå det egna jaget. Om man vågar ha den dörren öppen. Om man vågar lyssna. Så kan det finnas en röst som svagt säger att man duger fast än andra nu kanske inte tycker det. Den skall man lyssna på. Ja det vet jag. Den är ens bästa vän.  Så jag lugnar mig. Fortsätter som om inget har hänt.

Jag läser J.’s bipolära blogg. Ja den heter inte så men jag tänker på den så. Han har ordet och förmågan att fånga och förklara. Precis som en av mina elever i djup depression förklarade en gång för sin mentor. Har man aldrig varit där så behöver man få läsa om det och i alla fall få en chans att försöka förstå.

Min elev berättade om att komma upp och gå till skolan på morgonen.

“Det är som att putta bort den största sten man kan tänka sig för att man skall komma upp ur sängen. Man får ta till alla sina krafter. Ibland lyckas man. Då är det bara att börja om igen. För det krävs samma kraftansträngning för att få på sig kläderna, gå in i duschen, äta frukost, gå ut genom dörren, kliva på bussen….”

För mig var de där orden en riktig ögonöppnare. Det är lätt att kasta ur sig “ryck upp dig”  när man som mig på sin höjd svävar omkring i det blåa landet och egentligen tycker det är ganska skönt att få befinna sig där ibland.

J. får i en av sina berättelser mig att få lite mer insikt om det maniska tillståndet. Också så svårt att förstå för någon som på sin höjd har flyt en dag eller spontanköper en chokladkaka fast man inte borde.

Nej jag tror inte på de helt friska och normala. Vi är alla i det bipolära. Ja eller vad det nu kallas. Det är bara det att dalarna och topparna är mindre för de flesta av oss. Lättare att hantera. Enklare att förflytta sig emellan. Ja och precis som man känner en glädje över att man klarat sig från allt för många brutna ben, brutna nackar, hjärtattacker eller cancerdiagnoser i livet (än så länge) så är man såklart glad för att man klarat sig genom det rätt skapligt också psykiskt (än så länge). Skillnaden mellan sjukdomstillstånden kan jag inte se. Vad som helst av det där kan drabba vem som helst av oss idag eller i morgon. Att det ena skulle vara något att skämmas för är såklart absurt. Ändå lever den föreställning fortfarande hårt kvar hos de festa av oss. Tills det är vår tur. Då först kommer förståelsen på riktigt. Av tvånget och närheten.

Min kontakt med psykisk sjukdom kom till under tre somrar i Uppsala. Ja jag läste fysik. Men det var lätt att få jobb som vårdare på det stora “mentalsjukhuset”. Ja det hette så då. Jag visset nog inte vad som väntade när jag började det där jobbet. Historierna om människor som galopperade i korridorerna och gjorde det gnäggandes eftersom de trodde att de var hästar hade man ju hört. Ja och infantilt trott på. Men istället mötte jag människorna. Livsödena. Den unge mannen liggandes i spännband som inte ville annat än att dö. Som med hjälp av tvångsmetoder och starka mediciner hindrades från att dö. Hans föräldrar på besök med nedsjunkna axlar och  i fina kläder.  Kvinnan, mamman, som kom in på psykakuten och berättade, grät och berättade, timme efter timme en hel natt för en annan människa som bara kunde lyssna. Kvinnan som jag följde med på bussen. Som klev på bussen skakandes av ångest för att just det var det värsta hon kunde tänka sig, men klarade det, gjorde resan som en som var värd det årets bragdguld om bara världen vetat. Alla kvinnor och män som dog ensamma i natten med bara en fysikstudent vid sin sida. Skjutsade genom mörka korridorer på en rostfri bår till bårhuset som sin sista resa, saknad av ingen. Mannen som blivit utnyttjad hela sitt liv och funnit en fristad där i sjukhusets salar men som ändå inte borde behövt vara där ens en enda sekund av sitt liv. Året efter på de dömdas avdelning. Mordbrännaren som är som vilken människa som helst.Som man kunde varit kamrat med någon annanstans. Men som rymmer och tänder på för att ha ihjäl och döda. Igen. Kommer tillbaks som om inget har hänt. Är som vem som helst av oss.  Mördarna som också är som du och jag. Knivlådorna där knivarna var fästa i kedjor i en låst låda. Den man låser upp med alla nycklarna. Alla dessa nycklar. Alla dessa låsta dörrar. Ja och sen. Nästa steg. De senildementa som passerat alla de andra vårdinrättningarna. Här paket i väntan på att dö. Bara döden finns som befriare. Bönerna på väg hem efter nattjobb. “Å gode gud låt mig dö ung för att slippa bli som dom”.

Nej det fanns inga människor som gnäggande galopperande genom korridorerna. Inte de som trodde de var Jesus eller Napoleon heller. Bara folk som du och jag. Ja till och med de som hade mördat och därför blivit inlåsta med tvång. Ja till och med dom var som vilka människor som helt. Såklart. Därför att det är så. Det finns ingen skillnad mellan oss. Den skillnad vi inbillar oss finns. Det är bara livet. Som trasslar till och kommer emellan.

När vi fick egna barn sökte jag efter farfar. Nestor. Ja man blir ofta intresserad av sitt ursprung när man får egna barn. Farfar pratades det inte om i släkten. Så jag blev såklart mest intresserad av att få veta mer om honom. Jag fann en man som levt sitt liv på psykiatriskt sjukhus. Jag hämtade ut journalerna. Fann hans vånda. Men fick en farfar. En schizofren (denna slentriandiagnos) farfar är också en farfar. Ja man skämdes såklart över honom i släkten. Gömde hans minne djupt inom sig.  Det var något fult det där. Jag plockade upp det till ytan. Det hände något. Jag såg lugnet i min farsas ögon. Han fick en farsa också i och med det där. Min faster som äntligen kunde prata om det öppet.

Jag har läst farfars livsöde. Som det ser ut i sjukhusjournaler. Lagt till annat själv. Fantasin är ändå min bror. Sökt de platser där han och farmor fans. Jo han föddes i Lo(o)s. Hässjaberg. Bara kilometer från min farsas stuga. En slump!? Ingen i släkten visste att han kom härifrån.Ändå återvände vi alla. Men jag tror att cirklar sluts. Att de måste göra det. Att de vill det. Jag tror att farfar inte ville bli bonde. Han trivdes i Stockholm dit han flyttade som ung. Men att han tvingades bli bonde igen för att kunna försörja sig när det var svåra tider. Det han minst av allt ville. Att det var därför han blev sjuk.Därför han stack iväg från alltihop, iväg från farmor, iväg från sin nyfödde son, han som sen blev min älskade far, den där hösten nittonhundratjugotvå. Jag kan bara ana smärtan. En enorma smärta som utlöste det där. Som följde honom genom resten av hans liv.

Ja jag tror på de där små tuvorna som välter de stora lassen. Det behövs inte så mycket för att förändra liv. Vi är alla lika i det där. Bara människor. Små stackars människor som försöker leva så gott vi kan. För det skall vi alla respekteras.

Farfars låt

Solen går upp 3:57 här idag. Ännu en timme inhämtad för ljuset. Tjugosjunde april var den förra. Första Januari gick solen upp 9:17. Ja så har vi sommartid också. Vi pratar alltså från 9:17 till 2:57. Man kan förundras över det eller skiter i det. Man väljer själv. Det händer i alla fall.Själv väljer jag att förundras över så mycket som det vara går att förundras över. Jag kan helt enkelt inte få nog av alla saker som det finns som man kan förundras över. Detta är alltså en av dem. Himlakropparnas rörelser. Planeternas fria fall i tidsrummet.

I midsommartid ungefär går solen upp vid tretiden.  Nätter att älska under. Här upp i Lo(o)s lever ett magiskt ljus under den tiden. Ja det bör upplevas. Dröjer kvar i kanske två veckor, inte mer, sen är det borta. Jag upplevde aldrig det där i Edsbyn. Det är något speciellt med ljuset här. Kanske beroende på höjden. Jag vet inte. Magiska nätter. Twilight. Något att längtas till och ge sig ut på nattliga skogspromenader i. Fjällriporna lyfter och  flyger självlysande om uppskrämda där i sommarnatten.

Förra året kom svalorna den artonde maj. Har inte sett här hos oss än i år. Alltid lika efterlängtade. Älskar hälsningen som svalorna alltid gör när de kommer hit. En störtdykning ner mot längtande människor. Jag saluterar dem varje år. Hälsar välkommen med glädjen pockande i bröstet. Finns det något som är mer sommar än svalors lek i himlen? Jag gissar att de gör på samma sätt mot andra för mig okända människor i Afrika när hösten glöder som starkast här hos oss. Att också de där nere längtar efter dem på samma sätt som vi gör här. Man vill skriva sånger när man tänker på det där. Ja och nog känner jag en samhörighet med också dem där nere. Vi delar ju de här fåglarna med varandra. Mästerflygare utan jetbränsle.

Ljuset väcker oss till liv som människor. Gör till bättre och sämre varelser. Tid för återhämtning.

När jag lugnar ner mig med det jag använder 110% av min tid till just nu så skall jag göra en fotobok om medelålders herrars fåfänga försök att dölja ett hårfäste som obönhörligen kryper bakåt, ständigt bakåt. Börjar man titta efter det så är det riktigt kul. En fåfänga existerar som jag aldrig tidigare har reflekterat över finns  i den här åldersgruppen. Det finns alla varianter. Den ena mer desperatare än den andra. Kul material till en fotobok helt enkelt.