Month: May 2015

Måndag och lagom avslaget. Får i alla fall iväg lite grejer med posten. Inom Europa den här gången. Det är billigare att hålla sig inom än utom såklart. Man kunde nästan leverera själv. Ryan air och taxi. Men förutom det, inspirationslöst. Tittar man på väderprognosen för den närmaste veckan blir man inte gladare. Helt klart inte. Ingen ljusning i sikte där inte. Men taskigt vårväder är ändå bra för arbetsmoralen. Finns inget endaste minsta dugg att längta ut till liksom. Men landets folk kanske skall glädja sig egentligen. Jämvikten råder i Universum. Den här kylan lovar kanonfin sommar. Senare. Tro mig. Köp badbyxor och bikini idag innan de tar slut. Fläktar också. Själv hoppar jag i det blå och svalkande såsom han/hon/det/gud skapade mig. En syn för gudar säkerligen. Ja köp öl också förresten. Finvädret kommer. Det kan behövas sköljas ner.

Att få iväg saker med posten innebär att ett gäng moment skall gås igenom. Det skall skrivas ut etiketter, frakthandlingar, fakturor packas, ja och tio moment jag glömt. En gång i tiden när jag var proffs på det där tryckte jag på en knapp och ut sprutade alla de där pappren. Men då liksom nu så kan man vara säker på att sannolikheten att ett av de där momenten inte fungerar som det skall tilltar med hur lite tid man har på sig innan posten måste iväg. Som idag t.ex. när jag skulle skriva ut etiketter. Jaha!??  “Det finns ingen drivrutin till skrivaren”. Det enda jag vet är att det fanns en igår. Eller som förra veckan. Postens system kräver ett Javaplugin. Höll på en timme och lite till innan jag fick det där jävla Javaplugginprogrammet att starta.  Det enda jag ville var att skriva ut en frakthandling. En enkel sak som blev oerhört komplicerad och irriterande. Sådana här gånger skäms jag över min bransch. Storskäms. Vi som skall förenkla och förbättra med våra appar och plugin. En kamrat lyfte ursinnig upp sin skrivare i en liknande situation. Frågade sig själv “vad kostar en ny?” Kom till en slutsats där han ansåg sig ha råd med det och drämde den i golvet. Sköööööönt liksom. Ja det är så man vårdar sin mentala hälsa. Ger efter när trycket stiger. Nästa gång intalar jag mig varje gång. Nästa gång gör jag på samma sätt. Allt medan frustrationen bygger upp där inom mig. Kan tänkas att datorn följer med då också. Och att jag hoppar några gånger på dom när dom ligger där på golvet och skäms.

Det sägs annars allmänt att vi har ett helvete här på landsbygden. Först la apoteket ner och man började få alla apoteksvaror direkt i postlådan. Oj sicket elände. Sen la banken ner men det märkte man ju inte för man skötte ju redan allt på nätet. Men sicket elände igen och egentligen. Ja nätet förresten. Fibern kom upp hit ganska snabbt. Ja sen har det fungerat. Ja, visserligen har vi inte fiber ut i alla stugor men ändå. Man kan sitta här och jobba mot världen hur som helst. Ja sicket eländes elände. Den som är så stor. Sen la posten ner och då började brevbäraren ett komma in och hämta och lämna posten om dagarna. Jamen sicket elände. Personlig service. Skall det va något att ha. Det går år helvete för Norrland och glesbygden säger intelligentian men tametusan om allt inte har blivit bättre de sista tjugo åren. Sicket elände. Vad skall man då klaga på?

Fast egentligen och med raska steg så skulle man väl skaffa sig en biljett på ett flyg, ja varför inte första bästa med okänt mål, söderut. Datorn kan man ju ta med sig. Jag menar vad är det för fel på att sitta och programmera under en palm med doften av havet svävande i luften runt om kring sig. Ja ljudet av vågor mot kritvita stränder smekandes de inre gångarna i öronen kunde det ju också få vara där i det livsutrymme man skapat sig. Ja och tappade man inspirationen kunde man tassa där efter stränderna och låta havet fylla en med kodrader inför framtida segrar. Jo, det låter bra. Jävligt bra. Man skall liksom bara göra slag i saken. Komma till skott. Ge sig iväg. Ja varför inte? Nu!? Nu på en gång? Njaeeee…. Nu när det blivit så förbannat bra här i Norrland. Nä jag stannar allt ett tag till jag. Tills det blir sämre. Tills det blir dåligt. På riktigt.  Ja då får det bli palmer och stränder. Ja dom får tamefan lägga ner skolan först. Ja det får dom. Då kan det väl för sjuttsicken inte bli bättre i alla fall.

Det är söndag och anglosaxiska veckor börjar, alltså arbetsveckan för mig också. Sitter på kontoret alltså. Djävulen sitter bekvämt tillbakalutad i en av stolarna och vill prata med mig här på morgonen.Kanske inte allvar direkt, det är bara en till av våra diskussioner om livet och ickelivet.

Det finns en fördel med djävlar, man behöver inte frysa när man sätter sig nära en av dem. Men föraktet lyser förstås i de där ögonen och bockfoten vickas ner mot golvet i jämn takt som om det här är ett förspel och upptakt till dans snarare än till ett samtal. Jodå vi har haft våra diskussioner förut också. Många gånger. Antalen går inte längre att räkna. Så gammal är jag nu. Det här är bara ännu en gång. Så jag sätter mig utan att tänka efter. Ser in i hans ormögon utan rädsla. Ja han kan ta mig om han vill. Jag har gjort så gott jag kunnat. Inte försökt trampa någon på tårna. Inte fuskat en enda gång vad jag vet. Försökt göra gott. Älskat mer än jag hatat. Räcker inte det så får det väl vara som det vill då. Kommunikationen med han/hon/det/gud har alltid varit enkelsidig. Inte fan har han/hon/det/gud orkat sätta sig i en stol mitt emot mig, en ocool gubbe,  en vanlig söndag i livet för att resonera inte. I alla fall cred. för det måste ändå Djävulen få.

Jodå han känner såklart av att pollen försvagar mig. Att livsresan tröttar mig just idag. Att jag ibland numera längtar mer efter vila än själva livet. Vore det inte så skulle han såklart inte sitta här och vilja resonera. Ja han öser på såklart.  Gottar sig åt eländet i världen. Njuter åt att allt blivit yta. Skrattar när han kommenterar människornas oförmåga att hjälpas åt och bry som om varandra. Han visar mig bilderna från djurfabrikerna, väl medveten om att jag för länge sedan tagit avstånd, inte vill vara den del det där. Men oförmögen att göra mer. Jag ser männen och kvinnorna som dödar för sitt nöjes skull. De om sätter upp huvuden på sina väggar. De med övertygande röst hävdar att krig är fred de med som så många andra gör i vår tid. Kallar det naturvård. “VÅRD” säger djävulen och flinar illmarigt åt mitt håll.

Sen visar han upp Lisa och Kurt och Marie och Sven och… som alla är annorlunda. Som inte får vara annorlunda. Ja han skrockar när han berättar om hur många Lisa, Kurt, Marie och Sven som tar medicin för att bli normala som de andra. “Att världen kan gå på det där!!!!” nästan skriker han hysteriskt skrattande. Reser sig upphetsat. Närmar sitt ansikte nära mitt så att jag känner hans stinkande andedräkt och får den skrattande djävulens saliv som stänk i mitt ansikte. Men jag skjuter honom ifrån mig så att han sätter sig på sin stol igen med en duns och jag berättar om min vision om framtiden. Om hur människorna om hundra år  kommer att skämmas mer än de någonsin har skämts tidigare över något i historien över sitt försök att få människor att bli lika. Sin tro att “NORMALT” finns. Sina försök att bygga skolor och institutioner för de “normala” istället för de “unika”. Att det kommer en tid när “normal” är det värsta skällsordet en människa kan kasta i en annan människas ansikte. Den ultimata förolämpningen. Jo jag berättar det där.

Och jag berättar om min vision om att “det är så gott” inte räcker för att ta en annan varelse liv och äta dess kött. Att vi har val vi kan göra i livet. Att också där kommer historien att se tillbaks på med förakt på de av oss som valde att inte handla, att inte tänka, att inte se.

Ja medans jag är igång så berättar jag några andra av mina visioner också. Om en bättre värld där bortanför kröken. Och till slut är det jag som står där böjd över djävulen och skriker och han som får min saliv i sitt ansikte. Jodå han kryper ihop där han sitter för när jag kommer in på mina visioner så kan jag bli riktigt jävligt jobbig att lyssna på. Att tro på en bättre värld passar sig liksom inte för en Djävul. Hans anhang är gubbarna och gummorna med “världen går under imorgon” skyltar eller “norrland går under” skyltar eller x går under  med för den delen. Eller de som säger att något annat går åt helvete. Djävulens anhang allesammans. Surkartar, livsförstörare som borde spärras in hela bunten.

Till slut blir det lite av tysta leken. Han sitter där tyst djävulen. Jag sitter där tyst mitt emot. Ingen av oss säger ett ord men stirrar varandra stint i ögonen. Det brinner lite strax bakom hans öra på djävlars vis. Det ser rätt komiskt ut och jag kan inte låta bli och småfnissa lite. Erbjuder min röda skumsläckare gör jag. Är det något som djävlar ogillar så är det småfniss. De föredrar definitivt hånskratt. Brandsläckarskämtet har de dessutom hört förr. Så den här djävulen tackar för sig.  Ja vi ses igen. Det vet vi båda. Jag, den som aldrig skrev på varesig hans eller han/hon/det/guds kontrakt. Som står där fri mitt emellan. Som ingen men fri att tänka själv. Som krävde den rätten som sin födslorätt. Som kanske dignar under bördan av att bära den friheten. Jodå, så är det. Men som ändå fri. I tanken och i livet. Vi tar adjö. Djävulen med ett morrande innan han går ut genom dörren som precis öppnat sig ner i den rykande underjorden och jag med ett “tjena, vi syns” följt av en suck. Ja. här skall det jobbas. Det är bara ännu en arbetssöndag av många i livet.