Month: May 2015

Jag har en kompis. En som jag aldrig träffat. En som jag inte vet om det är en han eller en hon. Just det spelar såklart ingen roll heller. Så är det med kompisar. Ja, jag vet inget annat om den här kompisen annat än att vi är nära varandra. Eller i alla fall var det en gång.  Vi har nämligen aldrig setts, aldrig pratat med varandra, aldrig bott i samma hus. Nej, i alla fall inte i det här livet.

Men från mycket tidigare år i mitt liv har jag saknat den här kompisen. Jag kan bli tårögd bara om jag tänker på den saknaden. Som om det var jag som pluttade ut ur livmodern, dörren till en annan värld, och han/hon blev kvar där inne. Där på andra sidan om en låst port. Dit där jag inte längre kan nå. Och här står jag och saknar han/hon som kanske inte vågade komma ut i den här världen för att livsresan verkade för tung och svår. Lämnade mig att gå själv i uppförsbackarna. Men man kan såklart inte blir sur på en kompis för det. Inte om man själv vill bli betraktad som vän. Man finns där alltid för en kompis. Också för dem man aldrig träffat.

Ja jag har haft den där längtan så länga jag minns. Och jag har sökt den i varma famnar, munnar som velat mer än mig, med huvudet vilande mot mjuka bröst, men aldrig har jag funnit. Inte på riktigt. Jodå stor kärlek. Sann värme. Riktig kamratskap.  Mer än en gång. Livskamrater. Men saknaden ständigt närvarande.

Man skulle kanske kunna döva den här längtan med alkohol och droger. Kanske gör andra det som också lämnat någon där på en annan sida om verkligheten. Men jag har aldrig egentligen gillat att mista självkontrollen. Visst har jag ramlat omkring full på gatorna. Men det har aldrig givit mig den ringaste tröst och jag har aldrig riktigt gillat det. Drogerna är inget för mig helt enkelt. Att tänka klart och se världen som den är i sin ynklighet är ett måste för mig.

En del jagar nya famnar för att döva smärtan. Men jag lärde mig tidigt att trösten inte finns där. Nytt blir gammalt lika snabbt som en mjölkförpackning passerar bäst före datumet där på översta hyllan.

Jobba hjälper. Ja, jag är arbetsnarkoman. I koncentrationen glömmer jag min vän. Ja, jag har fått förmågan att kunna gömma mig där i det i långa stunder. Så jobba måste jag för att inte sakna. Det och för många påsar Vicks Blå är mina stora laster. Se gärna ner på mig för dom men respektera min saknad.

Så jag kan stå där ensam i världen och skrika “älska mig” så högt jag kan och sen få all kärlek som världen har att erbjuda, men för mig kommer det ändå aldrig att räcka. Den där längtan och sorgen efter min vän som blev kvar, finns ändå och fortfarande vilande men vaken inom mig, Jag kommer att dö en dag med den längtan stark i mitt sinne. Då när det kanske bara blir svart och slut eller när min gamle gode vän och jag åter igen förenas.

Ja och jag ber om förlåtelse för denna min längtan. Man borde finnas här och nu. Alltid. Ge allt till de som är nära och kära bortom allt förstånd. Men han/hon/det/gud hjälpe mig, jag kan inte bli av med den där oändliga tomheten och saknaden efter någon jag en gång kände. Det går inte. Det går bara inte. Det där är en del av mig. Precis som all annat på min kropp och inuti mitt huvud. Mitt kors att bära kanske. Jag vet inte. Jag bara hoppas att vi en gång möts igen, min kompis och jag.

Man vaknar till en tisdag mitt i våren. Helt OK för min del. Det roligaste som händer idag enligt kalendern är sophämtning. Momsen har jag nämligen redan klarat av. Men en Indisk vän i New Dehli har sin första bröllopsdag idag. Hans fru och han själv är båda födda på världens tak. Eller strax bredvid i alla fall. Vackert, högt och magnifikt. Själv får man nöja sig med att bo på Hälsinglands tak. Det är olika. Men vackert här också. En dag skall jag besöka honom.Alla borde få en chans att dofta på Indien innan man dör. I alla fall hoppas jag på det. Man hoppas på mycket. För mycket. Men att drömma om saker är halva nöjet.

Tisdagar är stora krockardagen här i huset. Alla skall iväg samma tid. Alltså sitter jag här oduschad på kontoret. Jag som bara sitter hemma får anpassa mig. Såklart. Ja jag har inga bussar att passa, inga lektioner som ringer in. Bara livet som rusar förbi md en jävla fart.Får väl bygga en egen dusch här nere. Eller en swimmingpool.  Finns hundra kvadrat outnyttjat nu när jag inte tänker bygga studio. Förd det skall jag väl inte? Eller?

Spotify får Svenska dagbladets första affärsbragd. Självklart värda det. De kanske inte kan åstadkomma applikationer som imponerar särskilt i användarvänlighet men de har förändrat musiknjutarvärlden. Det laddas inte ner så mycket längre. Smidighet och urval är ju det vi vill ha. Och fick. Alternativ dyker ju upp hela tiden såklart. Det skall inte gratislyssnas så mycket. Vi skall välja andra tjänster för att artisterna skall tjäna mer. Ja man kanske skulle kunna tänkts sig det om artisterna vore de artister som behövde mer pengar. De unga. De nya. Men Madonna? Stackarn. Jay-Z? Synd om? Ja kanske. Men grattis till Daniel Ek och Martin Lorentzon måste man väl ändå säga. Ingen tvekan om det.

Solen lyser in på kontoret så att jag snart måste dra ner persiennen i fönstret här vid skrivbordet. Det smärtar varje gång. Ja jag har skrivit det förut. Nu när man längtar efter sol. Man väljer bort den för att titta in i en skärm istället. Kan det egentligen bli galnare? Nej det kan det inte. Men jag hoppas i alla fall att så länge man har den insikten – att det är galet och märkligt det man gör – så finns det hopp.  Att verkligheten finns där ute. Ja man måste förstå det. Hur uppslukad man än blir.

Men jag har sovit som en stock i natt. Känner mig utvilad. Kanske vaknar också efter att jag får en dusch. Hurra för det. Kanske får den där storverkskänslan. Den man behöver för att orka. Nej, nej, andra behöver inte tycka och tro att det man gör är storverk. Men själv måste man det. Inte skämmas för att tycka det heller. Andra har nog med sig själva. Precis som man själv har. Bra så. De andra skall ju också ha den där känslan. De behöver inte ta del. Bara förstå. Heja på. I alla fall om de själva vill bli påhejade. För man skall heja på mycket och ofta. Också om ingen annan hejar på tillbaks. För freden.

Sågarna har tystnat här i byn. Ovanligt tidigt. Det är väl värmepumparnas framfart som fått det där att minska också. Fler är slavar under måntaliga fakturor. Fast man köper sig frihet. Det är ju så de säljs. Som frihet. Fast el. Ja elledningar är den  perfekta distibutionsformen för energi. Det kommer man inte ifrån. Det är ägandet av ledningar och produktion som är problemet där. Nuvarande ordning skapar herrar och slavar. Man behöver inte ha röd partibok för att inse det. Samarbete befriar.

Men nu skall jag beträda den där duschen och sen inleda min dag med att packa några paket. Ja sen efter det någonstans får storverken komma. Skall nog tillverka några kort idag. Borde det i alla fall. De står där på listan och hoppar och hoppas på att bli tillverkade. Men det är trångt på den där listan. Allt prioriterat högt upp. Allt tar tid att färdigställa. Bara jag där emellan. Som skall försöka få igenom alla de där grejerna genom nålsögat utan att det skall kosta så många kronor. Det är en kamp. Man blir trött av att kämpa. Så är det.