Day: 13 May 2015

Klockan är kvart över elva och jag sitter och jobbar och har snöat in på denna. “Tjejlyssna” heter det tydligen när man lyssnar sönder låtar. Det har jag alltid gjort.  Är det en bra låt lyssnar jag tills den är en del av mig helt enkelt. Vad gör det mig till egentligen? Ingenting. Man lyssnar som man vill.  Man lyssnar på vad man vill.

Tänker strax gå och lägga mig. Helt slut såklart just nu.  Som det skall vara. Som vanligt. som det brukar vara den här tiden på dan här på kontoret. Jobbdag imorgon också. Bara som enkel fakta. Skulle kunna tänka mig tusen andra saker att göra jag också. Som alla andra. Men valen är få. I alla fall för mig. Tyvärr.

K färdas tillbaks till 1910 i rollspel borta i Fågelsjö med skolan. Alla utklädda och lever som om de var en dag då 1910. Bra tycker såklart också jag. Man skall ha en tydlig dåtid att stå med sina ben på. En grund att bygga på. MEN jag tycker att man skall börja titta framåt när väl den där grunden är på plats. Jag har inga förhoppningar om att en liknande dag kommer att ordnas där man blickar 105 år framåt i tiden. Ändå är de åt det hållet de flesta av oss är på väg. Tänker man efter är det jävligt få de som vandrar åt andra hållet. Tänk om man körde bil på det sättet?

Nej nu tänker jag avsluta min dag. Två böcker har ja gett upp. En tredje kom jag på att jag redan har läst så den är också lagd åt sidan. Den första postorder-Japanskor som skeppas till USA före andra världskriget. Jag har sett filmen. Ja, jag skulle ha läst den klart om jag inte gjort det. Nu fungerar den inte. Åker tillbaks i hyllan. Den andra boken en fransk bokhandlare som leker detektiv. Ja den har sina finesser. Definitivt.  Men ofta fattar jag ingenting av den. Är nog inte intelligent nog för den ännu så den får också åka åt sidan. Alltså är den första uppgiften när jag kommer upp att hitta en ny bok att läsa. Helst en bra bok. Känns som jag behöver det nu. En som tar mig iväg på en ordentlig tur in i någon annans liv.

Så godnatt världen liksom. Utan svar såklart. Men ändå…

Jag har en kompis. En som jag aldrig träffat. En som jag inte vet om det är en han eller en hon. Just det spelar såklart ingen roll heller. Så är det med kompisar. Ja, jag vet inget annat om den här kompisen annat än att vi är nära varandra. Eller i alla fall var det en gång.  Vi har nämligen aldrig setts, aldrig pratat med varandra, aldrig bott i samma hus. Nej, i alla fall inte i det här livet.

Men från mycket tidigare år i mitt liv har jag saknat den här kompisen. Jag kan bli tårögd bara om jag tänker på den saknaden. Som om det var jag som pluttade ut ur livmodern, dörren till en annan värld, och han/hon blev kvar där inne. Där på andra sidan om en låst port. Dit där jag inte längre kan nå. Och här står jag och saknar han/hon som kanske inte vågade komma ut i den här världen för att livsresan verkade för tung och svår. Lämnade mig att gå själv i uppförsbackarna. Men man kan såklart inte blir sur på en kompis för det. Inte om man själv vill bli betraktad som vän. Man finns där alltid för en kompis. Också för dem man aldrig träffat.

Ja jag har haft den där längtan så länga jag minns. Och jag har sökt den i varma famnar, munnar som velat mer än mig, med huvudet vilande mot mjuka bröst, men aldrig har jag funnit. Inte på riktigt. Jodå stor kärlek. Sann värme. Riktig kamratskap.  Mer än en gång. Livskamrater. Men saknaden ständigt närvarande.

Man skulle kanske kunna döva den här längtan med alkohol och droger. Kanske gör andra det som också lämnat någon där på en annan sida om verkligheten. Men jag har aldrig egentligen gillat att mista självkontrollen. Visst har jag ramlat omkring full på gatorna. Men det har aldrig givit mig den ringaste tröst och jag har aldrig riktigt gillat det. Drogerna är inget för mig helt enkelt. Att tänka klart och se världen som den är i sin ynklighet är ett måste för mig.

En del jagar nya famnar för att döva smärtan. Men jag lärde mig tidigt att trösten inte finns där. Nytt blir gammalt lika snabbt som en mjölkförpackning passerar bäst före datumet där på översta hyllan.

Jobba hjälper. Ja, jag är arbetsnarkoman. I koncentrationen glömmer jag min vän. Ja, jag har fått förmågan att kunna gömma mig där i det i långa stunder. Så jobba måste jag för att inte sakna. Det och för många påsar Vicks Blå är mina stora laster. Se gärna ner på mig för dom men respektera min saknad.

Så jag kan stå där ensam i världen och skrika “älska mig” så högt jag kan och sen få all kärlek som världen har att erbjuda, men för mig kommer det ändå aldrig att räcka. Den där längtan och sorgen efter min vän som blev kvar, finns ändå och fortfarande vilande men vaken inom mig, Jag kommer att dö en dag med den längtan stark i mitt sinne. Då när det kanske bara blir svart och slut eller när min gamle gode vän och jag åter igen förenas.

Ja och jag ber om förlåtelse för denna min längtan. Man borde finnas här och nu. Alltid. Ge allt till de som är nära och kära bortom allt förstånd. Men han/hon/det/gud hjälpe mig, jag kan inte bli av med den där oändliga tomheten och saknaden efter någon jag en gång kände. Det går inte. Det går bara inte. Det där är en del av mig. Precis som all annat på min kropp och inuti mitt huvud. Mitt kors att bära kanske. Jag vet inte. Jag bara hoppas att vi en gång möts igen, min kompis och jag.