Jag läser J.’s bipolära blogg. Ja den heter inte så men jag tänker på den så. Han har ordet och förmågan att fånga och förklara. Precis som en av mina elever i djup depression förklarade en gång för sin mentor. Har man aldrig varit där så behöver man få läsa om det och i alla fall få en chans att försöka förstå.
Min elev berättade om att komma upp och gå till skolan på morgonen.
“Det är som att putta bort den största sten man kan tänka sig för att man skall komma upp ur sängen. Man får ta till alla sina krafter. Ibland lyckas man. Då är det bara att börja om igen. För det krävs samma kraftansträngning för att få på sig kläderna, gå in i duschen, äta frukost, gå ut genom dörren, kliva på bussen….”
För mig var de där orden en riktig ögonöppnare. Det är lätt att kasta ur sig “ryck upp dig” när man som mig på sin höjd svävar omkring i det blåa landet och egentligen tycker det är ganska skönt att få befinna sig där ibland.
J. får i en av sina berättelser mig att få lite mer insikt om det maniska tillståndet. Också så svårt att förstå för någon som på sin höjd har flyt en dag eller spontanköper en chokladkaka fast man inte borde.
Nej jag tror inte på de helt friska och normala. Vi är alla i det bipolära. Ja eller vad det nu kallas. Det är bara det att dalarna och topparna är mindre för de flesta av oss. Lättare att hantera. Enklare att förflytta sig emellan. Ja och precis som man känner en glädje över att man klarat sig från allt för många brutna ben, brutna nackar, hjärtattacker eller cancerdiagnoser i livet (än så länge) så är man såklart glad för att man klarat sig genom det rätt skapligt också psykiskt (än så länge). Skillnaden mellan sjukdomstillstånden kan jag inte se. Vad som helst av det där kan drabba vem som helst av oss idag eller i morgon. Att det ena skulle vara något att skämmas för är såklart absurt. Ändå lever den föreställning fortfarande hårt kvar hos de festa av oss. Tills det är vår tur. Då först kommer förståelsen på riktigt. Av tvånget och närheten.
Min kontakt med psykisk sjukdom kom till under tre somrar i Uppsala. Ja jag läste fysik. Men det var lätt att få jobb som vårdare på det stora “mentalsjukhuset”. Ja det hette så då. Jag visset nog inte vad som väntade när jag började det där jobbet. Historierna om människor som galopperade i korridorerna och gjorde det gnäggandes eftersom de trodde att de var hästar hade man ju hört. Ja och infantilt trott på. Men istället mötte jag människorna. Livsödena. Den unge mannen liggandes i spännband som inte ville annat än att dö. Som med hjälp av tvångsmetoder och starka mediciner hindrades från att dö. Hans föräldrar på besök med nedsjunkna axlar och i fina kläder. Kvinnan, mamman, som kom in på psykakuten och berättade, grät och berättade, timme efter timme en hel natt för en annan människa som bara kunde lyssna. Kvinnan som jag följde med på bussen. Som klev på bussen skakandes av ångest för att just det var det värsta hon kunde tänka sig, men klarade det, gjorde resan som en som var värd det årets bragdguld om bara världen vetat. Alla kvinnor och män som dog ensamma i natten med bara en fysikstudent vid sin sida. Skjutsade genom mörka korridorer på en rostfri bår till bårhuset som sin sista resa, saknad av ingen. Mannen som blivit utnyttjad hela sitt liv och funnit en fristad där i sjukhusets salar men som ändå inte borde behövt vara där ens en enda sekund av sitt liv. Året efter på de dömdas avdelning. Mordbrännaren som är som vilken människa som helst.Som man kunde varit kamrat med någon annanstans. Men som rymmer och tänder på för att ha ihjäl och döda. Igen. Kommer tillbaks som om inget har hänt. Är som vem som helst av oss. Mördarna som också är som du och jag. Knivlådorna där knivarna var fästa i kedjor i en låst låda. Den man låser upp med alla nycklarna. Alla dessa nycklar. Alla dessa låsta dörrar. Ja och sen. Nästa steg. De senildementa som passerat alla de andra vårdinrättningarna. Här paket i väntan på att dö. Bara döden finns som befriare. Bönerna på väg hem efter nattjobb. “Å gode gud låt mig dö ung för att slippa bli som dom”.
Nej det fanns inga människor som gnäggande galopperande genom korridorerna. Inte de som trodde de var Jesus eller Napoleon heller. Bara folk som du och jag. Ja till och med de som hade mördat och därför blivit inlåsta med tvång. Ja till och med dom var som vilka människor som helt. Såklart. Därför att det är så. Det finns ingen skillnad mellan oss. Den skillnad vi inbillar oss finns. Det är bara livet. Som trasslar till och kommer emellan.
När vi fick egna barn sökte jag efter farfar. Nestor. Ja man blir ofta intresserad av sitt ursprung när man får egna barn. Farfar pratades det inte om i släkten. Så jag blev såklart mest intresserad av att få veta mer om honom. Jag fann en man som levt sitt liv på psykiatriskt sjukhus. Jag hämtade ut journalerna. Fann hans vånda. Men fick en farfar. En schizofren (denna slentriandiagnos) farfar är också en farfar. Ja man skämdes såklart över honom i släkten. Gömde hans minne djupt inom sig. Det var något fult det där. Jag plockade upp det till ytan. Det hände något. Jag såg lugnet i min farsas ögon. Han fick en farsa också i och med det där. Min faster som äntligen kunde prata om det öppet.
Jag har läst farfars livsöde. Som det ser ut i sjukhusjournaler. Lagt till annat själv. Fantasin är ändå min bror. Sökt de platser där han och farmor fans. Jo han föddes i Lo(o)s. Hässjaberg. Bara kilometer från min farsas stuga. En slump!? Ingen i släkten visste att han kom härifrån.Ändå återvände vi alla. Men jag tror att cirklar sluts. Att de måste göra det. Att de vill det. Jag tror att farfar inte ville bli bonde. Han trivdes i Stockholm dit han flyttade som ung. Men att han tvingades bli bonde igen för att kunna försörja sig när det var svåra tider. Det han minst av allt ville. Att det var därför han blev sjuk.Därför han stack iväg från alltihop, iväg från farmor, iväg från sin nyfödde son, han som sen blev min älskade far, den där hösten nittonhundratjugotvå. Jag kan bara ana smärtan. En enorma smärta som utlöste det där. Som följde honom genom resten av hans liv.
Ja jag tror på de där små tuvorna som välter de stora lassen. Det behövs inte så mycket för att förändra liv. Vi är alla lika i det där. Bara människor. Små stackars människor som försöker leva så gott vi kan. För det skall vi alla respekteras.