Month: June 2015

Tystnad här. Nej jag räknar inte datorfläktars ljud längre. För tystnaden här inne på kontoret är ju egentligen ett ständigt irriterande brus från datorer som behöver cirkulerande luft för att inte explodera eller implodera eller bara sluta fungera. Men förutom det. Inte ett ljud. Helt tyst. Normalt sätter jag på musik för att hålla tystnaden ifrån mig. Tystnaden som får huvudet att vilja fylla tomrum med något det får vara vad som helst. Jodå jag brukar prata med mig själv. Med datorn. Med pelargonerna, med lödkolven. Ja med väggarna också och till och med till slut i ren desperation med han/hon/det/gud som jag inte officiellt ens tror på. Nej. Inte! Därför att ja sett hans onda tjänare. Nitton av tjugo är monster. En uthärdlig. Nästan god. Men övermänniska också i sina egna ögon. Jag bara vanlig. Kan inte mäta mig med dem som står över. Som är bättre. Enligt sig själva.  De som är han/hon/det/gudens utvalda. Väggen är bättre som samtalspartner. Han/hon/det/gud må förlåta mig. Eller låta blixtar dundra ner mot mig från sin påstådda himmelska tron som straff. Det vore ett värdigt sätt att gå på.

Björkarnas blad rör sig lite lätt där ute. Men varken vindens ljud, lövens prasslande eller fågelsången når in till mig genom stora tvåglasfönster. Det är som om min värld bara består av de där datorfläktarnas brus. Så jag borde väl låta primalskriket ljuda genom huset. Högt och länge tills lungor inte längre har luft eller stämband inte längre kan skrika. Men jag släpper såklart inte ut det där vrålet. Sitter kvar här i tystnaden. Letar en tråd som tar mig in i inspirationen. Den som alltid brukar rädda mig. Men svårfunnen igår och svårfunnen idag. Ja jag vet var skon klämmer. Jag har bara lite kvar till “klar” igen. Det är lätt att hamna i det här mellantillståndet då.

Men nu äta, sen lyssna på sommar. En Youtube stjärna skall prata. Det vet jag inte ens vad det är. Men även i dom vattnen kan de små guldkornen hittas. Oftast är de de bästa programmen de där otippade. Bra säsong hittills i år generellt. Det är egentligen bara Bengt Baron som jag hittills velat stänga av. Ja ni vet den där oändliga uppräkningen av segrar utan att man kommer närmare personen. Det är ju under skinnet på den som pratar man vill komma. Men även hans program tar sig stundtals och är ändå lyssningsvärt. Så nu gör vi något av den här dagen. Gör “klart”.

Guld faller från himlen ner på mina axlar. Det hjälper inte. Gräsmattan utanför fönstret är fylld med vita blomblad från äppelträd och körsbärsträd. Det hjälper inte heller. Sommaren är äntligen här på riktigt. Inte ens det hjälper. Det blå har fångat mig, jag vill höra musik i moll, sura lite för mig själv här i min ensamhet på kontoret för att jag tycker om att sura lite för mig själv här ensam på kontoret. Det är nu jag skall göra musik men jag har inte tid att göra musik. Det är synd. Väldigt synd.

Men missförstå mig inte. Det är ingen depression det handlar om. Jag blir bara nedstämd, liten och ensam i världen ibland. Blir lite synd om. Tycker jag i alla fall. Ja den ende som tycker det. För så är det ju för var och en av oss mollstämda. Man får leva med det där mollackordet ständigt sjungande inom sig . Leva med det eller sätta en revolver mot tinningen om man inte kan det. Jag lever med det alltså och njuter inte allt för sällan av det blå.  Sen är det ju såklart lite löjligt. Men jag står för det där blå och för den jag blev och är.

Yngste sonen kommer ner och vill låna skivspelare. En sådan där som spelar vinylskivor alltså. Det är väl ungefär lika som när jag hittade min morbrors vevgrammofon fär länge, länge sedan. Fascination.  Ja jag vet att det finns dom som pratar om vinylskivans renässans, men dom vet såklart inte vad dom pratar om. Den är död. Den ökande försäljningen av vinyl handlar om promille av total försäljning. Japp PROMILLE. Bakåtsträvare finns det alltid. “Allt var bättre förr”. Men vi som var med förr behöver bara öppna ögonen och vara ärliga mot oss själva för att konstatera att det inte var så – allt är bättre nu. Japp. ALLT!

En enda ensam skatunge verkar skatboet uppe i granen ha producerat i år. En vilsen stackare med den där för skatungar knubbiga formen rör sig skyggt här ute. Den tror inte jag ser den men det gör jag ju såklart. Jag gillar skator. Kanske för att alla andra bespottar dom. Men de är både intelligenta och härligt finurliga. Får jag finnas så får dom finnas. Jag står bredvid, inte över.

Jag får ändå lite gjort idag. Inte massor, jag är för trött för det, men tillräckligt för att den här dan skall bli godkänd. Men bara med nöd och näppe men ändå. Ja jag har ju kvällsskiftet kvar också. Det finns chans än att höja de där prestationerna innan dan är helt slut. Det ordnar sig. Jag är svårstartad och helgen var lång och vilsam.

Igår startade jag studiodatorn. Han bara stämma gitarren så blev det strömavbrott. Han/hon/det/gud har något att säga där. Man borde lyssna. Sälja iväg och lägga ner. En man som jag tidigare skulle kallat vän spelar sina egna låtar dygnet runt på Spotify. Natt som dag. Skryter sedan på fejjan med hur mycket det lyssnas på hans musik. Jag kräks nästan. Kallar ingen vän längre som ljuger och för folk bakom ljuset. Människor som gör det sjunker som en sten i mina ögon. Men som vanligt verkar det fungera. På fejjan och annorstädes. Det skrämmer mig att det gör det. Men jag skjuter ifrån mig, vill inte ha med att göra. Bort ur min åsyn. Vill ta mig långt bort från det där utifall det smittar.

Har väntat på regnet hela dagen. Men det kommer inte. Skyarna däremot hotar med vatten från himlen. Svarta. Men icke. Nu sol. Lättare moln. På onsdag säger prognosen tjugosju grader. JA, jag vill tamefan ha tjugosju grader fast jag jobbar. Jag vill sitta här inne och lida för att det är riktig härlig underbar sommar där ute. Ja det är värt det. För jag känner de hundratusentals badande, glassätande, lufsande människornas glädje i mitt känsliga blå och det lyfter mig upp igen till det euforiska. Det enkla. Där jag såklart också vill vara. Där jag nästan är möjlig att uthärda för de som har mig i sin omgivning.

Som vanligt har jag tusen personer som jag jag sagt att jag skall hälsa på i sommar.  Exakt lika många som jag inte kommer att hälsa på i sommar.  Nej inte för att jag är folkskygg eller för att jag inte vill. Men jag har oerhört svårt för det där att bara dyka upp. Vill inte störa. Inte ens upprepade inbjudningar hjälper. Nej är inte folkskygg. Gillar människor. Men det där ligger så starkt inom mig. Jag vill inte störa folk. Tycker kanske inte att jag är värd att ta deras tid i anspråk heller. Så jag låter bli. Har varit sådär sedan jag var liten. Varför är oklart.

I Bollnäs sitter brandmannen på en bänk på torget. K och jag har fått för oss att han är en ny brandman, en annan än den gamle. Kanske har vi fel. Jag går ut på torget, Snoddastorget, eftersom ingen enda människa finns där mitt ute, en stor tom yta är frihet, som en scen, går jag ut dit. Han följer mig med blicken. Vi får ögonkontakt när jag vänder och går tillbaks. Jag nickar åt honom och han nickar tillbaks. En hälsning till en som står utanför alltsammans till en annan som står utanför alltsammans. Där förstår vi varandra under en sekund. Mer än de andra såklart. Jag är glad att han får finnas. Oklart om han tycker detsamma om mig.

Jag dricker te. Van att skriva några rader just här, just nu. Men idag… Kanske finns det inget att skriva om. Nej. I alla fall inte nu. Det avtar det där kliandet i fingrarna. Omisskännligt är det så. Men löningsdag (för frun). Se världen (läs Bollnäs) imorgon. Man kan inte begära mer än så eller kan man det?

En Indisk vän fyller år idag. Bor i en till synes annan värld. Ändå pratar vi med varandra nästan varje dag.  Världen rullar runt i universum och alla jag känner med den. Själv sitter jag här i den enda fasta punkten. Ja det är ju mitt perspektiv såklart. Det ser inte ut så för andra. Det är dåligt med fasta punkter i universum där man i lugn och ro kan sitta och fundera. Men jag lever på rörelsen. Svårt att sitta fast i att bara vara. Ligga på sandstränder går bort i min värld.

Men helg om hörnet. Värme på väg. Enklare liv. Gräsklipparen får man väl vandra efter några varv i helgen. Grilla kanske. Växter skall sättas. Humlen tittas till. Lugn. Ja och sova lite längre om morgonen. Äta lite lyxigare frukost än under veckorna.

Men först jobba idag. Ja handla lite också så att det finns mat ikväll och frukost imorgon. Några eftergifter åt det goda livet. Ja och jag är trött och somnar antagligen på soffan ikväll också. Det kan bli så efter en veckas jobb. Man kan inte hjälpa det och med lite vilja är man värd det. Ocoola gubbars liv.

Min mage skriker M A A A A A A T ! ! ! !. Jag lyssnar såklart. Det är ändå den som är boss i min kropp.

LOS = SOL, japp och det fungerar inte lika bra med LOOS. En marknadsföringsmöjlighet som man kan sumpa eller använda. Å andra sidan kan man skriva L(o)(o)s och hylla kvinnorna, eller Lo(o)s och hylla de bröstcanceropererade kvinnorna. Men “Los” är nog bäst. Los, Hälsinglands tak.

Tekopp, katt och jag är precis nedkomna till kontoret. Jag tror att det finns någon bugg till att rätta idag också. Den som söker “han” skall finna som det står i skriften. Om “hon” gör likaledes förtäljer inte historien. Men sannolikt kommer till och med jag att få uppleva att alla “han” bli utbytta mot “hen” i “skriften” under min livstid. Ja och det är väl inte mer än rätt. Såklart. Vem kan säga annat. Men bättre vore kanske att makulera skiten. “Du skall inga gudar hava jämte mig”. Ja pyttsan. Du skall bara lita på dig själv. “Skriften” är ändå bara ord på papper. Oavsett vems skrift det är. Inte ens jag är någon gud och nog har också jag fått ihop en och annan skrift alltså. Fast det är såklart. Jag gör inte anspråk på gudalikhet heller. Inte ens bra dagar.

VallaOpen ringer inte och tigger om att jag skall spela i år heller. Ja, och det fast man har Lill Babs med och jag ändå har gjort min hyllningsskiva till henne (A punkrockers tibute to Lill Babs). Man borde i alla fall fått varit för-akt. Innan folket släpps in alltså. Man blir sur. Går inte dit. Deltar inte. Vill ta schaktmaskin och schakta bort.

Men skojar såklart. Förväntar mig inga gigförfrågningar längre. Nej inte ens från VallaOpen. Jag tror på dom unga (och Lill Babs). Tyvärr hade jag inte råd att låta triubuteplattan ligga ute på streamingkanalerna. Fast Leva Livet finns i alla fall här för den som vill lyssna på skrammel. Det där med gigförfrågningar skulle ha en fördel om de kom. Ja, man fick liksom möjligheten att tacka nej. Stå på sig. Greta Garbo och jag. Fast Greta var snyggare. Mycket snyggare. Hade talang också. Mer talang som död än jag har som levande. Men jag har faktiskt blivit bättre på att säga nej på sista tiden. Till och med P4 fick nej här för leden när de vill åka hela vägen från stora Gävle och prata Los. Till och med lokaltidningarna går det säga nej till numera. De nya unga journalisterna har man inte samma relation till som de gamla uvarna. Dom som ha gett så mycket så man var tvungen att ge tillbaks. Men slut med det också nu alltså. Ja om man nu inte gör bort sig och hamnar i pressen för den skull. Men jag har svårt att ens min egen död skulle intressera dom idag å andra sidan. En del är små andra stora.

Men sommaren, sommaren skall ge tid för lite studio. Läs MYCKET. Det där räcker för mig faktiskt. Att få sitta där och ut det där som tycker på. Ja det är samma med ord. Lite som att skita faktiskt. Det är liksom en lättad när man har pressat ut  det som är där inne, i vilken form den nu än må ha varit på, och se skiten komma ut. Lukta lite på den och bedöma den. Men nästa dag tänker man såklart inte så mycket på gårdagens skitkorvar. Det kommer nya hela tiden. Det är liksom bara några enstaka som blir så där guldglänsande och krämiga i konsistensen och nästan inte ens brun alls som fastnar i minnet. Man får liksom vara glad att dom kommer ibland de som avviker från alla annan skit. För det mesta är alltså bara skit. För alla. Till och med för upphöjda. Fast Benny Andersson och andra närmare han/hon/det/gud kan iof till och med få skitkorvar att komma med på radions rotationslistor.

Tittar man på allsång på Skansen så finns ju de där bänkarna för de upphöjda där längst fram. De utvalda. Jodå man kan få tävla för att få en biljett dit. Den som skämmer ut sig mest och är “folkligast” vinner.  En bal på slottet. Men såklart bara för de där tio sekunderna. Det andra är för de utvalda. De som känns igen och deras närmaste. Andra gören sig icke besvär. Trött på det där. Hör det inte till en annan tid allt det där. Behöver vi ens de upphöjda. Ett torg, ett gäng giljotiner och låt blodet flyta och huvuden rulla. Men det vore ett evighetsgöra såklart. Det skulle komma nya. Det verkar finnas ett omåttligt behov av idoler och fantasiföreställningar om dem som ett slags bättre människor. Men det är dom ju inte såklart. Dom är som oss. Deras skit luktar lika som vår. Ja fast en del tror väl de skiter guldägg. Såklart.

Det blir nog inte Valla Open för undertecknad i år alltså. Troligen inte som publik heller. Men evenemanget kan rekommenderas. Varje år. Tycker just den här formen är musikevenemang när de är som bäst. Det blir lite spontanare och platsen är förbannat tjusig där högt över Ljusnan. Finns ju ett helt gäng liknande tillställningar över hela landskapet och i grannlandskapen också. Hälsingland är musik. Det går inte att komma ifrån. Skön musik. Men det kan iof räcka med att sätta sig vid en av älvarna också. Lyssna. De spelar sin musik. Eller lyssna sittandes på en sten vid kusten. Annan musik. Eller med öronen öppna på toppen av ett berg. Musik också. Men man måste lyssna såklart. Ge tid. Hålla munnen stängd. Men man blir rikt belönad om man gör det. Ja det är nog där jag hämtar musiken i år. Stå där och grina på konserter… Va fan är för gammal för det. Nej jag blir inte ledsen. Jag grinar för att jag blir sentimental och härligt glad. För att jag minns det där. För att jag tycker det är magiskt, fullständigt magiskt, när tusen personer, tiotusen, eller tre,  kan sjunga med i en låt som en artist plockat ut ur sitt huvud en kväll hemma i sitt kök. Att alla dessa människor delar på det där vad det nu är. Just det är värt att grina för nämligen. Annars ser man alla de där människorna och undrar vad de tänker på. Var de är på väg. Vad som skrämmer dom och vilka dom älskar. Där, när de står framför scenerna är de enklare att se igenom. Blir ett. Något som också en ocool gubbe förstår sig på.

LOS=SOL. SOL=LOS. Fast inte om man tittar ut genom fönstret just nu såklart. Men bra jobbväder så det finns såklart inget att klaga på egentligen.