Jag minns Kalle lekande med min son i full krigsmundering, sen hårdrockare i samma band som sonen. Och nu allmoge… Tiden går och vi blir alla äldre.
Source: Allmogebröllop i Järvsö
Jag minns Kalle lekande med min son i full krigsmundering, sen hårdrockare i samma band som sonen. Och nu allmoge… Tiden går och vi blir alla äldre.
Source: Allmogebröllop i Järvsö
Måndag, ny vecka, vi har börjat gå mot mörkare tider. Men ännu ingen oro såklart. Läget är som vid jul fast det inverterade. Mycket vinter kvar då. Mycket sommar kvar nu. Med veckan likaledes. Mycket vecka kvar. Gillar det. För jag har mycket kvar att göra. Att det är måndag efter en midsommarhelg förändrar inte glädjen över måndagen nämnvärt här i huset. Dessutom började min arbetsvecka igår kväll.
Facebook suger musten ur mig igen. Vad är det med det där som får det att svida inom mig så mycket. Jag slaktar bort en tredjedel av mina “vänner”. Kanske hjälper det. Gör det inte det får jag väl stänga ner kontot igen. Bara för att överleva som den jag är. Borde såklart göra likaledes med Linkedin och Twitter. Jag har ingen användning av de där. Jo Twitter professionellt. Twitter kan få vara kvar. Fast själv orkar jag inte ta del av allt som forsar fram där. En störtflod av meningslösheter. HAR INTE TID att sortera ut det som är viktigt. Orkar inte läsa all denna strunt som jag alltså själv är en del av. Nej det gör inte saken bättre på något vis. Men slutar dela de här blogginläggen där det gör jag från och med idag.
Lyssnar på “Sommar” med Lena Olin och David Batra igår kväll när jag startar min vecka. Japp de här är programformen som är kungen/drottningen av alla programformer och de två första avsnitten är förbannat bra. Femtiosex program kvar om jag inte har räknat fel. Hur härligt är inte det. Batra pratar om mobbing. Nej jag har aldrig mobbat, nej jag har aldrig varit mobbad. Jag har däremot hindrat en kille som var ny i klassen från att bli mobbad en gång i sexan. Han fattade nog aldrig vad som höll på att hända ens. Jag var inte en av de populära eller en av idrottskillarna. Jag gick mycket själv. Men aldrig mobbad. Antagligen för dum för att ta åt mig där jag gick omkring i min egen drömvärld. För drömmare var jag då och drömmare är jag idag. Batra pratar om den där rädslan om att inte vara en i gänget. Det är därför han deltar i den där mobbingen. Jag kände aldrig den. Aldrig. Musiken är en viktig del av ett sommarprogram. Finns inte just den osäkerheten också i hans musikval? Lite ängsligt sådär. Hellström, Thåström och några andra säkra kort. För att lyssna på det som de “andra i gänget” lyssnar på. Fast antagligen överanalyserar jag. Bra på det. Hursomhelst är det ett bra sommarprogram. Lyssna i arkivet om du har missat. Men missa för guds skull inte Lenas program heller. Hennes självklara och uttalade kärlek till sin partner Lasse kan man inte annat än bli avundsjuk på.
Regnet skall komma in från söder senare under dan. Lunch ute är nog uteslutet idag. Men strumporna är av. Nu förblir de av. Bara det är härlighet och ljuvlighet. Ett enklare liv, en enklare värld för ocoola gubbar i stort gult hus på en kulle i Lo(o)s. Jag skall vattna pelargonerna här på kontoret och sen så skall jag ge mig i kast med att förverkliga drömmar. Så enkelt det är. Så svårt det är. Så lång tid det tar. Så många uppförsbackar det är. Men så lite man ändå vill byta med vilken annan som helst. Lycklig där.
—-
Vill du läsa de här svamlet i fortsättningen så finns det här på bloggen. Jag orkar inte dela mer. Ja jag vet det är jobbigt att röra sig utanför de där små rummen. Det är så oändligt lätt att finnas kvar där och låta sig matas av flödet. Man behöver ju inte anstränga sig. Sparvarna flyger rakt in i munnen på en. Men kanske, bara kanske blir man en bättre människa av att ge sig ut på upptäcktsfärd utanför den där världen ibland. Eller så är det inte så. Jag är inget orakel som har svar på dylika frågor. Bara en som kan ställa dem. So long.
“Anils skugga” av Michael Ondaatje. Karin har skrivit om den tidigare och jag har i allt samma upplevelse av den här boken.
Sommaren hindrar mig från att jobba. Att sätta sig på kontoret en sådan här dag vore som att spotta den rakt i ansiktet. Man spottar inte rakt i ansiktet på någon man älskar. Trädgårdsgrejar idag istället. Är ute i verkligheten. Jadå till och med jag vet att det jag håller på med där inne på kontoret, framför skärmarna, i lödröken, bara är på låtsas. Hittepå. Ute bland växterna, fåglarna och de ljumma vindarna finns den verkliga världen. “Glöm aldrig det” skulle jag sagt åt mig själv om jag nu inte redan var så medveten om det att varenda nervtråd i min kropp känner att det är sant.
Jag tittar till humlen såklart. Den växer en decimeter en sådan här dag. Smeker den lite som man skall göra med en älskad och vill göra med en älskad. En kyss vore för vågad. Den får vänta. Jag vet ännu inte om min kärlek är besvarad. Äppelblommen är precis på väg. Men kanske två veckor senare än vanligt. Jag tar i en nyutsprungen blomma och doftar på den, ser på den, pratar med den. Njuter av vackert. Nu exploderar det. Världen. Allt kommer på en gång. Nackdelen med att bo här i mellansverige. Den är nästan förlamande den där explosionen. Längre upp i princip direkt dödande såklart. Om två veckor är hela Sverige ikapp och med i matchen. Kaboooooom från söder upp till norr med en ökande hastighet och ljudnivå på den där “nytt-liv” och “jag-vill-leva” smällen.
D-vitamininjektion. Den kommer på köpet. Solens magi. Vitt blir till färg. Kaffet smakar verkligen bättre ute. Hur kan det vara sådan skillnad. Pavarotti sjunger, Lövsångarna sjunger, tjugo arter som jag inte känner igen sjunger. Man blir nästan hög när man sitter där på sin stol i trädgården. Blå himmel, inga skor på fötterna, en vind som ruffsar om i håret. En sorgmantel som flyger förbi, vinglande i vinden på fjärilars vis, landar på en blomma i den gamla damen, körsbärsträdet, först och sen på en blomma i äppelträdet. Det som den 87-åriga gammal lärarinnan hade fått som gåva och planterat när hon bodde här i det stora gula huset. Den sitter där som om den beundrar det vackra på samma sätt som jag gjorde nyss. Vitt eller rosa. Eller kanske mittemellan. Japp jag är fortfarande säker på att det är fjäril jag skall bli i nästa liv. Det behöver inte vara en så vacker som sorgmanteln. Då liksom nu är jag nöjd med något betydligt mer anspråkslöst.
En dag som denna går det naturligtvis inte att längta härifrån. Kullen med det stora gula huset är en bubbla och i den bubblan trivs jag. De går nog att flytta den vart som helst i världen, eller varför inte universum, och om den håller sig intakt och är oskadad så trivs jag såklart. Jag försöker att låta bli att titta utanför det där. Då suger det till igen och jag vill börja packa lådor och vill fara iväg härifrån så fort det går. Helst fortare än så. Men allt, precis allt, är såklart lättare på sommaren. Vem behöver, eller vill, ens fly från sig själv dagar som den här? För mig mildras i alla fall den där längtan. Det är lättare att leva med att vara en ocool gubbe istället för att vara en cool gubbe.
Men med kvällen inspringande från Ljusdalshållet kan jag äntra kontoret med gott samvete. Stärkt. Med luft i lungorna och med D-vitamin sprittande i blodet sätter jag mig i kontorsstolen. Kinderna hettar lite. Solen sitter kvar där i huden. det är skönt. Jag är avspänd och redo att plocka upp tråden igen. Två sommarprogram sparade. Kör dom ikväll. Visst de sinkar mig lite i arbetet för jag kan bara jobba under musikdelen av dom. Men programformen är för mig helt underbar. Visst Sveriges Radio tycker det är viktigt att det är kända människor som pratar där. Men jag bryr mig inte ett dugg om det. I ett bra sommarprogram skall man få chansen att lära känna en människa lite grann. Musiken och berättelserna tillsammans ger en bild av en medmänniska. Vem som sen sitter där och berättar spelar mindre roll. Alla har berättelser att berätta om sina liv. Varenda kotte. I den här programformen gäller det liksom bara att våga öppna upp sig lite. Våga vara människa. De som bara bockar av bedrift eller bedrift faller oftast bara platt till marken. Man vill höra om människorna. Förstå och känna med dom.
Tackar nej till fikainbjudan med tårta eftersom jag har annat att göra. Ja vi har fikat för en liten stund sedan ändå. Jag hör att det blir surt. En lur slängs nästan på i örat på mig. Förr skulle jag gått ändå. Bara för att vara snäll. Det bästa med att bli gubbe är att man inte har tid med det där att alltid vara snäll och göra folk glada. Att man inte längre bryr sig om vad folk tycker om en. Man får faktiskt säga nej. Ja det är vår rätt. Om folk blir arga för det så är det deras problem. Ändå tränger sig det där unset dåligt samvete på en. Men jag trycker bort det. Jag äger mitt liv. Så är de faktiskt.
Men nu alltså “Sommar” och jobb. En hel skön kväll i sommaren med det jag just nu helst av allt vill pyssla med.
Soligt så att jag nästa tycker det är besvärligt. Ja jag har längtat efter det. Att få säga “helvete vad varmt det är, ge mig lite skugga”, men idag bara njutning. En stund på förmiddagen syns inte ett moln ens bortåt Hudiksvallshållet. Allt håller i sig och är bara fantastiskt fram tills nu vid tre på eftermiddagen när knotten vaknar till liv och jagar in oss. Men hängmattan sätts upp. Kaffet dricks ute. Livet är så bra som ett liv kan vara. Som topping på allt detta underbara fågelsång och också Pavarotti, koltrasten, stämmer in idag som om han var fullständigt galen. Ja jag vet ju kullen och sommaren drabbar oss alla på det där sättet. Också ocoola gubbar i stora gula hus på samma kulle känner av det där. Den sköna galenskapen.
Själv ägnar jag förmiddagen åt en motor på röd fransk bil med +31000 mil på fyra hjul. Jag är ingen bilreparatör och nu har jag bytt och bytt saker jag knappt visste fanns i några veckor och dagens mekande är ett sista försök. Ett sista byte, en sista ide’ sen verkstad eller bilbyte. Och jag startar den med missmod såklart. Jag må kunna reparera kretskort och plocka sönder dataprogram i smådelar, men bilar… rost och olja och saker som sitter fast… och på det bortskämd av att ha haft en far som var närmast ett geni på det mekaniska området. Men den startar och spinner som en katt efter dagens skruvande den där +31000 mils motorn. Nästan 8 varv runt jorden har den fört den här farkosten och de som åkt i den och den låter sig repareras av en fullständig nolla på området. Ja nollan är såklart själaglad. Sommaren är räddad. Kanske finns det nu utrymme för bara annat än bilreparationer denna sommar då ändå.
En älskad humle behöver en ny pinne. Ja “tanig” kallad av en gammal kamrat och han må ju såklart ha rätt. Jag har ju sett den lummige han har. I jämförelse blir det en sanning. Men älskad här. Kan man älska en humleplanta? Ja det är det där medsols klättrande upp mot himlen som tar tag i mig. Det som inte går att stoppa så länge det finns något att klättra på. Ja jag älskar det. Den har gett sig fan på att det är till himlen den skall och eftersom den nu har gjort det så gör den det också. Känner mig besläktad med den. Viljan. Visionen. De senaste två åren har pinnen varit för kort. Den har fått ge sig efter en tre meter. Blir liksom hängande besviket där uppe med flera meter outnyttjade i den där lilla smala ringlande växtkroppen som längtar uppåt. Så nu i år får den i alla fall klättra en meter till upp mot oändligt universum och drömmar som bara en humleplanta själv vet något om.
Tårtan är uppäten. Det är ingen konst. Jordgubbstårta är sommar. Lyx utan dess like. Jag en människa helt utan karaktär. Finns det kvar så äts det. En dålig egenskap. Men gott är det och just nu såhär i midsommartider kan man ju inte straffa ens sina dåliga sidor. Man kan njuta till och med av dem. Turligt nog är nu ändå detta inget som finns i kylskåpet eller på borden varje dag i det stora gula huset på en kulle på Hälsinglands tak. Jag har sällan dåligt samvete. Det finns så många andra som klarar den saken bättre än vad jag gör.
Suget efter att jobba finns där. Jo jag känner det när jag sitter en stund där på kontoret. Men två dagar är bestämt. Det SKALL varas ledig i två dagar. Så jag håller mig. Svarar på några mail som måste svaras på. Världen firar inte midsommar. Men sträcker mig inte längre än så. Imorgon en ny dag. Arbetsveckan börjar. I alla fall i mitt företag. Jag längtar dit men njuter nu.
“Sommar” börjar idag i P1. Nej lyssnar inte live. När det sänds så skruvar jag som bäst. Spar för senare lyssning. Så att man kan njuta fullt ut. På tisdag börjar allsång på skansen. Jo det måste vara så att sommaren verkligen är här nu. Man måste börja vänja sig vid att det är så. Inga strumpor på idag. Inga skor. Under sommaren går jag så. Det är först i september någonstans som de åker på igen. Jag hoppas att den tiden är här nu. Fil och en macka till lunch ute i trädgården dit jag går i mjukt skönt gräs. Jag kan lova att det bli bättre dataprogram och bättre elektronik av det där. Man skall må gott för att göra bra saker. Man måste förstå det. Ändå är det så få i näringslivet som förstår det. Därför att så många där är rädda små harar som inte törs tänka längre än till senat lästa managementbok. Den de ändå aldrig förstod. Att ha roligt, att ha det skönt, är inga motpoler mot att göra bra.
Men lite sömnig känner jag mig allt nu. En bok och en grön IKEA soffa med ocool gubbe på känns som en god ide’ just nu. Varför anstränga sig mer liksom.
Visst jag skulle kunna tänka mig att sitta på en brygga långt ute i skärgården. Långbord, glada vänner och obruten horisont. Men är hemma. Har ganska nyss vaknat efter att ha slumrat till på grön IKEA soffa. Ja vaknar väl egentligen bara för att det blir kaffe och jordgubbstårta snart. Coola gubbar och grädde. Ja och för att låsa upp dörren. Att ha den låst efter ett verkar lite ogästvänligt. Ja inte för att det kommer gäster. Men ändå. Det känns ogästvänligt i alla fall.
Ganska fint väder på morgonen. Det jag sover bort. Nu moln igen. Men inte regn. Inget väder att ligga i tält i. Men tänker inte det heller. Hoppas ingen annan tänker heller. Jag tänker bara lomma omkring utan strumpor här hela dagen och inte göra mycket mer. Jo jag skall ta med mig blocket upp. Min ständige följeslagare. Men bara för sakens skull. Det måste inte hamna ideer där. Inte idag och inte imorgon. En eftergift till freden.
Lugnt här upp i det stora gula huset på kullen alltså. Möjligen saknas det en god whisky. Glögg är det enda som finns att tillgå på hyllan och det är ändå över gränsen. Men whiskyn får vänta tills eldningssängen släppt sitt grepp på riktigt. Den blir bara godare om man väntar. Fast lite rose’ skulle ha varit gott också.
Får sms om att kaffet är klart. Så har jag det. Bortskämd make. Man får helt enkelt masa sig upp. Det är ändå midsommar. Skall vända på båten också idag. Ja eller snarare fartyget. Segelfartyget. Det som seglar söderut från vintersolståndet och nu skall påbörja sin segling norrut igen. Japp sommarsolstånd på söndag, sen vänder det igen. Visst ilar det till lite när man kommer på att det är så. Mörkret vänder tillbaks redan på måndag. Skeppet där på hyllan påminner om det där. Så att man tar tillvara de underbara sommardagar som kommer.
Ja jag hade ju inget att säga när jag började skriva det här och har därför inte mer att säga här när jag skall avsluta svamlet som PO Tidholm kallar mina texter. Ja och han har ju rätt, jag ger honom det. Är det någon som träffar honom så hälsa glad midsommar från ocool gubbe i Lo(o)s. mej pratar han inte med. Det kanske han har rätt i.
Lev gott kamrater!