Month: June 2015

Regnet faller också över ocoola gubbar som bor i stora gula hus på en kulle i Lo(o)s. Rättvist på det sättet. Temperaturer under fem grader är det inte. NEJ!!! Men man kan tjata och gnälla hur mycket som helst om det och vädret kommer att vara precis som det vill i alla fall. Så acceptera eller dö säger jag till mig själv när jag bestämmer mig för att jobba denna söndag också och målmedvetet tar mig ner för trapporna.

Inget större problem för mig såklart. Är man arbetsnarkoman så är man. Fast kanske ville man annat ändå. Men det finns att göra såklart. Ett steg i taget. framåt eller bakåt eller stampa på samma plats. Också med det är det som det är. “Går det bra då” frågar en kamrat i New Dehli. Vad svarar man på det? Ärligt “Nej! men jag fortsätter ändå” eller oärligt “Skitbar, jävlar vad det rör på sig nu”. Men jag väljer att svara ärligt. Får en ryggdunk. Bra det. Men jag kan leva med eller vara utan den också. Nu för tiden.

Blir förälskad i ett hus på Gotland. Ja kanske utsikten mer. Hav och horisont. Men sjutton och en halv miljon och ev. budgivning på det. Hur långt ifrån det är man inte? Har man ens varit nära. Nej såklart inte. Tror man på saker och inte är beredd att sälja sig kommer man inte nära dom stålarna. För just det där huset känns det ändå som om det hade varit värt det. Att sälja sig alltså. Men jag behöver såklart inte tänka efter speciellt länge för att inse att så är det ju inte. Jag är inte till salu. På gott och ont så är det så. Inte ens för världens vackrast hus. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag sålde mig för något materiellt. Men en princip, en övertygelse, en dröm eller kärleken, en helt annan sak såklart. Egentligen skulle jag nog blivit Taliban alltså. Eller något däråt. Fast snällare.

Jag använder dagen till att plocka ihop lite lösa trådar. Det senaste året har det varit väldigt lite sådan tid. Högen av jobb tillåter inte mycket eftertanke. Och egentligen är det väl så idag också men jag låtsas inte om allt det där som MÅSTE göras utan vandrar runt här på kontoret och tar tag i lite av det som just för tillfället fångar min blick. Älskar det. Blir en del vettigt gjort dessutom. God tid. God söndag. Jag begär inte mer. Petite, lillkatten håller mig sällskap. Det ger mig ett särskilt lugn här ner i lokalerna. Ja hon sover såklart mest men kontrollerar med jämna mellanrum att jag är vaken medelst jamning. Ja och det är jag såklart. Man får klappa lite. Det är konstigt att det gör en själv så gott att smeka en katt. Men det gör det. Hela vägen längst in.

I morse vaknar jag med tanken om att göra ett eget sommarprogram.  Ja bara mixtra ihop ett själv alltså. Att få göra ett riktigt är för de tävlande och för de upphöjda.  Det kändes som en förbaskat bra tanke då men nu åtskilliga timmar senare vet jag inte om det är något att stå efter. Jag brukar oftast inte fråga “varför det” om de grejer jag gör. Gör dom ändå men här känns det verkligen som om ett “varför det” är nödvändigt. Ja och jag kan inte komma på en enda vettig anledning att göra det där. Nill, zero, zip. Men det gäller ju bloggande och en hel massa andra saker i mitt liv också. Så den där tanken får väl ligga och mogna till sig. Eller blekna bort. Vi får se vad det blir.

Ljuset där ute säjer eftermiddag. Tittar jag på klockan så har den passerat tio. Det kyliga vädret gör att man inte riktigt fattar. Krock där upp i huvudet. Ja det som egentligen hela det ändå är en stor jävla krock.  Man borde förstå men gör ändå inte det. Behöver saken förklarad för sig. Få nya referensramar.

Hade jag fått välja fritt nu så skulle jag packa in lite grejer i en bil, fylla kortet med lite pengar och dragit iväg. Med öppet datum för återvändandet såklart. Efter Öresundsbron småvägar genom Europa. Utan fasta stopp. Bara åka och se var man kommer. Övernatta där det går. Sova i bilen om det inte fungerar på annat sätt. Se, träffa människor och uppleva. Det närmaste jag någonsin har kommit det där är en månads tågluffande. En underbar månad som började med fredsmarsch till Paris. Det går alldeles för få fredsmarscher till Paris nu för tiden förresten. Men vem hindrar en om man gör det själv. Ja en dröm den där resan. Den har funnits med mig hela livet. Farsan drömde om Island. Kom aldrig dit. Kanske är det så för mig med och min stora resa. Men drömmar har också ett värde. De som inte tror på det är antingen döda eller zombies. Vi gjorde i och för sig en träningsresa efter hela sydliga Sveriges kust men samma förutsättningar för några år sedan  K och jag. Det gav mersmak såklart. Men över bron kom vi aldrig. Det är någon som står och ropar på oss från andra sidan den. Ja jag hör det högt och tydligt.

En del människor går det bra för. Det finns två typer hos de jag känner. De som blir så uppfyllda av sin framgång att de tappar glöden och hungern. Bara låter allt ruttna som ett vacker hus som de byggt upp men som de sen bara lämnar åt sitt öde. Sen finns de de som bara blir hungrigare av framgångarna. Som gör gott för pengarna, blir lekfulla och tar för sig av livet. De bygger fler “hus”,  vackrare “hus”, underhåller de gamla och drömmer hela vägen till sin grav om nya “hus” de en dag skall bygga. Man blir ledsen av att se den förra gruppen. Ändå är de ack så många. Vaktande sina bankkonton som troll vaktar sin skattkammare. Men såklart inte längre levandes eftersom de mist sin glöd över det magiska i att få leva och uträtta saker. De vill bara behålla. Måtte man aldrig någonsin tillhöra denna beklämmande skara. De må ha hur fina hus och bilar som helst liksom nollor på sina kontot. Alltså äger inte längre något som räknas när slutsignalen går.

Men hej och hå. Jag kan inte sitta och skriva skit hela kvällen. Ja göra det utan te dessutom. Näpp. Jobba lite till. Japp.

Lisa är död. Det gräver sig in i mig. Att en ung kvinna inte kan få leva. Det borde inte vara så svårt. En ung människa skall kunna röra sig fritt utan att varesig bli antastad eller mördad. En medborgare är död. Men i Stockholm fest såklart. Vi betalar den till och med. Det hade varit smakfullt med svarta armbindlar en dag som denna. Eller att ställa in skiten. Men jag hade nöjt mig med en svart armbindel på brudklänningen. Men så fan heller. Suddar ut dom ur mitt medvetande. De är inte värda en tanke till de där kräken. Representanter för folket. Pyttsan. Fotbollslagen får vara det i fortsättningen. De kan gott få bära kronor också. Riv slottet. Spräng Drottningholm.

Här är det den första riktiga dan ute. Jonas klipper gräset. Han har en okuvlig energi äldste sonen. Flyttar berg när han vill. Men är lite som mig. Han skall vilja bara. K planterar lite frön och jag byter till sommardäck. Javisst. Normalfördelning man & Kvinna. Nu är sommaren här. Midsommar nästa vecka. Byte från vinterdäck kan här på kullen vara en rätt tidskrävande operation. Först skall dubbarna ur vinterdäcken. Sen kan de sättas på igen. Japp. Erkänner att jag är snål. Men finns det mil för en sommar kvar i gamla vinterdäck så får de rulla en sommar. Sån är jag.

Kaffet dricks ute såklart. En ynnest i livet. Pavarottis sonson. Ja det är nog en ännu mer osäker röst i år, försöker sjunga lite för oss, lyckas inte fullt ut men får godkänt ändå. Jag applåderar också försöken. Skall följa framgångarna i sångkonst under tidiga mornar under den här sommaren. Koltrastsången letar sig in i min själ och helar den.

Skatorna har byggt bo i höga granen. Vårdträdet för oss här på kullen. Det som sett tider lång tillbaks och kull efter kull av skolbarn växa upp och ta examen i det här gamla skolhuset. Föräldrarna flyger skytteltrafik för att mata hungriga ungar, har kämpigt. Jag gillar skator hur som helst. De är överlevare. Samtidigt som sädesärleungarna leker sina dödsföraktande lekar framför bilarna på hösten drar skatungarna runt i flock och busar med allt dom kommer åt.  Katter tycks vara det ulitmata retobjektet. Fem skator kring en katt. Sen hoppar en skata fram och ger katten ett tjuvnyp. Vilken som gör det beror på åt vilket håll katten tittar. Katter måste ju under detta behålla sin värdighet vilket inte är helt enkelt. Roligt att titta på men när katten inte längre vill vara med så avslutar den det hela såklart. Går sonika därifrån. Nån måtta får det allt vara.

När vi går in här på kvällen så faller de första försiktiga dropparna i det regn som är på ingående. Det som skall falla imorgon också och gör därför en dag som var planerad som en fridag till en arbetsdag. Ofta är det åt det hållet det rör sig för mig. Lediga dagar blir arbetsdagar. Sällan tvärt om. Det som borde vara den egne företagarens självklara rättighet. Men den här sommaren skall det bli mer så.  Jag skall utnyttja de fina dagarna mer. Ja om de bli till en fin vecka också. Inte bara jobba som i fjol, året före det och året före det…

Ser på Rickfors, Ronander och Hylander igår. LIte dokumentärstuk om spelandet på Hojrock i Västervik. Gamla gubbar. Ja helvete vad gamla de där ungdomarna har blivit. Skrattar till och med som gamla gubbar. Grått hår färgat ungdomligt. Men och det här är ett förbannat stort MEN jag blir sugen på att spela igen. Det händer inte ofta nu för tiden. Jag var inte ens sugen när den s.k. Atmosphere revival grejen gjordes. Var det 2013? Woxstock. Jag var redan klar med det där. Helt klar. Follan vår trummis som känner de som arrangerar, jobbar med dem. Det är bara därför vi får spela över huvud taget. Vi platsar inte i det där. Inte ens gamla meriter räcker till som gubbarna ovan i alla fall har. Det var pinsamt och vi skulle aldrig ha gjort det. Definitivt inte den andra spelningen på hösten. NEJ! Men det vore en annan sak att köra idag. Men det material jag har nu. Ja det tror jag att jag skull vilja. Men ha ringen att spela med såklart. Mitt eget fel. Kanske lika bra det. Den tiden har kanske gått.

En bra lördag alltså. Mailproblem och bilproblem kvarstår. Ja nog gick gräsklipparen lite ojämnt idag också när sonen körde. Men inga liv är perfekta. Man får klara sig ändå. Jag med, du och alla andra likaså. En del kan lämna in, köpa nytt, byta, men jag har aldrig haft det så. Det har lagats och patchas i alla år här. Förväntar mig inge förändring där heller såklart. Det är mitt liv och jag är trotts allt ganska nöjd med det. Men nu får det bli lördagskväll här i huset. Var vaken hela kvällen igår så jag får väl somna idag istället. Det är som det är med sånt och det blir som det blir. En skön dag har det i alla fall varit och jag är sugen hela vägen in i… ja nått… Det är bra. Sugen är bra. Jävligt bra! Men en ung kvinnas meningslösa död är självklart ett smolk i glädjebägaren. Om tre dagar har tidningarna glömt henne. Inte jag.

Melodifestival i Edsbyn. Japp ESC hela stora förbannade skiten alltså. Ja varför inte!? Någon startar en grupp på fejjan med det budskapet och jag kan inte låta bli att tycka det är förbannat uppfriskande och underbart härligt kaxigt gjort. Sundhet! Fri tanke. Ja, jag är på. 100%

I kommentarsfältet radas såklart allt som är svårt och omöjligt upp. Ja man kan välja att börja där eller i andra änden. Gissa varför? Jo för att allt man gör ändå har de där problemen efter vägen. Också de till synes enkla sakerna också. De man trodde var avklarade på en kvart. Allt krånglar, tar tid och är stökigt att få till. Man får lösa det ändå. Den enda gång det verkligen inte fungerar är när man ger upp. Speciellt om man ger upp innan man ens försökt.

Det stora problemet här ligger egentligen hos arrangörerna. De kan inte ens tänka tanken tror jag. Eller kan de det!? Det här är väl utanför ramarna så det riktigt mullrar om det. Man måste ha stadiga fötter på jorden för att våga ta in djärva tankar.

KUL med andra ord.

Sen har vi den före detta Sverige demokraten. Jeanette. Hon som uttalar sig rasistiskt, som bandas när hon inträngd i ett hörn och livrädd skäller ut en reporter. Ja hon har riktigt unkna åsikter. Helt åt helvete. Och hon uttalar dom åsikterna som en politiker (vilde men ändå) och har därmed ett ansvar och borde veta att hon bevakas. Så det skrivs spaltmeter vilket alltså är bra. Hennes liv är pajat. Vilket många säkert tycker är bra också. Man vräker på med att lägga ut den inspelade intervjun också och där någonstans tycker jag inte att det är roligt längre. Gör man det där som hon gör så beter man sig väl ändå lite som ett barn. Det finns något naivt i alltsammans. En rädsla för “aporna” som skall komma och stjäla hennes ägodelar. Ett barnsligt oförstånd och rädsla helt enkelt. Jag kan liksom inte, som journalisterna, slå och sparka. Nä här behövs kramar tamefan. Det finns inget annat sätt att ta in den här personen i värmen och tryggheten igen. För är hon medmänniska eller bara fiende?

Låt oss nu anta bara för tankeexperimentet att den här kvinnan inte är vid sina sinnes fulla bruk. Allt hon uttalar tyder verkligen på det. Återigen anta teoretiskt att hon egentligen har en utvecklingsstörning. Inga problem att bli politiker ändå. Fler än hon med samma rädslor sitter ändå i riksdagen. Ja det är inga problem att se ut som vilken annan människa om helst eftersom man är vilken annan människa som helst. Ja ni vet Pär’s “nomalstörd” och “utvecklingsstörd”. Ja många av oss är det nog som befinner sig i något slags mellanläge mellan de där ändå. Svart och vitt finns inte. Har hon inte alla hästar hemma liksom är det ju istället synd om henne. Borde hon inte tas om hand då så att vi kan lära henne att de där hon kallar “aporna” bara är samma människor som hon är och som du och jag är. Borde vi inte anstränga oss för att ta in henne i samhället istället för att skicka ut henne utanför samhället? Eller måste det vara sådär Hollywood polariserat allting. Måste alla vara antingen enkelt onda eller goda? Finnes det något däremellan? Kan man vara både och? Hur är det med dig själv? Ond? God? Jag önskar bara att Tage Danielsson stått här vid min sida. Jodå han hade avskytt hennes uttalande han med. Men sen hade kramarna kommit och orden om försoning. Inte spark efter spark efter spark efter spark på någon som redan ligger ner och blöder och där fighten för länge sedan är över. Nej försoning. Ickepolarisering. Inte Hollywoodförnklade världsbilder.

Här har dagen förflutit med fel på mail. Gårdagen med och halva dan för det också. Ett elände såklart. Tar tid som jag inte har. Men värst av allt är att inte få besked eller bli tagen på allvar av de som har som uppgift att lösa sådana här grejer. Men idag kanske. Vi får se. Ingen fungerande mail fortfarande. Har bytt allt. Tror inte jag kan göra mer här.

Så eftersom jag inte kunnat göra mycket annat så löste jag ett problem åt en fransman idag. Dom äter ju grodor som bekant så egentligen skulle jag väl låtit bli men nu är jag ändå en snäll ocool gubbe.

Någon irriterade sig över att jag använder “dom” istället för “de”. Ja “det är ju ändå skriftspråk du skriver”.. Men skit på dig säger jag.  Ja tycker “de”, “dem” låter lite för pretentiöst för mina enkla ord.  De som kan stava och inte särskriver kan få använde de där orden. “Dom” får duga för mig.

Japp trött som en vindpinad tall som av misstag hamnat på Marstrand. Men soffan är väl räddningen ikväll. Den och så hoppas jag på en jävligt bra film, den som dyker upp någonstans ifrån bara sådär. Jag behöver det. Det har varit en hård vecka. Men mycket har blivit gjort. Ja en bit värld förändrad. De tycker jag. Lite nya roliga människor har tillkommit i mitt moln av kontakter. Luxemburg bland annat. Det är väl i det där som min rikedom finns. Ja och jag är tacksam för den.

Skirt grönt utanför fönstret här på kullen. Jag satt i bilen utanför affären och noterade björkarnas löv idag. “Det är som om det vore sommar” sas det i mitt huvud. Sen kom jag på att det var examen igår. Det är midsommar nästa vecka. Med hjälp, var är sommarkänslorna. Kärleken.  Nu blir det en sådan där explosion igen. POOOFFFF och sen är allt över innan ens ekot av smällen tonat bort och man har inte hunnit med att uppleva ett endaste dugg av allt det där goda.  Nej vet ni vad kan man ha det så?  Det här måste vi ändra på till nästa år. Verkligen.

Ja med de här orden som inte heller egentligen skulle ha skrivits ber jag att få önska en trevlig helg till alla som orkar läsa. Japp så är det. Helg!

Räknat klart. Redo för stordåd. Stordåd för mig. Ganska nöjd med slutsummorna. Ändå. Pengarna är där de skall vara. Arbetande. Men det är klart det hade gärna fått ligga kvar en sudd som inte behövde arbeta. Som var rena leisure-pengen. Men nu är det inte så. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att man skall unna sig en sån peng. Men det har jag alltså tydligen inte lärt mig. Finns det kurser för sånt?  Måste ju bli ändring på det. Japp det här året. “Öka nu Hedman”. Som om det nu räckte med att skrika ut det. Bli bättre. Men kanske. Affirmationer. En del påstår att det fungerar. Andra skriver böcker och föreläser om det. Skrattar hela vägen till banken sen. Fast jag tror man måste göra. Handla. Det räcker inte med bilder. Hur många det än är. Inte med böner till han/hon/det/gud heller. Nähej då. Ändå beds (heter det så?) det till höger och vänster och i parti och minut. Saker, bra och dåliga, tillskriv han/hon/det/guds vilja. Som om skit inte kan komma ändå och kommer ändå utan att det behövs nån som kastar den på en.

Utanför mitt kontorsfönster vandrar en morrande tiger. En hane. 2,5 meter lång. Ser grym ut. Inget man går ut och leker med. Tänderna ser vassa ut. Fundera över hur den hamnat där. Men måste det egentligen finnas en anledning till allt. Näpp det behöver det väl egentligen inte. Har man en tiger i trädgården så har man och vandrar den fram och tillbaks där så vill den antagligen vara där också. Inget man ringer 114 för alltså. Man få ha respekt för tigern som nu då ändå är ett rödlistat djur. Men gå ut ikväll bör man då kanske inte. Eller också skall man. Resonera med den gul svarte. Höra om läget eller bli uppäten. Men risken för en ocool gubbe som mig är väl minimal för det. Seg och fet i kombination. Låter inte gott ens med bearnaisesås. Gillar tigrar det? Jag menar Indien. Curry snarare kanske. Man borde gå ut och fråga fråga. Nog har vi väl curry hemma? Ja det tror jag. Skall man bli uppäten vill man nu ändå smaka gott. Det är ju den enda chans man får.

Ljuset, ljuset, ljuset. Ja jag älskar ljuset. Det är nog det jag skulle sakna mest, fel, det jag kommer att sakna mest när vi drar härifrån. Det och sjöarna. Fattar man ju att finnarna bosatte sig här. De tusen sjöarnas land här med. Finns överallt. Men man måste upp i luften för att riktigt fatta hur många de är. Nejdå, skogen går inte av för hackor heller, inte folket här heller. Man kan längta bort för att man är för långt bort också. För det är man här. Något som är skönt ibland. Oftast inte. Jag vill ha närmare till både ock. Restauranger. Musiken. Ja allt det där som lyfter och tar tag. För lite sånt här. Eller också har jag bara inte fattat. Kanske finns det där i jakten, fisket och i skoteråkandet också. Jag har missuppfattat mycket i mitt liv. Säkert det också. Det går säkert upp ett ljus för mig när vi väl flyttat. Ja alltså att grejen med att lyfta den laddade bössan och rikta den mot den där älgkalven som är tilldelad och trycka av. Göra kött av den. Sköta om naturen eftersom man är dess överhöghet. Ja att det där är som att gå på en bra konsert eller på en bra teaterföreställning. Ja det är sånt man kanske förstår när man väl flyttat. Nu känns det mest osmakligt det där för en sån som mig.  Ja som om jag skulle springa ut och skjuta tigern här ute. Hur skulle vi då kunna bli vänner. Jag förstår inte.

Men jag skall gå och lägga mig. Min mail fungerar inte. Supporten svarar inte. Har ingen incidentrapport heller. Så inget mer för mig att göra här än att ge upp. Jag behöver kommunicera mailledes. Men det låter sig alltså inte göras. Avsaknader av incidentrapporter är den värsta synden en operatör kan utsätta oss behövande (en del kallar oss kunder) för.  Då blir man lite som SJ. Ingen vet ett skit. Blir förbannad istället.

De här orden skulle egentligen inte ha skrivits. Men blev skrivna ändå. Karaktär är inte min starka sida. Speciellt inte när jag slutar med något. Jag får sluta några gånger innan jag slutar. Antagligen såå med orden också. Till slut så. Trägen vinner och jag med den. Men tigrar i trädgården eller inte så tänker jag ge mig för dan. Så är det och svårare än så behöver inget vara.

[soundcloud url=”https://api.soundcloud.com/tracks/209657589″ params=”auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&visual=true” width=”100%” height=”450″ iframe=”true” /]