Month: June 2015

Det borde vara fler kanoner vid studenten. Japp glänsande konfetti i alla regnbågens färger också. Massor. Men framförallt kanoner. Dunder. Helst stora jävla krigsfartygskanoner. Sådana som man måste kasta sig på durken i skydd med rädsla för sitt liv när de avfyras. Ja och hundra skott skulle det vara. Inte 21 löjliga som vi sköt på Skeppsholmen för en nyfödd prinsessa. Nej hundra för ungdomen. För framtiden. För visst är man som vackrast som människa där vid studenten. Varenda en står mer eller mindre i blom och när de där fina kläderna kommer på, när festen inleds, sprakar det liksom till om både pojkar och flickor. Ja man tappar liksom andan när man ser dom alla.

Ja jag måste titta på alla de där bilderna som tidningarna fylls av de här veckorna. Vackra och smarta ungdomar som slutar och som börjar. Ja precis där är det man hoppas att de flesta har tron stark inom sig att världen ligger öppen för dom. Att det bara är att åka ut i den och ta för sig. Och det är när jag tittar på bilderna från Ljusdals stadspark och “släpp ballongerna” uttalas som jag känner det där med kanonerna så tydligt. Japp skjutsa dit ett gäng kanoner. Släppa ballonger räcker inte. Finns det inte kanoner tillgängliga kör dit ett 10 000 watts PA. Dra upp reglarna. Låt det klippa bäst det vill.  100 skott för de lyckliga. Så att rutorna på Stadshotell och Järnvägshotell skallrar. Så att de handelsresande bakfulla vaknar på sina rum. Ja de borde ljuda över hela landet såklart. Fortplanta sig från Ystad upp till Treriksröset. För de som äger framtiden. För dom som är dom viktiga. Och som, precis som vi gjorde, kommer göra större framsteg än vad generationer före lyckats med.

Ja jag vet man såklart kan problematisera allt det här. Var finns de fattiga som inte har råd att köpa festkläder och studentmössa. Vad finns de för dom som inte har en partner på balen. Visst fan kan det vara deppigt. Jävligt deppigt. Deppigare än en syntare kunde bli när det begav sig till och med. Och visst kan alla vara deppiga i solidaritet med de riktigt deppiga. Eller göra som vi gjorde på min tid. Kalla allt det där med fester och att ha kul för borgerligt. Och vem ville tillhöra borgerligheten. Alltså lösningen att inte göra något. Ställ in festerna! Bara stänga dörren till skolan, säga hej, och gå hem. Så dumt. SÅ JÄVLA DUMT.  De där festerna man har är smultronen som ger härlig sötma i den kaka som sen blir livet. Man måste ha dom. Annars blir den där livskakan sur och bitter. Svåräten och hårdtuggad hela vägen ner till sista smulan. Det behövs lite sött. Och man har ett ansvar själv att tillföra det. Man kan ta på sig den där sjörövarmössan man har på väggen hemma istället för studentmössa för att visa att här, ja här förbannade helvetes jävlar, här kommer jag och jag har inte råd att köpa en studentmössa men jag vägrar tamefan att inte ha roligt för den skull. Ja och man kan alltid gå på balen med någon annan för det finna alltid någon annan som inte heller har någon att gå på balen med. Och om det nu inte finns en endaste annan så får man TAMEFAN gå själv. För firas skall det. Minnen skall skapas. Kanonerna dundrar för världens bästa ungdomar i de här tiderna. För deras framtid. För deras liv i lycka och sorg. Nu inleds deras tid.  Tjock och small, snygg och ful, smart och dum. Inte en endaste liten ynklig “synd om” är utlämnad. Dunder och brak och konfetti. Låt liv börja.

Bytt femtio felaktiga kondensatorer på lika många kort. Ett jobb man inte velat ha men som man fick. Man lär sig av sina misstag. De som aldrig gör några gör ingenting och allt det där. Skitsamma nu är de bytta och allt i sin ordning igen.

Äldste sonen är hemma. Jag borde hämtat i vit förlängd limousin såklart. Men ni vet studenttider De var alla upptagna och bokade den här veckan de där vackra bilarna. Han fick helt enkelt ta Loosbussen tillsammans med sin bror som åker den i stort sett varje dag, komvuxare som han är. Men komplett familj nu då liksom. Det känns bra på något sätt. Det är konstigt. Sommar och jul händer det.  Att ha de sina samlade är en slaggs trygghet även om de sedan länge egentligen är utflugna precis som de unga såklart skall vara. Yngsten skall väl sparkas ut igen han också vad det lider.

Jag hinner klippa hela gräsmattan idag. Men misströstar egentligen efter tio minuter när den första regnskuren kommer. Ja den som det enligt prognoserna inte skall finnas tillstymmelse till. Jag misströstar men eftersom den passerar ganska snabbt kan jag återta mitt värv och åter nå någon slags sinnesro. Jag har inget emot gräsklippning. Men maskinerna har jag ett och annat att orda om. Dom liksom oväsendet. En sädesärla gör mig sällskap. De insekter jag jagar upp kniper hon snabbt och effektivt. Efter en stund är vi som ett dreamteam. Borde hålla på så där hela dagarna. Jag undrar vem hon samarbetar med där nere i Afrika. Jag hoppas det är någon snäll. Jag ber henne milt att framföra min hälsning. Men hon ignorerar mig. Har man hungriga ungar i boet har man annat att fundera på. Jag får ta upp det där senare i höst när hennes ungar leker dödslekar framför min bil. Den som sitter kvar längst vinner. Skrattande (om fåglar nu gör det) flyger de iväg en meter framför bilen.  Det krävs mod. Men det är väl det modet som tar dem hela vägen till Afrika i hösten. Då finns det kanske plats för diskussioner mellan människa och sädesärla.

Ute ligger sommarljuset osläckt. Det krävs mer än en himmel täkt av moln för att det skall bli mörkt här nu. Det är ljusets tid. Ja jag älskar den här tiden. Förväntningar hos sommarlovsungar. Människornas semesterlängtan och drömmar om lata dagar. Allt det där leta sig in i en sådan som mig. Tar fäste i mina celler och lyfter upp mig. Bär mig och jag suger i mig all denna förväntan utan att skämmas en endaste centimeter.

Hade jag fått välja hade jag också som alla andra jag känner (ingen) gett mig ut på turné nu. En lång jävel. En sån där när man fick sitta i buss och bil och vänta och sova i dåliga sängar och vakna trött och bakfull så att man längtar hem så att man blir sjuk varje dag. Men som vägs upp av en timmes gig varannan eller varje kväll som gör allt värt det där helvetet och ensamheten och som gör att man trotts allt inte avslutar alltsammans och bara åker hem. Den där energin som riktas mot en scen. Positiv eller negativ. Båda fungerar. Det är det totalt oengagerade som är värst. Oreaktion. Blickar ner i marken. Hat är bättre än det.

Men såklart ingen turné. Det blir bara jobb hela vägen in i döden. Lika bra det. För åker man inte på turné så behöver man inte heller längta ut på turné igen så fort man är hemma. Längta ut lika starkt som man längtar hem sittande i en bil mellan gig Göteborg och Lomma. Bäst alltså att sitta här och… ja vadå…

Årets första dag utan en prognos om snö och en sol gömd bakom tjocka svarta moln. Ja så känns det, men i ärlighetens namn så är det regn det gäller. Ja också här på Hälsinglands tak. Jag höll på att hamna i rymdindustrins Kiruna efter Fysik i Uppsala. Jag är oändligt glad att jag tackade nej och valde Stockholm och ett liv som inte står och faller med en skoter.

Men temperaturerna är såklart inget att skryta med. Fyra och en halv grad så här pass halvåtta på morgonen. Inget grillväder. Inte läge för bad heller. Men klippa gräs måste man idag. Det finns inget annat val. Man får ta till vara på en dag utan regn. Det tar två och en halv timme här om man skall klara sig igenom hela gräsmattan. Klarade av en halvtimmesbit igår innan det började regna igen. Men gräset är långt. Jag har såklart den billigaste gräsklipparen på marknaden så det är en kamp, speciellt den första rundan. Inte orkar en billig gräsklippare klippa så mycket långt gräs inte innan den suckande stannar av ren och pur utmattning. Axelprotesförsedd ocool gubbe skall dra igång den varenda gång. Det gör ont så att man vill skrika vid varje drag. Men jag drar tamefan, ja helvete vad jag drar. Tingen skall i alla fall inte vinna över mig. Nej inte dom. Aldrig dom.

Ändå är det skönt att vara ute. Det är där jag skall vara. Där är verkligheten. Det som inte är är sådär skönt är att köra ner alla blommor som växer där i gräsmattan. Detta meningslösa massmord. Jag menar maskrosor. Finns det någon vackrare blomma? Lättskött dessutom. Men ibland räcker det inte ens med att bara vara vacker. Man måste vara unik också. Fotomodellen med lite sned näsa vinner alltid över henne utan skavanker. Får fler jobb.  Det inte helt perfekta är det vackraste. Gäller musik, ord, dataprogram och allt det andra. Unik är en mer vinnande egenskap än vacker.

Tekoppen är full upp till kanten här och nu. Rädd alltså att det här blir många ord. Som vanligt för många ord från mina fingrar eller min mun. Jag borde hålla käft.  Men jag har alltid haft för många ord där inom mig. Just det kan vara en lycka för en som blir lyssnad på men en olycka för en som inte blir det.

Den gamla damen härutanför fönstret har börjat blomma lite tvekande. Helt rätt såklart. Finns ingen anledning att blomma i det här vädret. Men körsbärsträd skall ändå alltid blomma en gång om året. Skämma bort alla som får se det. Som förundras över det ljuvliga som existerar. Har man det alldeles utanför sitt jobbmönster blir man rent av lite Japan under den vecka det pågår. Vackrare finns inte. Men som allt vackert finns det där bara under en tid som är så kort så kort. Snart snöar de vita kronbladen ner mot marken och innan de når den har man redan börjar längta till nästa år när man får uppleva allt det där igen. Men Augusti också såklart. Söta solvarma körsbär i överflöd. De som fåglarna och vi här i huset på kullen solidariskt delar på. Den som hinner först får ta för sig. Det är bara rättvist. Däremellan fungerar den gamla damen som ett ljuvligt solskydd till den loje liggande och lyssnande på Sommar under det. Kan man älska ett träd?

Av Pavarotti har inte hörts ett ljud sedan hans lite tvekande försök till sång här om dan. Idag kanske. Koltrastsång. Kan man älska en fågel? Fick jag aldrig mer höra koltrastsång kunde jag lika gärna dö. Så är det. Det är det vackraste för mig. Jag skulle villigt ge bort allt jag har – ja det är nu ändå inte mycket – för att få fortsätta lyssna på detta det ljuvligaste av ljuvliga. Också han skämmer bort. Kan spela hela dagar och hela kvällar och jag sitter här inne på kontoret med öppna fönster, eller ute på en stol, och bara hänförs, stannar upp, lyfts upp, förstår att det vackra verkligen är värt att kämpa för att bevara. Vad har köpcentren eller världens allt guld att komma med i jämförelse. Det mest värdefulla är alltid gratis. Man kan inte komma ifrån det hur gärna man än vill inbilla sig att det är på annat sätt. Fattig är ingen av oss. Det är bara pengar som kan fattas för vissa.

Jag är ledsen men tekoppen är fortfarande halvfull. Ja jag ber verkligen om ursäkt men måste skriva vidare. Kan inte tänka på slutet förrän den sista klunken har slunkit ner genom min törstande strupe.

Nöjd idag såklart. Förvisso inte över en bil som inte går rent. Inte heller över rester efter en konkurs som kommer att följa mig in i döden. Inte över att prostatan gör ont idag efter en kall sittning i studion igår. Nej, bara nöjd. Jag är lugn i sinnet. Jag är född sådan. Bondgener.  Lugnast när det är kris. Då kan jag vara en klippa att luta sig emot. Men en trasig bil kan få mina sinnen att gå i spinn. Rubba min balans. Småsaker som stjälper ett stort lass och blottar den svage mannen där inne. Det är också något man kan vara tacksam för. Att ha ett sinne som inte galopperar utan kontroll. Som inte i varje ögonblick piskar en framåt, framåt, framåt. Jag har inte det. Vi är rätt nöjda med varandra där inne. Det blå är min bror. Mer så än min riktige bror. Jag trivs med det. Har inget emot det nedstämda. Söker mig ofta dit som om det var en trygg hamn att lägga till i. Men aldrig för länge. Har lika lätta att ta mig ur och upp i det gula. Sätta segel och segla ut i det glada. Men skall jag välja ett hem så är det i det blå. Inte i det glada. Vinner jag priser eller segrar är det alltid i det blå jag hamnar. Då blir leendet inte det sanna leendet utan ett påklistrade för att visa min tacksamhet. Den jag verkligen känner. Men som gör mitt hjärta sorgset. Är jag verkligen värd det här? Varje gång samma undran. Eller var det bara det här som alla dessa timmar i mörker och kyla syftade till. Ja man tror ibland att det är priserna som resan är till för. Man luras att tro det. Vill tro det. Men insikten, när den kommer ikapp en, säger alltid att det är det dagliga värvet som också är själva målet. Trivs man inte där finns det inte heller något värde med de där priserna. De kan vara hur fina och värdefulla som helst. Så tycker man då att sexton timmars jobb de flesta av årets dagar är värt det? Man får fundera vidare på sådant. Eller låta bli.

Den gamla damen brukar blomma ungefär i examenstider. Så hon håller schemat i år med. Två månader efter träden i Kungsträdgården. Jo vi ligger en del efter det urbana här ute på landet. Speciellt här uppe på Hälsinglands tak. Men vad gör det. Man får ta det i sin takt. Det gäller koltrastar, ocoola gubbar och det gäller körsbärsträd. Vi som är en del av existensen. Ja ocoola gubbar kanske inte är så älskade och så undersköna som koltrastar och blommande körsbärsträd. Besjungs sällan i visor och i dikter om man söker. Men vi hör ändå till den här världen vi också. Som det där spagettistrået som inte riktigt blev kokt. Eller som regnet som faller när brudparet kliver ut genom kyrkans portar. Ocoola gubbar. I allt. Vi finns där och det går inte att komma ifrån oss. Jag skulle kanske be om ursäkt för det. Jag såg en reklamfilm häromveckan som Dove hade gjort. Två dörrar, den ena med “beautiful” över och den andra med “avarage” över. Man kunde välja vilken man gick in genom. Jag skulle alltid valt den med “vacker” och gjort det utan att tveka.  Så det så!

Man måste bevisa för sig själv ibland att man klarar det. Fredag kväll till söndag kväll utan att arbeta. Ja en sådan helg har det varit. Nehejdå jag har egentligen inte tid med det!  Jodå några mail svarar jag på men definitivt inget mer jobborienterat blir gjort. Det målas, klipps väldigt lite, gräs eftersom regnet hindrar mig från att fortsätta, och det görs lite annat. Varv sänks. Själar vevas in och lugnas ner.

Söndagkväll är start på veckan här. Men det har pirrat i studionerven ett tag. Det är ett speciellt pirr det där. Jag går förbi studion så fort jag skall in och ut från kontoret och i ett år ganska precis har jag inte känt ett dugg av den där känslan. Men så idag. Ett sug infinner sig. Det är dags. Så varför inte ge sig hän. Så jag ger mig hän.

Jag har nämligen sju låtar liggande. Ganska klara är dom nog och kanske. Om man nu någonsin vågar säga klart i musiksammanhang. Men låtar är det. Jag lyssnar igenom dom men det känns inte som om den här söndagseftermiddagen är en sådan där “att göra färdigt” dag så jag river det stora mixer bordet istället. Jag behöver inte fyrtio kanaler. Allt blir så jävla krångligt. Jag vill kunna sätta mig där i studion under en ledig timme och göra musik. Inte perfekt musik. Jag har inte tid för det. Inte intresse för det. Men jag vill i alla fall stoppa ner en bit av min själ i något skapat och som man i goda stunder kan kalla musik. Större är inte min ambition.

Det är såklart lite sorgligt att riva ner det också. Det är inget fel på bordet. Det borde kunna gjort nytta någonstans. Men jag har försökt sälja det och ingen har visat intresse så från och med idag får det leva pensionärsliv här hos mig. Stå där stolt i ett hörn och vittna om att “jag har minsann haft både symfoniorkestrars och rockbands, kända och okändas, musik strömmande genom mig”. Ja det levde större delen av sitt liv i Helsingborgstrakten innan det kom till mig. Hundratjugo kilo bord med flightcase. Ett bord som har varit med om en del. Ja det har vänligt och utan motvilja också låtit en ocool gubbes musik strömma genom sig. Så undertecknad har inget att klaga på alls. Men pensionsfärdigt nu alltså. Kanske är det helt enkelt skönt det också för ett mixerbord. Men troligen inte.

Lite brum som jag haft besvär med länge på medhörningen försvinner i samma veva. “Viva la enkelhet” utropar jag högt  här i lokalerna så att grannarna kikar ut bakom gardinerna. Åtta kanaler ADAT blir lämpligt nog lediga och jag kan lugnt dra lite effekter genom dom på fasta positioner. Bara det förenklar livet massor. Enkelhet behöver jag. Där någonstans kan jag börja skapa. Ja jag vet det låter pretentiöst men det är bara “ocool gubbe skapa”.

Ja så går den då kvällen i fixandet av en låt. Jag ler inombords. Det finns inga tillfällen som assimilerar mina sinnen och drar mig in som när jag sitter där i studion. Jag är helt borta från världen där. En gång var jag kissnödig på morgonen när jag satt och spelade in. Tillräckligt och mer för att behöva gå. Men “skulle bara…”  Sju timmar senare gick jag på toaletten explosionsfärdig med fick till just den där delen av låten. Ja jag älskar det. Oändligt glad att jag hittade tillbaks till musiken igen.

Men över då för idag alltså. Nu tar det kanske ett tag igen. Men inte ett år den här gången. Det känner jag. Sommarnätter och studio är också en del av sommarens måsten.

Vän av ordningen undrar såklart varför jag sitter där. Man skall ha syfte och ambitioner med det man gör. Men jag är ledsen om jag gör vän av ordning besviken. Varken ord eller musik har för mig annat syfte än att göra mig glad för stunden. Det är inte svårare än så. Jag har inga behov av att vinna över någon annan där eller göra karriär eller bli älskad, eller bli hatad, för det där jag gör. Jag vill bara göra det. Punkt. Sen om någon gillar. OK. Bra. Jag blir glad. Men om ingen gillar, eller mer vanligt inte ens orkar lyssna, so what. Det är så det är. Jag kan leva med det. Jag gillar nämligen en del av det jag gör själv. Japp det gör jag. Skäms inte för det.  Jag behöver inte spela upp siffrorna för mina egna låtar på Spotify ens. Hellre få lyssnare men äkta lyssnare. Jag fuskar inte. Det har aldrig varit lönt för mig.

Men en bra helg då såklart. Det skulle ha tapetserats också men det sket sig för det fanns för lite tapeter. I min och K’s ålder minns man inte riktigt vad man har där uppe på vinden. I det här fallet betydligt färre tapetrullar än vi mindes.  Bilen fortfarande trasig. Bytte tändspole idag. Ingen förbättring. Sökandet fortsätter.  Betyder att det inte bara är bara att åka och köpa mer tapeter heller alltså. Sitter fast här i skogen. Där är de allt lite synd om mig.  Man är jävligt beroende av bil när man bor så här. Det går inte att komma ifrån. Man måste ta sig härifrån ibland för att överleva. Mentalt. Men man får väl vara glad att gräsklipparen i alla fall startade. Motorer och jag har aldrig varit vänner. Det är synd. Det hade varit både gott och bra om vi varit det. För jag har egentligen inget emot dom. Möjligen visar jag dem för lite kärlek och har alltid gjort det. I den bemärkelsen förtjänar jag såklart ingen pardon. Ja så är det nog. Jag får leva med trasiga motorer och motorfordon. Det är min lott i livet. Men i mitt nästa liv som fjäril då skiter jag i motorerna också. Det lovar jag.