En björn som lugnt betar i skogskanten på åkern här utanför. Det finns något snyggt i det. Något som inte går att inte gilla. Jag tillhör inte dom som måste ha björnskinn på väggen och björnkött i frysen lika lite som jag vill ha blommor på bordet som sakta dör inför mina ögon. De är vackrast när de lever. Allt levande är det. Slutsats – jag är usel som mördare. Bra eller dåligt? Som vanligt beror det på sammanhanget. I en B52’a över Dresden, Tyskland, under andra världskriget, skulle man fått applåder för mord. Inte heller “de goda” gjorde bara gott. Det är aldrig så enkelt.
Fullmåne och andra juni. Ljuset har nått oss nu. Det där magiska Lo(o)sljuset. Ja för det är helt unikt. Det som finns här från och med nu ungefär och fram till en eller två veckor efter midsommar. Sen finns det inte ett spår av det. Första året vi bodde här var vi ut i det nästan varje natt. Långt ut i skogen. Beblandade oss med natten. Såg snöriporna självlysande flyga i en natt som aldrig riktigt blev natt. Nu mer vana blir det såklart mer sällan. Man tar för givet. Synd och skam är det.
Oljuset från vintern igen. Det som är blått då och som kommer från månen. Nu ett dunkelt oljus som aldrig på riktigt släcker ner till natt. Ett steg mer magiskt än midnattssolens prålighet i mitt tycke. Ja jag har bara upplevt det här ljuset här. Det finns inte ens i Edsbyn sju mil härifrån. Varför, skulle jag vilja veta. Höjden kanske. Eller för att LOS är SOL baklänges. Kopplingen finns där. Till solen. Den skänker oss de här nätterna. I natt fullmåne dessutom. Magi i natten. De unga och älskande vet.
Men jag tänker gå och lägga mig såhär en timma tidigare än vanligt också idag. Det är ett förfall. Ja jag vet. Det finns jobb att göra och en bortkastad timme svider. Men jag är trött. Behöver en timmes extra sömn. Japp, fast jag bara sitter hemma.
Som synes skriver jag. Fast funderar på att sluta. Fortfarande. Men kan jag det? Knappast. Jag sitter fast i de där orden. De som ändå måste ut. Men till ingen nytta såklart. Ingen som helst nytta. Men jag är inte ledsen för det. Inte för det. Annat kan man vara ledsen för. Men sällan länge. Tack gode han/hon/det/gud så fick jag ett sinne som kan röra sig fritt mellan det blå och det gula. Ja jag vet att jag inte förtjänar det. Andra hade förtjänat det bättre. Vad har jag gjort för den sakens skull. Inte ett dyft. Men priset är en kyla såklart. Jag kan lätt koppla bort. Det jävligaste också. Lika lätt som jag kan gå ner i det blå för att jag längtar dit. Japp det blå är min kamrat. Vi har aldrig varit ovänner. Det är det där gula som kan vara jobbigt. För jävla merry liksom. Då kastar jag mig ner i dysterheten. Tre väl valda låtar räcker. Jag är en butter jävel. Det är bara att konstatera det. Men det kan inte hjälpas, fast med rätt medicin kan det kanske det. Allt och alla kan dödas med medicin.
Men nu skall jag hänga lite tvätt och fylla en ny maskin (maskinerna är våra vänner) med det som skall hängas upp imorgon. Sen uppåt mot himlen och sängen och min bok som utspelar sig på Sri Lanka. Mina resor. Att få uppleva världen genom någon annans ögon. Stort tycker jag. Är tacksam för att jag får det. Vette tusan hur jag skulle klara av att leva livet utan böckerna. Edsbyns bibliotek är att tacka för det. Där fann jag facklitteraturen. Sen en lärare i litteratur på KTS. Om hon vetat vad hon planterade i mig? En kärlek till böcker som aldrig kommer att lämna mig. Och det i en värld av ingenjörer som av princip inte läser skönlitterärt eftersom det är ett slöseri med tid. Men naturligtvis är det inte det. Skall man bygga världens vackraste broar så måste man lära känna människorna som skall använda dem. Det räcker inte bara med hållfasthetsmatematiken. Näpp det gör det inte. Godnatt.
