Pigg som ett växthus. Sitter här med tekoppen. Vaknar en halvtimme före klockan. Utsövd. Sugen. Kissnödig. Vill ta mig an världen. Uppriktigt sagt så är den nästan alltid så där min start på dagen. Jodå tröttheten kan variera. Det är inte alltid jag rusar upp en halvtimme innan klockan ringer. Men nästan alltid vill jag det. Är alltid sugen. Vill komma igång med mitt. Hjärnan rivstartar. Om jag nu är vaken då vid den tiden. Det är jag ganska sällan. Sover gott då. Oftast. Väcks av klockan. Fel telefonen.
Ja jag har fått en själ som inte kan få nog av livet. Som vill suga musten ur det. Jag kan inte tacka han/hon/det/gud mer för det. Om det nu är han/hon/det/gud man skall tackas för sånt. Jag vet inte. Uppväxt i Edsbyn så fanns ju det där närvarande ändå. Man kom inte undan. Alla mina Södranpolare gick och blev frälsta en kväll på folkets hem. Tack och lov varade det bara några dagar. En vecka kanske. Höll mig undan från deras bullshitprat den veckan så jag vet inte så noga. I grunden hade det nog att göra med en massa snygga tjejer som satt där i bänkarna och bad till ingen nytta alls. Som danspjatt och rockmusiker får man söka där man hittar. Eller också var det han/hon/det/gud som la sin hand på dom den där kvällen. Pompöst och med den där han/hon/det/gudsstämman uttalade “kom mina barn”. Ja hur som helst så tröttande han/hon/det/gud på dom efter en vecka. Det kunde man ju fatta. Det hade gått att fråga mig. De blev som vanliga igen. Gick att prata med. Kanske var det för att flickorna ville gifta sig först helt enkelt. Ja innan lek, lust och kärlek. Man skall inte söka de svåra förklaringarna när det finns enkla.
UL har en spricka i sin Martin. Den låter inte längre lika magiskt. Synd om. Jag har inte en spricka i min Martin. En kopia från Kina. Det enda den har gemensamt med en Martin är loggan. Låter skit. Inget rolig att spela på. Gillar inte. Så käre UL skicka din med sprickan till mig när du köper en ny. Jag skall älska den. Lovar. Jag är inte en sådan där som hänger upp Ulf Lundells gitarr på väggen heller. Eller vems jävla gitarr det nu är. DET ÄR EN GITARR. Ja och man spelar på gitarrer. Just det där är det värsta jag vet med Hard Rock Cafe’. Alla ledsna gitarrer som hänger gråtandes och deprimerade på väggarna. En dag skall jag bilda gitarrernas befrielsearme och frigöra dom där. Hämta ut dom och ge dom till de femtonåriga tjejerna och killarna som idag vill precis som jag ville då. Spela. Dom som inte har råd med de där underverken men kan göra underverk med dom. Som kan göra de där träbitarna glada igen. De som absolut inte skall hänga på en vägg med en autograf på sig. Det är hädelse. Osmakligt. Jobbigt att se.
Hard Rock Cafe ja. Världens kanske godaste vegetariska hamburgare. Men servitriserna i sina för korta kjolar känns jävligt otidsenliga. Det blir liksom lite fånigt alltihop. Man blir ett äckel var än man tittar. Men jag blir ocksåskrattfärdig. Jag menar vem har bestämt den där klädkoden egentligen. Var är det för en typ. Hur är den personen funtad. “Ja och så sätter vi på tjejerna Converse och världens kortaste kjolar”. “Visst blir det cool”? Ja just ja. Icke. Idiot. Förr kanske. Men idag!?
En gång ramlade jag och en kamrat in på en topplessbar efter Park Avenue i London. Ja det var länge sedan så det fanns en sådana där ställen då. Ja möjligen var det ännu värre än för korta kjolar på Hard Rock Cafe såklart. Men vi kunde ju liksom inte bara vända heller i dörren heller. Så vi tog en varsin drink. Allt var hur jävla pinsamt som helst. Tiden kunde inte gå fort nog innan vi kom därifrån. Vem är det som går på sådana ställen liksom. Något jävla fel måste det ju vara på sådana människor. Tuttar i alla ära. Vem gillar inte tuttar. Men i en bar. Till en bit paj och en öl. Herrejävlar. Funkar i alla fall inte för mig. Ja och jag undrar vem det fungerar för. Vem?
Men det är med det där som med parfym. En del fattar inte. När man går omkring där med sin drink i handen på partyt och balanserar en tallriken i den andra och försöker komma på hur i helvete man skall kunna äta, eller dricka för den delen. Och så går det förbi någon. Där så anar man den där intressanta doften. Svagt, svagt, finns den där bara som en tanke som man liksom inte riktigt får grepp på. Doften av något. Och hjärnan börjar söka efter den den kommer ifrån. Hittar den på en kvinna till slut. Som är vacker innan man sett henne. Intresse redan innan man vet vem det är. Präglad mot den där personen som en ankunge som nyss krupit ur sitt skal. Man kan lära sig älska en doft också. Komponeras som ackord i musik dessutom. Något häftigt med det.
Men lika där också alltså som med för mycket tuttar i maten, eller i ölen. Det kan dofta parfym alldeles så in i helvete. Så att man drunknar i den. Kvävs Då handlar det inte om att skapa intresse. Det handlar om att spy. I avsmak. Japp våra dofter säger massor om oss. Alla har sin egen. Stoppa in din näsa i din älsklings tröja och sug in. Visst finns han/hon där? Ingen tvekan om saken. Vi skall vara rädda om det där. Vi doftar och smakar alldeles för lite på varandra. Det borde inte bara vara en pargrej. Vi har tryckt undan det där alldeles för länge. Lite svettdoft är inte lika farligt som doften av kemiska fabriker. Svett tyder i alla fall på att det finns liv. Lättflyktiga kemiska ämnen på kroppar som doftar gott som dom är, är som att dofta på en svart plastsäck. Inget. Synd och skam. När det borde vara trumpeter och fanfarer och HEJ här är jag.
Ja UL’s Martin siktar jag på alltså. Den med sprickan. För hur det än är så är det roligare att åka mellan Gävle och Stockholm i en Ferrari än i en Renault. Det som händer skiljer sig. En Kinesisk kopia blir aldrig lika rolig. Inte ens magisk i sina bästa stunder. Men jag skall inte gnälla. Många år var jag utan gitarr helt och hållet. K hade sin förskollärargitarr. Den som tog mig tillbaks igen. Men låter inte bättre den. Kanske sämre. En kamp att ta sig tillbaks. Eller nästan tillbaks. Nu var det länge sedan jag spelade igen. Fingrar kommer att värka om jag sätter mig med den igen. Skall det snart. Men “skall bara… först…”
Förresten är det bättre om UL skänker sin spruckna Martin till en av de där femtonåringarna. Till en som också skiter i att det var UL’s gitarr. Inte ens vet vem den där gubben är. Spelar vidare på den. Spelar sönder den. För att den byggdes för att framföra musik på. Ja till någon som inte vet att den kostade plus trettiotusen att inhandla en gång. Skiter i det om han/hon visste också för den sakens skull.
Men Fredag alltså. Tekoppen är slut. En munfull kallt te rann just precis genom min strupe. Kallt te är rätt äckligt. Japp. Men inte varmt. Smaken av bergamot är mitt öde. Japp föder dagen. Nu är den här. Fredagen. Städning bortförhandlad idag. Tar den på Måndag. Annars är det skönt att städa på fredagar. Man skapar helgen genom ritualerna. Det är ju ingen skillnad på dagarna annars. Samma. Inte fan är en fredag något annat än en måndag. Ändå känns de så olika. Helt olika. Mungipsolika.
Samsungen fungerar fortfarande. Vill pussa på den och slänga min Iphone i väggen. Men måste få nytt simkort först. Beställt såklart. Men borde verkligen pussa på den där gamla telefonen. En dyr jävla Googlelur. Köpt för att koda på. ja Iphonen också. Men inte har man hunnit dit ännu. Näpp. Båda gamla nu. Ett liv räcker till så lite. Ja man inser det nu när man närmar sig sextio. Jag har fan inte ens bestigit Kilimanjaro. Sett ut över Afrika där uppifrån. Det skulle jag ju. Så varför har jag inte gjort det. Ja sen borde man ju ha bott i New York ett år också, ja, eller i alla fall i San Francisco. Men har alltså inte ens gjort det. Edsbyn, Katrineholm, Uppsala, Stockholm och Lo(o)s. Ja det är i dom städerna man kan få ställa min staty. “Här levde han ett tag”. Inte för att jag ser möjligheten till en staty av en ocool gubbe som särskilt trolig. Icke. Ler lite vid tanken. Det vore befängt men lite coolt ändå. Notch kanske får en uppe i Roteberg. Men ingen brydde sig så klart ett skit om honom innan stålarna. För plain. Nörd. Sköt för få mål i fotboll. Fast det enda som egentligen är bra med statyer är att de är gratis för de efterlevande. För det är jävligt dyrt att vara död. Morsan och Farsan finns inte längre men kostar pengar där de ligger i Ovanåker. Man hyr ett ställe att ligga död på. Det skall vara blommor. Skötsel. Lägger mer på det där än på egna kläder. Det är något sjukt med det. Båda är mer (och det är jag helt säker på) nöjda med att jag faktiskt tänker på dom fortfarande då och då med värme i hjärtat än att deras namn står på ett granitstycke. Själv önskas inget av detta alltså. Ingen staty heller. Skit idet. Ocool gubbe fanns, älskade att finnas och försvann. Mer är det inte med det.
